Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jag är fylld av ångest över saker jag borde ha gjort, saker jag gjort, och saker jag inte borde ha gjort. Kort och gott, jag har ångest över allt just nu. Likadant var det igårkväll, när jag låg i min säng med ett snabbt tickande hjärta och ett bröst som försökte stå emot ångestens krafter. Jag hatälskar den känslan. Veckan som gått har varit jobbig, men ändå betydligt bättre än väntad. Tyskarna har varit här, och jag har varit helt grymt jätteförkyld, vilket har hindrat mig från att göra det jag hade planerat. Träningen är lika med noll och viktuppgången ligger på tio kilo plus, minst... Jag hatar det verkligen... Samtidigt vet jag att jag kommer må ännu sämre om jag tränar när jag är sjuk. En vidrig vetskap och en ekvation som aldrig tycks gå ihop. Just nu håller jag på med plugg efter plugg efter plugg, men det känns aldrig som att det går framåt... men men.