Också idag krossas hela mitt förhållande till mat och motion mer än en gång...
Jag kände nämligen ett extremt behov av att röra mig, och funderar länge på om jag ska springa en runda, för att förbränna så mycket som möjligt, eller om jag ska fråga mamma om hon vill gå en promenad med mig, för att kunna prata lite med henne. Efter mycket om och men, alternativa kompensationstankar och en massa dealande mellan mig och ätstörningen, slutar allt med att jag väljer promenaden med mamma, och i ganska rask takt börjar vi gå en sväng. Vi kommer ca 500 meter innan fina Amanda och hennes mamma stoppar vår väg, och vi pratar på så i ungefär 40 minuter. När vi sedan är färdiga upptäcker mamma att vi inte hinner gå en promenad, eftersom vi måste laga middag. Ingen promenad! Hur jobbigt kändes inte det egentligen? Hela min planering förstördes, och jag gick upp på mitt rum och försökte andas så normalt som möjligt. Ingen promenad.
Visst, jag kan hantera sådana situationer utan problem, så länge jag är förberedd på det. Det är liksom när jag förväntar mig att göra något som hela min bild och föreställning går i kras, och paniken och ångesten kommer. samtidigt märker jag hur otroligt långt jag har kommit sedan bara i höstas, då jag utan tvekan hade börjat gråta om något liknande hänt. Vi växer som människor, säger så många. Kanske växer vi också ifrån helvetet? Eller iallafall klättrar upp några steg på stegen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar