Det var länge sedan jag skrev här. Antagligen för länge sedan jag satte ord på mina känslor, för mitt eget bästa. Idag är jag skör. Liten. Ledsen. Känner mig ganska trasig. Jag vet att jag har dessa dagar, ibland ofta, och ibland mer sällan, ändå blir jag alltid lika golvad när känslorna kommer ifatt mig. Tomheten. Ångesten. Att inte ha en aning om vad som egentligen händer inom mig, mer än att allt skär. Att jag går sönder, sakta men säkert. Ingenting drastiskt. Bara så oändligt långsamt. Jag är vilsen. Vilsen i mig själv, vilsen i livet. I min egen tidsrytm bör jag börja om nu. Lämna det här och gå vidare. I livsrytmen kommer jag fortsätta vara i denna stad i två och ett halvt år till. Minst. Jag vet inte hur det ska gå. Om jag kanske behöver en paus för att klara av att gå vidare. Om inte annat en paus ifrån staden.
Hela våren har varit fylld av välmående och obehag om vartannat. Stress och sårbarhet blandat med tacksamhet och glädje. Då och då iallafall. Annars har jag nog mest stressat runt. Igår drog någon ur proppen. Terminen var slut och jag föll. Inte just då, men senare. När jag slappnat av. Nu. Helt och hållet vilse. Ganska så ledsen också. Lite besviken på mig själv. Men framför allt mest tom. För vad händer egentligen nu? Vem kommer jag vara i denna stad en hel sommar utan någon mer än mig själv? Vem är jag i livet och vardagen?
