Känner ångesten bubbla inom mig. Ångesten över ovissheten. Hur kommer kvällen bli, vad kommer vi göra, äta, prata om, tänka på, drömma om? Ovisshet skrämmer mig. Att inte kunna planera in exakt hur dagen ska se ut är otäckt, liksom att inte vara helt säker på dagens kaloriintag. Lycka skrämmer mig också. Jag förtjänar inte att vara glad och lycklig, frisk och fri. Jag är inte värd det. Smala människor, magra, har rätt till lycka. De har rätt till mat, lycka och gemenskap. Sådana som jag finns inte i den kategorin.
Det är sådana tankar som gör mitt liv så svårt. Mindervärdeskomplexen är enorma. Varför finns jag egentligen, när jag inte klarar av att prestera som jag vill? Varför lever jag ens? Vad har jag att ge till människor i min närhet, de människorna som påstår att jag betyder något för dem, att de älskar mig? Vad är jag värd egentligen? Vill någon ens ha mig i sin närhet, eller umgås människor med mig bara för att de känner sig tvungna? Det är min stora skräck. Att jag ska vara till besvär, att vara hon den där man vill bli av med, men inte riktigt vågar säga ifrån till. Är jag den hemska, hon som förstör kanske?
Maten är iallafall det som kommer förstöra min kväll. Ångesten bubblar i magen, gör sig påmind, vill ha uppmärksamhet. Ångest över både mat och lycka. Att jag är psykiskt instabil är uppenbart, frågan är hur jag ska göra för att stabilisera mitt psyke?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar