Idag känner jag ett extremt Jag är en dålig människa hat mot mig själv. Den där känslan av att jag är vidrig både till utseende och beteende. En jävla gris. Någon som bluffar, lurar och ljuger sig till egna fördelar. Det är ju inte den människan som jag vill vara. Inte alls den tjejen. Jag vill ju vara ärligheten själv. Uppfylla de förväntningar som finns på mig utifrån, vara alla till lags. Precis alla andra vill jag duga inför. Jag vill ju vara tillräckligt god för dem, och för att vara det, krävs att de alla är nöjda med mig, mitt beteende och mina prestationer. Så är det inte idag. Jag har fått kritik för mitt beteende. Välförtjänt kritik, som jag helt och hållet var beredd på att få. Ändå gör det så ont att höra, så ont att veta att någonting gått så fel. Jag mår dåligt av bara tanken. Den plågar mig något extremt. Jag är en usel människa som betett mig så, som förtjänar kritiken. Vidrig. Äcklande. Avskyvärd. Nu är det bara för mig att ta mitt straff.

Att vara rädd för livet, det är inget positivt tyvärr. Till och med jävligt dumt faktiskt. Det är nu, när jag sitter här, fortfarande livrädd för att leva, som jag verkligen inser allt jag både har missat och missar just nu. Allt som jag är för rädd för, för liten till sinnet för att göra och gå igenom. För feg för att leva på riktigt, och alldeles för feg för att dö, även om det ibland varit min högsta önskan. Det är egentligen inget liv.

Jag vill också kunna vara spontan, göra oplanerade saker, kunna leva utan att ständigt gå runt med den där klumpen i magen. Med demonen som bekräftar att jag inte är värd ett skit. Men samtidigt är det min verklighet, det liv jag är värd, så egentligen kan jag bara tacka och ta emot. Be om ursäkt för att jag är en sådan vidrig människa och vänta på någonting bättre. Bete mig bättre för att förtjäna någonting bättre. Det är det enda jag kan göra i mitt liv. Eller acceptera mitt öde typ. Fast det känns som en så otroligt tråkig lösning. Jag vill ju leva lyckligt.

Leva. Liv. Levande. Livet. Sådana där ord som jag har svårt för. Egentligen så otroligt vackra. Det fanns en period när jag verkligen kände mig så. Levande. Fylld av liv. Levde livet. Då, den där korta perioden då jag verkligen njöt av större delen av tiden, funderade på framtiden och hade både drömmar och visioner. Det känns så länge sedan just nu. Så avlägset och fruktansvärt långt borta. Ändå är det inte milslångt avstånd från den tiden. Jag har inte vandrat tusen steg framåt och mött en annan verklighet. Snarare backat några få steg, fastnat i gyttjan, i smärtan och allt det där svåra som inte vill annat än hålla mig kvar. Kvar i olyckan, självföraktet och drömmen om egen förintelse. Allt det där jag egentligen bara vill lämna bakom mig och gå vidare från. Ändå är det så fruktansvärt svårt. Jag vet inte vilket liv jag egentligen är värd. Min inre röst berättar att det är just här jag ska leva, att jag inte förtjänar någonting bättre än allt det här svåra, medan andra säger att alla har rätt till ett värdigt liv. Att det liv jag lever just nu knappast är värdigt psykiskt. Frågan är vem som avgör vad som är värdigt eller inte. Är det du eller jag, eller någon helt annan? Vem har rätten att säga att en annan människas liv inte är värdigt, om människan som lever livet är säker på att den lever det liv som just han eller hon förtjänar?

Jag sitter här, försöker få andra människor att verkligen förstå hur viktiga de är, både i mitt liv och i alla andras liv, ändå kan jag inte se att jag själv har något som helst eget värde. Jag skriver ner texter om hur värdefull han är, min vän som jag ibland är så orolig för så att jag ska spricka, men inser inte själv att texten bör gälla även mig. Varför ska det vara så svårt att inse det egentligen?

Jag är vuxen. Arton år och några extra månader. Jag har körkort, extrajobb och sommarjobb. Egen ekonomi, egen planering och en alldeles egen framtid. Jag har vänner och fiender, ansvar och förpliktelser. Krav. Massor med krav, både från min egen sida och från omgivningen. Jag är arton år och ändå ett litet barn. Det lilla barnet som söker trygghet och bekräftelse. Det lilla barnet som inget hellre vill än att känna sig älskad.