Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jag drömmer om att komma tillbaka, dit där jag varit. Jag vill se varenda kilo rasa, försvinna, se hur siffrorna på vågen blir mindre och mindre för varje dag, och se hur kläderna börjar hänga och klänga mer och mer hela tiden. Utstickande ben och en död blick. Det är dit jag vill nå, och jag skäms för att erkänna det. Jag har kämpat för att må bättre i över ett och ett halvt år nu. Kämpat för att slippa ätstörningens mörka helvete, på egen hand, men det verkar omöjligt att komma ifrån. Jag kommer inte framåt längre, utan längtar tillbaka till anorexins hårda och vassa klor. Det är dem jag är värd att känna smärtan av. Ångesten. Jag förtjänar nog inte bättre än så här.