Äntligen över!

Landskampen är över, och det allra bästa av allt; Jag lever! 


Det känns stort, det trodde jag aldrig att jag skulle göra innan vi började. Visst har det varit en hel del att göra, mycket att tänka på, och jag känner mig minst sagt helt slut nu efteråt, men så jobbigt som jag hade förväntat mig var det knappast. Tack gode gud för det! Mycket tack vare min bra grupp, som alla har arbetat på ordentligt. Äntligen slut, säger jag bara. Så himla underbart!

Helgen kommer dock spenderas tillsammans med högskoleprovet (döden), reklamcykeln, matteboken och ångesten. Fin helg det där, eller?

Ont i magen, svullen och massa konstiga magpratljud. vad är det som pågår egentligen? 

Efter lite för mycket grillad fläskfilé (som jag dessutom kände mig väldigt äcklad av att äta) tillsammans med sallad och massa exotiska frukter, gick jag en sväng med fina Amanda och diskuterade allt mellan himmel och jord. Såna promenader är allt bra dom! :)

Utöver det har dagen mest spenderats tillsammans med landskampen, landskampen och lite mer landskampen. Det är minst sagt mitt största hatobjekt just nu. Vem bryr sig egentligen om hur Italiens miljöproblem påverkar de sociala förhållandena, eller hur italienarnas hälsa kan bidra till en hållbar utveckling? Inte jag iallafall, det är då ett som är säkert...

Scones

Efter en alldeles för god frukost med nybakade scones och söderte trodde jag att jag var redo för dagen. Ända tills jag kom på vad jag gjort. Äta scones en tisdag. Hur kunde jag? Jag har ju bestämt mig för att gå ner i vikt, hur fasen ska jag kunna göra det när jag trycker i mig massa scones? Onyttigt, fettigt, kolhydratrikt och gott. Uppfyller varenda kriterie på min förbjudna lista. Hur ska jag kunna bli smal när jag beter mig såhär.

Jag måste lyckas nu. Det är mitt enda alternativ. ett liv i en fet kropp är inget liv. Jag vill vara trådtunn, mager, anorexiasmal. Jag har ju redan ångesten, varför kan ingen unna mig smalheten då. Jag har insett att mitt liv kommer levas med ångest i vilket fall som. Varför kan jag inte få bli smal? Jag måste verkligen kämpa nu. Klarar knappt av att se mig själv i spegeln längre. Hakar upp mig på allt fett, stirrar mig blind på brösten som vuxit ifatt, och gråter när jag insåg att byxorna i storlek 25, som tidigare satt perfekt, inte längre passar alls. Jag saknar mitt gamla liv.

Alldeles för ångestfylld sitter jag här i sängen och försöker koncentrera mig på Italiens naturresurser och liknande. Inte direkt det roligaste man kan ägna sig åt en måndagskväll, men för att slippa jobba ihjäl mig imorgon, är det värt varenda minut...

Jag önskar att jag var bättre på att fokusera. Mer målinriktad och envis på rätt sätt. Istället sitter jag här och låter tankarna flyga iväg på annat. Ångesten tar alldeles för mycket av min energi, och jag får svårt att koncentrera mig på något annat. Varför åt jag den där kladdkakebiten, eller glassen? Så onödigt!  Och det stämmer verkligen. Ångesten talar 100 % sanning, för när jag ställde mig på vågen för tusende gången idag visade den mer än någonsin. Så här fet har jag aldrig tidigare varit. Om inte det skulle ge ångest, kommer inget att göra det.

Om inte ångesten vore tillräckligt, saknar jag också fina Sofia, som spenderar veckorna innan påsk på ett vandrarhem i Malmö tillsammans med en okänd blottare. Saknar henne verkligen just nu...

Åt helvete med landskampen

Jag känner på mig att det vankas fika här ikväll. Hela jag känner mig orolig, och ångesten gör allt för att spela mig ett spratt och dyka upp, trots att den inte är välkommen. Gick en långsam promenad på 3 km med mammis förut, men inte känns det bättre för det. Inte ett dugg. Snarare ännu sämre. Varför gick jag inte ensam och kunde förbränna lite samtidigt istället för att gå i hennes snigeltempo? Samtidigt tycker en annan del av mig att det är trevligare att gå promenader tillsammans med någon, istället för att gå ensam. Så himla svårt hela tiden...

Att arbetet med landskampen knappast går som det borde gör ju inte saken bättre heller. Istället för att jobba på som satan, vilket jag minst sagt borde göra, hitta jag på alla möjliga ursäkter för att slippa och få koncentrera mig på något annat istället. Varför är jag så sjukt dålig på att intensivplugga egentligen?

Tjocka ben, fylld av fett. Äcklig kropp, aldrig mätt.

Lilla jag sitter här, och tror att jag är något. Försöker inbilla mig att jag duger som jag är, att jag jobbar å bra, och att det jag gör faktiskt blir okej. Låtsas att det är okej att äta både Godis och Bulle en måndag, tror att jag duger som jag är, och försöker leva. Det går inget vidare. Jag ljuger för mig själv och för människor i min närhet, hela tiden. Ljuger både för att skydda mig själv, och för att skydda andra.

Jag vill vara stark, ärlig och rak, men är istället svag och vek. Jag kan inte stå upp för vem jag är, vad jag gör, och hur jag vill ha det. Jag vågar inte sticka ut, samtidigt som jag vet att jag inte passar in. Jag är inte en del av mallen, inte riktigt likadan. Jag vill synas på mitt sätt, inte på någon annans. Jag är en i mängden, men ändå inte. En i vardagen, men inte alltid. Ett undantag, både i de bra fallen, och i de dåliga. Det jag föraktar mig själv för, är att jag inte är den jag vill vara. Jag är någon annan. Jag vet inte hur länge jag kommer klara av att hålla den fasaden uppe, hur länge jag kan vara stark nog att vara falsk. Snart kommer jag lysa igenom, den delen av mig som jag både älskar och hatar. Den delen som är beroende av ondskan.

Glupsk, minst sagt vad jag är. Dagens kalorier är redan uppätna och dagen har ju knappt börjat... Sitter på bussen nu och tittar ner på mina fula feta ben, gömda i nya byxor med hög midja från vila. Snygga om jag sett ut som jag vill, men nu? Knappast...

Vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Allt är liksom huller om buller, bak och fram. Var på väg att börja gråta idag, eftersom mamma köpte Easytones, och jag inte fick några. Jag kände tårarna bränna rejält bakom ögonlocken, blinkade som bara den och var allmänt tjurig och sur. Särskilt när mamma undrade om jag ville prova dem i en annan färg, trots att hon bestämt att jag inte skulle få några. Så himla onödigt bara...

 

Ångest och nygamla insikter

Vi gick en promenad idag efter lunch. Som vanligt. Jag märker mer och mer hur stor skillnad en tio minuters promenad kan göra för min koncentration på eftermiddagen. Att få koppla bort, slippa sitta ensam tillsammans med ångesten för en liten stund. Slippa de allra värsta fetkänslorna, den allra värsta inre smärtan efter varje måltid. Tänk att små promenader och liknande sysselsättning kan göra så stor skillnad. Det är riktigt underbart. 

Jag har insett det mer och mer nu, att jag måste lära mig att tackla ångesten på olika sätt. Ofta lyckas jag, men ibland känner jag verkligen det där suget att göra ångesten till viljes. Jag önskar att jag gjorde det lite mer ofta än ibland dock. Ätstörningen pickar på mig, vill att jag ska bli smal igen, och jag vet att också jag drömmer om det. I allafall lite smalare, kroppen jag har just nu, känns inte som min kropp. Inte alls. Och en ätstörning, det har jag nog insett att jag fortfarande har. Knappast anorexi längre, men ätstörning UNS. Jag förstår det nu, men tänker absolut inte söka hjälp förrän jag är nere på anorexinivå igen. Inte kan väl ett fetto gå till en psykolog och klaga på en ätstörning heller? Alla vet ju att ätstörda människor är smala människor, så enkelt är det. 

Jag vet innerst inne att det inte är normalt att ägna timmar varje dag till att planera vad jag ska eller inte ska äta, hur mycket jag ska träna, vad jag ska tänka på, vilka livsmedel som absolut måste undvikas, hur jag ska överleva morgondagens ångest och så liknande. Vilka sjuttonåringar gör det egentligen? Det är ju nu jag ska passa på att leva, inte ligga och känna tårarna bränna av ångest bakom ögonlocken. Det är nu jag ska gå på fester, leva livet och njuta av dagen. Längta efter sommaren och pussa fina pojkar. Jag gör ingenting av det, utan lever fortfarande i min lilla egna bubbla. Funderar för fullt på att bli vegetarian, eller i allafall övergå till så mycket vegetarisk mat jag bara kan. Det känns bättre, mer rätt, både för miljöns skull, och för mina kalorier.

I min egna lilla bubbla är kraven höga. Utsidan ska vara perfekt, allt ska se bra ut. Bakom den fint polerade ytan ska inte en människa veta vad som gömmer sig. En kompis från högstadiet pratade med mig idag, och berättade att jag såg så pigg och kry ut, vilket inte direkt var det bästa han kunde ha sagt. Pigg och kry kommer alltid att vara förknippat med tjock för mig. Hans andra kommentar om min klädstil kändes dock betydligt bättre, det är ju inte direkt varje dag en kille berättar att man har en härlig och cool klädstil. Det är nice! :)

Annars har inte dagen inneburit så mycket, mer än magont, ångest och konstiga mättnadskänslor. Jag bakade lite smarriga fruktochnötbollar, med alldeles för många kalorier i (dock inget socker mer än fruktsocker), samt köpte flingor för första gången på evigheter. Min kära müsli kan behöva en konkurrant, i form av Frebacos Fullkornshavreringar utan tillsatt socker. Hyfsat goda, dock inte så goda som jag hade tänkt mig...

 

Efter en frukost med Kiwi, hallon, mellanfil och müsli, och med en utetemperatur på 13 grader känner jag mig väldigt redo för dagen. Om det bara inte hade varit studiedag, OCH jag måste in till skolan. Usch vad jag inte vill det. Studiedag, betyder för mig, ledig dag. Utan tvekan en ledig dag. Uppenbarligen inte detsamma för mina kära klasskamrater. Inte alls. Varför?

Dessutom ska jag på min allra första teorilektion ikväll. Lite läskigt, men ändå väldigt spännande. Undrar vad som kommer att hända?

För mycket av allt

En sådan där riktig hatdag. En dag som innehållit alldeles för mycket av precis allting. För mycket mat, för mycket ångest, och alldeles för mycket att göra. Vetskapen om att jag ska till skolan imorgon på studiedagen gör ju inte det hela bättre direkt...

Känner mig så trött på allt just nu. Inget ger liksom någon glädje, inte alls. Vetskapen att jag kommer vara i Tyskland om fyra veckor känns bara jättejobbig, liksom att ha landskampen, helvetet på jorden som börjar nästa vecka. Utvecklingssamtal känns hemskt, hela våren tynger mig, och jag ser inte längre fram emot min resa till USA. Då är det illa. Riktigt illa.

Jag vill kunna leva livet fullt ut. Njuta av varje dag, varje ögonblick. Vara stolt över mig själv när jag ser mig i spegeln, inte bara fundera på hur jag ska gå ner alla de där för många kilona som jag väger. Hur kommer jag någonsin att lyckas, när jag misslyckats i över ett halvår nu?
Egentligen vet jag precis vad jag gör för fel, men orkar på något vis inte riktigt förmå mig till att göra på det rätta sättet, det enda sättet som fungerar. Lat, det är minst sagt vad jag har blivit. Nu gäller det dock att ta tag i mitt liv och rycka upp mig på riktigt igen...

Helgen som varit var verkligen riktigt rolig! Storstaden väntade, tillsammans med en hel drös fina människor på utbildningshelg, allt i kampen för varenda unge. Det kändes på något sätt så mäktigt, så stort. Vi var så pass många, de allra flesta i min ålder, som alla ville kämpa för en bättre värld. En underbar känsla. Fina Katja, so jag delade rum med, var inte heller fy skam, trots att hon sa att jag hade en gullig dialekt, och dessutom pratar i sömnen. To much information...

Matmässigt var helgen verkligen ett helvete. Åt alldeles för mycket, och rörde mig i stort sett ingenting... dock fick vi äta finmiddag på Vapiano på kvällen, vilket minst sagt kändes mysigt! Sallad med gröna linser, grillad lax, paprika, sallad, parmesan, basilika och pinjenötter. Alldeles för gott, dock helgens enda nyttiga mål...

Kvällen har spenderats tillsammans med en kemilabbrapport, hemgjord äppelpaj (ångest som in i helvete just nu...) och en massa provande av nya kläder. Fettot vill bara kräkas, det är allt jag kan säga just nu!

I jakten på en identitet

Jag vill så himla mycket med mitt liv, samtidigt som det vissa dagar känns som att jag inte har ett enda mål. Det är iochförsig sant. Jag har inga mål, bara en hel drös med drömmar och visioner. Tankar och önskningar. Min lista på vad jag vill göra innan jag dör skulle kunna bli hur lång som helst, men så lite händer. Att diagnostiseras med Anorexia Nervosa, är en punkt på min lista, liksom att verkligen leva livet. Ofta funderar jag på hur det kan gå ihop. Hur kan någon (jag) egentligen ha som mål att må sämre än man tror att man kan må. Längta efter döden mer än man älskar livet, och ångra varenda andetag, i rädsla för att få i sig en liten kalori för mycket. Hur kan det vara det som jag strävar efter?

Samtidigt vet jag att det är mitt enorma behov av bekräftelse som spökar. Jag fick aldrig min diagnos sist jag var sjuk, jag nådde aldrig min absoluta botten. Jag blev aldrig Linna - hon med anorexi. Jag strävar efter en identitet i allt det där sjuka. En identitet som jag kan stå för, känna är just jag. Just nu passar jag inte alls in. Jag är alldeles för stor, tjock och klumpig. Missnöjd, missbildad, missanpassad. Utanför det perfekta livet, det som alla i min närhet verkar leva. Jag sitter här, gråter osynliga tårar som inte en endaste lägger märke till, precis som det var för ett år sedan. Då jag inte bara var sargad i själen, utan också i kroppen. Jag blev aldrig så smal som jag ville vara just då, nu är det dags att ta revansch.

Mitt enorma behov av kontroll finns också här, mitt i all ångest och vilja. Känslan av att forma min kropp, svälta ner mig och bli den jag verkligen vill vara känns så lockande, ändå tar jag aldrig tag i det. Jag är för lat, för fäst vid livet, trots att jag vet hur underbart livet som väntar kommer att vara, bara de 20 kilona försvinner. Då kommer jag vara lycklig.

jag tycker mig höra vad dom tänker

Är inne i en sådan period då allt bara känns väldigt jobbigt. Jag känner mig fet. Fetare än fetast. Äcklig, misslyckad och värdelös, hela tiden. Min kropp skriker, försöker väcka min uppmärksamhet, bråkar ut sin avsky. Mitt hjärta hyperventilerar under all ångest som trängs inom mig. Ska jag någonsin få bli den jag vill vara?

Tidigt uppe, sent i säng

En eftermiddag hos Moster med familj börjar lida mot sitt slut, och det är dags att sova för mig. Imorgon blir det till att gå upp extra tidigt, eftersom jag måste befinna mig utanför Elins vid fem i halv sju. På morgonen. Färdigduschad och klar. Jobbigt värre, men med tanke på att det är Unicefs utbildningshelg som väntar känns det bara sååå värt det! Så himla roligt! Jag är dock lite nervös över hur det kommer att gå med maten nu i helgen. Jag skrev upp mig på vegetarisk mat, alltid en chans att slippa allt det vidriga feta köttet, så jag hoppas att allt funkar som det ska. Till frukost blir det keso med torkad frukt, och äpplen om det behövs, men annars tror jag att jag klarar mig finfint. Jag köpte en ny kesosort idag, och det kändes så fruktansvärt jobbigt. Tillsammans med nötterna hade den en fetthalt på 8%, det är liksom 140kcal/100g, och det känns inte alls bra. Håller just nu på och funderra på hur lite jag kan äta utan att det verkar helt konstigt. Det är ju det som är något av det svåraste. Allt ska ju liksom verka så normal, och jag måste hålla lågan uppe. Ingen får ens ana att skenet kan bedra. Så trovärdig som möjligt, utan att för den delen få i mig mer än absolut nödvändigt. Så svårt, det där, men det kommer jag förhoppningsvis klara av, till viss del. Åt tacochips idag också, för första gången på över ett halvår. Nu gnager den lilla ångestklumpen i magen över det, och det känns så onödigt. Jag var ju redan mätt liksom. Middagen gick dock väldigt bra, med tanke på att jag bara åt en halv potatis, en bit kött och en massa sallad. Salladen är det ända rätta, och det är väl egentligen främst för kaloriernas skull jag valt vegetariskt till helgen. Åh, varför kan jag inte tänka som normala människor?

Fast

Känner en enorm saknad just nu, tänk den ljuvliga sista tiden i nian. De underbara sista veckorna, just de veckorna alla längtat efter ända sedan första gången. Musikalen, den underbaraste delen av skolan! Den sammanhållningen, det magiska avslutet. Det sista vi gjorde tillsammans, allihop. Då vi svetsades samman, och jag mer och mer blev den jag ville vara. Jag var mitt inne i ett viktflow då också, kilona försvann, och jag riktigt njöt av livet. Så himla underbart. Manusgruppen hade jobbat för fullt i flera månader innan, och vi som skulle ha roller fick reda på dem ungefär en månad innan arbetet började för fullt. Ragnhild, det var jag det. Den fulla kolloledaren, som rymt från rehabiliteringscentret i Helgesbo. Så himla sjukt, men också så otroligt roligt. Jag fick göra en av de sakerna jag verkligen älskar. Jag fick spela någon annan än mig själv, fick synas och höras, märkas och vara en i en gemenskap. Jag kände mig omtyckt och viktig. Utan min roll, var musikalen som vilken tråkig kollohistoria som helst. Musikalen gav mig allt.

Det var underbara tider det. Musikalen gav mig min revansch, den var mitt bevis på att också jag var någon. Jag blev accepterad och uppskattad, och den känslan betydde så otroligt mycket för mig, just då. Att sluta nian, en så himla dubbel känsla. En del av mig var överlycklig över att äntligen få börja om på riktigt, bli den jag ville vara, och för all framtid slippa min gamla skola, medan en annan del av mig grät av ångest. Vad skulle nu hända i mitt liv? Tänk om ingenting skulle bli som jag tänkt mig? Nej, precis så blev det. Ingenting blev som jag förväntat mig, men bra, det blev det ändå. Till viss del i alla fall...

Början på något nytt kanske, nu när jag skrivit in mig på körskola och allt. Läskigt värre!

Misslyckandet är ett faktum

Varför lyckas jag inte med någonting just nu? Jag lyckas varken gå ner i vikt eller skriva en labbrapport. Förstår inte matten och är stressad över Stockholmsresan med Elin. Hur ska allt det här gå? Labbrapporten måste verkligen bli färdig nu inom en halvtimme, eftersom en ny labb kommer i eftermiddag... Jag lyckas helt enkelt inte med någonting. Håret ser hemskt ut, träningen ger inga resultat, jag äter för mycket. Vardör kan jag inte bara få bli den jag vill vara och leva så? Det skulle vara lycka för mig! Annars har jag "sovmorgon" just nu, vilket innebär att min lektion inte börjar förrän vid halv två idag. Ljuvliga liv!

Jag har fallit för frestelserna. IGEN. Jag blir så himla arg på mig själv. Hur kan jag tro att jag ska kunna bli smal om jag äter som jag gör nu. Hur kan jag ens tänka så? Som kompensation blev det en femtio minuter lång joggingrunda, runt i stort sett hela byn. Jag kom långt, det måste jag erkänna, trots att jag joggade så himla sakta. Men nöjd, det skulle jag knappast kalla mig.
Det var studie och yrkesmässa idag i skolan, och jag var på föreläsningar om psykologi, studier utomlands och om Lunds universitet. Det är så svårt och veta vad jag ska välja. Jag känner egentligen att jag knappt har någon aning, samtidigt som jag till viss del vet precis vad jag vill göra. Studera utomlands vore en dröm. Kanske till dietist i Australien. En upplevelse, en enorm erfarenhet och världens chans. Jag vet i vilket fall som helst att det är dietist jag vill bli, helst med inriktning på ätstörningar. Det är så himla intressant, och jag tror att det kan vara en fördel att ha varit där själv. Om man nu ens kan säga att jag har det. Okej, egentligen vet jag om att jag har en ätstörning. Det är INTE normalt att ägna större delen av sin vakna tid på tankar om mat och träning, vikt och kompenserande. Ändå kan jag omöjligt låta bli. Det går bara inte. Det är ju det jag lever för, att bli smal. Ändå kämpar jag knappast så hårt som jag borde. Inte alls egentligen.

Spinningoskulden är tagen

Det var länge sedan jag skrev här nu. Kanske är det för att jag skriver ner allt jag spontant kommer på i min väskdagbok, eller i min kvällsdagbok och inte här på bloggen. Det är oftast på tåget eller bussen som jag tänker. Mina tankar snurrar verkligen runt för fullt, jag avskyr ofta mig själv och min kropp mer än allt annat, tänker att jag ska börja ett nytt matliv, mer träning och bättre vardagsmotion. Vad är det som händer egentligen?
Jo visst, jag kanske gör som jag tänker i en dag eller två, men mer blir det inte, och jag avskyr mig själv mer och mer för varje dag som går. Äckel, fetto och patetiska idiot. Mina tankar är inte alltid snälla.

Dagen har varit ganska jobbig. För det första sov jag hos moster med familj, och kunde inte äta min vanliga frukost, för det andra åt jag för mycket till lunch, och sist alldeles för mycket middag och en chokladboll till fika. Varför? Jag ska ju inte äta sötsaker alls... Åh vad jag blir arg på mig själv.

Dagens positiva var dock min spinningdebut. Första gången. Jag var riktigt nervös innan, och det var sjukt jobbigt, men också väldigt roligt. Jag gjorde inte direkt alla övningar jag skulle ha gjort, men jag var med och försökte iallafall. Det var pappas kompis som bad mig hänga på, och jag tror att han uppskattade det. Dessutom är alla som tränar tillsammans alltid så himla trevliga. Som fina Amanda en gång sa, "Det är ju oss träningsmänniskor emellan". Lilla fina ångesten berättade dock att pappas kompis bara ville ha med mig eftersom han ständigt ser hur tjock jag har blivit. Viktnedgång är verkligen det enda rätta just nu. Frågan är varför inte min kropp vill samarbeta med mig längre. Har jag förstört den och min ämnesomsättning för alltid genom mina oregelbundna matvanor och mitt ständiga bantande?

Så misslyckad

Mitt liv, vad har egentligen hänt sedan sist? 

Igår skrev jag mitt första IG-prov någonsin, i Fysik, slutade tidigt och var sedan och simmade med fina familjen. 2000 meter bröstsim och 500 meter rygg blev det innan alla tjatade om att det var tillräckligt. Vadå tillräckligt? Med min kropp kommer ingenting att räcka. Emellan skolan och simhallen hann jag också med en timmes promenad/joggingtur i Kalmar, massa Håkan Hellström och lite för mycket mat.

Jag bryter ständigt mina egna löften, trots att jag vet vad resultatet blir. Jag vill ha M:s kropp, riktigt smal. Det är dock väldigt läskigt, jag misstänker starkt att M lider av en ätstörning, antagligen anorexi. Jag vill så gärna hjälpa henne, men vet inte hur jag ska göra. Samtidigt är jag så fruktansvärt avundsjuk på henne. Jag vill också ha de benen, de är verkligen to die for. Jag vill ha magerheten, men knappast ångesten. Allt är så himla dubbelt, men som jag lever nu lever jag redan mitt liv med ångest. 

Jag känner mig liksom halv på något sätt. Inte komplett. Det är så svårt alltihop. Denna veckan har jag promenerat ängörundan fem gånger sammanlagt. Det är inte så mycket med tanke på min fettprocent. Så gigantisk just nu. Ingenting som jag gör duger. Jag kan alltid prestera lite bättre, alltid springa lite längre, tänka lite smartare, hinna med lite mer. När kommer det jag gör duga egentligen? När kommer min familj se det jag har gjort, och inte bara lägga märke till det jag inte hunnit med? En stor fråga i mitt liv. När kommer jag att duga som jag är för någon, inte minst för mig själv?

Tidigare tittade mamma och pappa menande på mig för att min kropp var lite för smal, nu av den motsatta anledningen. Jag kände deras blickar etsa sig fast mot mina feta lår, min stora breda rumpa och min dallriga mage igår. Det var så hemskt. Jag riktigt kände hur överviktig jag var, hur dags det är att banta ner mig på riktigt. Att jag vägrade McDonalds när vi åkte hem kändes dock lite bättre. Jag vill verkligen aldrig äta någonting därifrån igen. Allt liksom badar i fett... 

Ångesten har dock börjat komma oftare och oftare nu. Jag avskyr mig själv mer och mer, och mår riktigt dåligt om jag inte rört mig alls någon dag. Det är nog dags att börja ta tag i mitt liv och göra som ångesten ber mig om, så jag slipper de känslorna!

Fylld av stress

Allt känns så himla jobbigt just nu. Jag är fast på en alldeles för hög vikt och går inte ner som jag vill, jag har ett enormt fysikprov på torsdag som jag har pluggat i sammanlagt 1,5 timmar till, och har en vidrig labbrapport som måste in senast fredag. Hur ska jag överleva veckan egentligen?

Denna godingen blev min igår, för alldeles för mycket mer än jag tänkt mig... Men med tanke på hur fin den är så känns det helt klart värt det. Vad gör man inte för en underbar Marimekko?

Annars känns allt bara hemskt. Så stressad, och med tanke på den onda cirkeln med vikten blir det ju inte direkt bättre. Jag vill ner NUUUU! Och jag menar det verkligen. Nu gäller det att kämpa på ordentligt, det är inte värt att leva om jag fortsätter vara såhär tjock. Särskilt inte med tanke på att vi ska till simhallen på torsdag. Hur har jag tänkt där egentligen? Hur ska JAG kunna visa min feta kropp i bikini? Folk kommer äcklas av att se mig där... 

Bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår

Jag tänker för mycket. Så enkelt är det. Funderar, analyserar och funderar lite till. En minut om dagen blir till en timme, som blir till flera timmar. Ofta är mat det stora ämnet. Är det för mycket, eller normalt? Hur ser en normal portion ut egentligen? Hur många kalorier är det egentligen? Hur mycket grädde är det i, och hur mycket kolhydrater innehåller det här? Det funderar jag mycket på. Att jag äter mer än jag borde, det råder det ingen tvekan om. Att jag tränar för lite stämmer det med. Ändå har jag inte gjort något åt det. Nu är det dags. Efter idag ska jag ha stenhårt godisförbud, ända tills jag åker till USA, så enkelt är det. Jag måste, både för min egen skull, min hälsas skull och för min framtid.
Att jag lassade över en del av mina problem på E idag, känns lite fel. Jag vill inte att hon ska fundera på hur jag mår, eller på mitt beteende. Samtidigt är det ett sätt att få bekräftelse, att synas och märkas. Jag både vill och inte vill berätta precis hur jag mår. Jag vill öppna mig, slippa bära på alla mina problem alldeles själv, slippa vara den enda som hatar mig själv mer än något annat, dela smärtan och ångesten i mer än en del. Samtidigt vill jag inte för allt i världen att någon ska veta hur dåligt jag mår. Ingen ska få veta, just eftersom jag vill tillbaka. Om fina E skulle förstå skulle hon hindra mig. Nu vet hon inte vad hon ska hindra mig från.

Mysigaste dagen på länge

En härlig dag, den här dagen. Fullt upp nästan hela tiden, det är då livet är som bäst.
Det började med en trip på ett av alla älskade loppis, toppenkul, som alltid, och en massa fynd blev mina, för endast lite drygt 300 spänn. I det ingick fyra par skor, varav ett par läderstövlar från Vagabond, och ett par promenadskor från Reebok, två pocketböcker, två par svarta jeansleggings, två blåa jeansleggings från vila, en klänning och en virkad tröja från Mexx, en klänning från Asos, en del andra klänningar, t-shirtar, blusar och linnen, en softshell jacka från Everest i nyskick, och lite annat smått och gott. Så värt alltså, med tanke på att jag vid nyinköp inte ens skulle få jackan för de pengarna. Gissa om jag är en nöjd tjej med tanke på det?
Efter det hann vi med en tur hos faster med familj, innan bilen drog hemåt för mat och lite städning. Kladdkakebak och telefonsamtal med fina S hanns också med, liksom lite läsning i fina Fallen av älskade J.C. Oates, innan finfina tjejer kom på myskväll. S, A och H piggade verkligen upp, och vi kunde både skratta, prata och njuta ordentligt, särskilt med tanke på att inte mamsen och papsen var hemma. Alltid lika skönt att ha huset för sig själva. :)
Just nu sitter jag här, med lite ångest på grund av kladdkakan, trots att jag egentligen inte ätit någon kvällsmat. Jag tänkte så mycket på min kropp idag på loppiset. Tidigare kunde jag köpa vad som, i vilka små storlekar som helst, utan att tänka på ifall plaggen skulle vara för små. Nu måste jag istället hela tiden ta hänsyn till min gigantiska kropp när jag shoppar, gärna prova, eller ha en plan B, ifall plagget skulle råka vara en storlek för liten. Det för med sig en så stor ångest. Att tveka inför att köpa en jacka i storlek 36 känns så fel, det ska ju vara självklart att jag kan ha den, självklart att jag ska kunna ha 34 också, men så enkelt var inte livet här. Att jeans i storlek M/L kan vara för tighta känns så hemskt. De ska ju hänga på kroppen, precis som jeans i s/M ska göra. Varför har allt blivit så fel egentligen?
Jag funderar på godislöfte, allt för att strypa en kalorikälla. När jag åker till USA måste jag vara smal, så enkelt är det!

156 cupcakes, chockrosa väggar, ett hemgjort kakfat och en massa skratt hjälpte oss ordentligt. Näst bästa monter i länet, gissa om vi är stolta? Glädje på högsta nivå, så enkelt är det!
Annars har veckan varit ganska bra, historiaprovet sköts upp och jag kunde andas ut för stunden, en lättnad just nu. Att sova hos Emma var också en hit. Ryggen värker som bara den och ångesten försöker påkalla sig min uppmärksamhet. Att säga nej till träning för att ryggen värker känns fel. Sedan när började jag lyssna på min kropp egentligen? Det är ju ätstörningen som ska styra, inte min svaga kropp. Varför? Missa både gympalektion och gymträning, då är det illa, riktigt illa. Jag ska ju vara stark, lyssna på ätstörningen för att falla igen. Det är ju det jag vill. Istället har jag tröstat mig med choklad, kännt mig fetare än fetast, badat i ljummet vatten, där vi fick koka upp vatten i vattenkokaren istället ^^ och ätit omelett med skinka och ost. Omelett, minst sagt min nya favorit.
Just nu är det TV och sömn som står på programmet, med tanke på att jag sovit sammanlagt 12 timmar de tre senaste nätterna känns det ganska prioriterat. Njutning, så är det bara...