Nu ligger jag här. Dan före dopparedan om det varit jul. Dagen före en månad i det stora väster. Dagen före the US and A... Ligger i en säng i Järfälla, tillsammans med en smågalen mycket gosig katt, ett mysigt täcke och en hel massa tomhet. Jag är inte ens nervös. Bara alldeles tom. Dock måste resan bli bra, jag får inte förstöra den med min likgiltighet, inte sabba den med min bristande motivation. Istället ska jag ha grymt kul, trots att jag inte är värd det...

Jag är så velig. Funderar fram och tillbaka åt alla håll och kanter. Längtar och skräms, saknar och är lycklig. Sommarlovet kom som det skulle, sådär underbart och fritt. Kusinens studentfest var också den bättre än väntat, men plötsligt kommer insikten. Jag är inte den jag bestämt mig för att vara. Jag har inte blivit den jag vill vara. Jag är inte mig själv.

Frågan är hur allt ska gå till för att bli mig själv. Är det ens möjligt?

I samband med USA resan känns detta så konstigt. Jag måste tro på mig själv, annars är det ingen annan som gör det heller, men hur lätt är det, när jag inte är den jag vill vara? Känner mig som ett levande frågetecken, ett moln som inte kan bestämma sig för om det ska släppa fram solen och våga tro på vackert väder, eller om det ska regna och åska. Som en obeslutsam liten unge. Ingen riktigt fri vilja, ständigt den där ångestklumpen i magen. Den som talar om att jag inte duger. Men nu ska det bli bra, nu måste det bli riktigt bra. Det finns inga alternativ, för precis som mamma säger, så blir allt vad man gör det till, och jag ska göra det här fruktansvärt bra!

En gråtande flicka på perrongen. En ångestfylld tonåring på tåget. Apatisk, frånvarande och med en död blick. Fylld av ångesten som dödar. Det värsta är inte ångestens smärta, utan omvärldens blindhet. Ingen lägger ens märke till den tårfyllda blicken, till den hopkrupna gestalten i fosterställning i tågsätet, och de ångestfyllda rörelserna. Smärtan. Paniken i ögonen, samtidigt det där apatiska uttrycket och den tomma blicken. Helt inne i sina egna tankar. Helt frånvarande, så långt borta i smärtan. Plågad. Lidande.

Ändå ser inte en människa vad som händer, inser inte vad som sker, och frågar inte hur hon mår. Ingen bryr sig. Lilla landet lagom där vi inte tränger oss in i medmänniskors privatliv. Inte visar att vi bryr oss.

Hur förklarar man för sina vänner varför allt går ut över maten när man är ledsen? Hur ska jag säga att jag inte kan äta när jag mår dåligt, att allt bara låser sig då. Tar stopp, känns helt omöjligt. Det är helt omöjligt. En sån som du förtjänar inte att äta och må bra. Du är inte värd det. Du är inte värd livet.

Idag hade jag en enorm möjlighet. En möjlighet som kom, som jag sabbade och som försvann. Som fick mig att nästan gråta, och som fick ångesten och paniken att samarbeta på högsta nivå. Någonting jag verkligen vill, och de arbetar bättre än någonsin tillsammans. Allt för att knäcka mig, smula sönder mitt självförtroende i små små bitar och få mig att bli mer psykiskt instabil än vad jag redan är. Mer beroende av ätstörningen än jag redan är. Jag blir så arg på mig själv, hur jag förstör, sabbar och misslyckas. Misslyckandena personifierad. Det är den jag är.

Jag kommer inte slippa det här idag, inte alls. Det är den vetskapen som gör mig så panikslagen. Jag hör fettet i köttet puttra på spisen, fettet som köttet steks i, som köttet innehåller, och som köttet består av. Jag känner lukten av kalorier, av ångest och av ensam gråt.

Varför kan jag aldrig se mat som vad det är, näring som krävs för att vi ska överleva. Istället ser jag bara mat som en oformlig massa av kalorier. Kalorier som jag tvingas äta, som människor kräver att jag ska "njuta" av, och som de försöker pränta in att jag behöver. Att jag också måste bli tjock, fet och äcklig. Att jag också behöver rulla fram. Jag vill inte.

Jag orkar inte, och jag vill inte. Just nu vill jag bara vara frisk, slippa tänka på allt som får mig att gråta och vilja dö. Slippa se ångesten som plågar mig, slippa känna, inte höra. För innerst inne vet jag ju att jag inte ska känna sånt. Det är inte naturligt, alla människor har inte ångest över mat hela tiden, det är inget normaltillstånd. Det är bara jag och alla andra ätstörda som ständigt lider av den. Som hör ätstörningens varnande klockor ringa, och känner anorexins hatiska röst. För fet, för äcklig, för meningslös. Kan inte längre leva upp till mina krav, och förtjänar inte livet. Får inte ta del av livet. Måste försvinna.

Jag har gråtit för mig själv idag, suttit på mitt rum och gråtit för att jag är så jävla fet. Hatat mig själv för att jag inte gör någonting åt det, och skrattat för mig själv för att jag tror att jag är okej som jag är. För att andra människor försöker intala mig det. Varför kan de inte bara erkänna att jag är gigantisk, säga det rakt ut, istället för att bara ljuga mig rätt i ansiktet. Är det så svårt för dem? Fattar de inte att jag bara blir tusen gånger ledsnare när de ljuger, och istället skrattar bakom min rygg? Det känns så i alla fall.

Jag vill gråta nu med, sitter med panik och klappande hjärta, och är redan nervös inför morgondagen, som knappast kommer att bli som den borde. Jag kommer inte få åka med. Jag vet det, känner det på mig och är alldeles säker. Jag är för dålig, för blyg och för rädd. För nervös, skrajsen och liten i psyket. Klen och svag. Socialt efterbliven. Fet, inga fetton får följa med, de bara äcklar ner. Glöm allt. Glöm mig. Glöm den feta.

Tjejmilen

Är så sjukt taggad redan, och så himla glad över att vi anmälde oss, jag och fina vännen. För springa, det ska vi verkligen. Första september smäller det, då ska vi också klara den där älskade milen, den som alla andra också lockas till. Kan de så kan vi, så enkelt är det!

Vill verkligen börja träna inför den nu, taggar på som bara den. Vill få upp konditionen, känna pulsen öka och prestationen stiga. Det ska bli så sjukt kul. Längtar!!!

Jag har fått min värdfamilj nu!!! Det känns så sjukt skönt att få veta lite om dem som jag ska bo hos, det är verkligen en enorm glädje. Åh, just nu känns det faktiskt som att jag längtar lite, trots all den stress och rädsla över resan kommer att tona ner glädjen inom några sekunder. Men men, nu vet jag äntligen mer!

Dubbla frukostar, och redan sjukt mycket ångest. Varför ska mitt liv se ut såhär?
Har dock hunnit med en finfin gymrunda med Amanda nu på morgonen, vilken kändes himla välbehövlig. Är dock så himla rädd för USA, och att jag inte kommer kunna träna där. Att gå upp i vikt är det värsta som kan hända, och det känns så himla omöjligt att inte göra det där, med deras extremt osunda matkultur. Hur ska jag överleva?
Om jag ska klara tjejmilen i höst så gäller det verkligen att ligga i med träningen, minst tre gånger i veckan, samt en hel del promenader och cykling är mitt mål. Ner i vikt ska jag tills dess, det är mitt absolut största mål...

Idag har jag varit förföljd av nästan samma ångest som igår. Den har pinat och plågat, fått mina ben att skaka och trycket över mitt bröst att öka. Kalorierna har varit alldeles för många, vilket inte känns allt för bra, och eftersom ångesten tar varje tillfälle i akt till att plåga, har dagen inte varit nådig. Särskilt inte eftersom gympan knappast förbrände så mycket som den borde.

Jobbade en del med min historiaredovisning, som jag typ dör på, och funderar på min USA-uttagning. PANIK!!!
Jag vet inte vad jag ska prata om, hur jag ska formulera mig och vad jag kan säga. För fasen, en veckas resa i USA hänger på den här redovisningen/samtalet, och jag lär inte lyckas. Den känslan är nästan den värsta. Misslyckandet i sig hade inte varit hälften så jobbigt om jag hade blivit ratad direkt, men nu, när jag gått vidare till steg två känns det rent utsagt vidrigt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till egentligen. Orkar inte med all press längre. Den är för jobbig och för tung att bära. Mina axlar är för klena för det, hela jag är för svag.

Beslutsångesten personifierad, det är vad jag är. Helt beroende av att tänka ut mina beslut i förväg, och under nästan hela min dag har jag funderat på hur jag ska kunna göra med maten imorgon. Ska jag äta frukost innan eller efter gymmet, och vad ska jag isåfall äta? Hur ska jag lägga upp resten av dagen med mat och allt, och hur ska jag egentligen lyckas slippa ifrån pizzan på kvällen? Bara vetskapen om den typ dödar mig. Usch, jag känner verkligen ångesten och paniken stiga i bröstet. Hatar verkligen den känslan. Lär dessutom ha gått upp typ tre ton i vikt under dagen. Usch. Dör typ...