För att det ibland är så otroligt svårt att bara vara. Att leva upp till sina egna krav och faktiskt vara någon som är stolt över sig själv. Att lära sig uppskatta sig själv. Att lära sig leva med sig själv, och inte emot. Det är så mycket svårare än jag någonsin trott, så mycket mer ansträngande än någon hade kunnat föreställa sig. Det är ju jag själv som sätter käppar i hjulet. Jag själv som vägrar låta mig uppskattas. För varför skulle jag vara värd det.

På jobbet nu är det så svårt. Jag känner mig så kluven till kollegor, och funderar på vem jag själv var för ett år sedan. Hade jobbat två veckor på jobbet. Vet att onsdag är den magiska dagen när isen spräcktes mellan mig och några av dem som står mig närmast nu. Den magiska möteskvällen. Jag kan sakna känslan ifrån då. Känslan av att vara alldeles ny och vilsen, och rädd för världen. Känslan av att växa med nya människor, att förändras och bli någon annan. Den man är ämnad för att vara. Undrar om jag var lika vilsen som tjejen på mitt jobb är nu. Hon som kommer ifrån samma håla som mig, hon som borde vara så mycket modigare. Jag tvivlar faktiskt. Kanske för att jag är förändrad nu. Kanske tack vare människorna som bidrog till min förändring. De människorna som jag älskar så otroligt mycket. Dem jag har att tacka för en del utav mitt liv.

Tror att jag hamnat i en ny identitetskris, precis som jag brukar göra på somrarna. Saknaden efter tryggheten i någonting, efter kicken i vardagslivet. Det är så svårt att hitta den nu. Förut fick jag min bekräftelse ifrån ätstörningen, ifrån bra betyg och provresultat, eller efter fina idrottsresultat. Idag har jag ingenting utav det kvar. Det är det som ibland kan vara så krångligt. Trots att jag medvetet eliminerat flera utav de stressmomenten, är det just dessa jag saknar. Kicken och bekräftelsen när jag gjort någonting som utav omvärlden kan tolkas som bra. Saknaden efter endorfinerna. Efter lättnaden. Efter känslan av att kanske, möjligtvis, eventuellt vara iallafall lite värdefull.

Just nu vill jag nog egentligen vara någon annan. Någon starkare, snyggare och bättre. Så mycket smalare. Får ångest av att se mig själv i spegeln, samtidigt som jag på något sätt är likgiltig. Ätstörningen och jag är inte längre ett. Ibland saknar jag det, men på det stora hela är jag oändligt tacksam. Tacksam över att ha lyckats återerövra mitt liv, och faktiskt lyckats hitta en egen verklighet, en bit ifrån anorexins hårda ord och tuffa förmaningstal. En verklighet där det faktiskt är JAG som vågar leva, iallafall lite grann. För samtidigt som det ibland känns som att jag vunnit allt, är jag nästan lika säker på att jag förlorat allt som vore värt att ha. Vänner, självkänsla och en grundtrygghet. Kanske är det saker som jag aldrig haft, just eftersom jag inte vågat. Inte vågat förlora, och därför inte heller vågat vinna. Egentligen står jag ganska så naken. Utan det allra mesta som så många andra ser som självklarheter. Ett normalt tonårsliv har jag knappt hunnit ha, och nu är det strax alldeles för sent. Tjugo år. Hur gammal är det egentligen okej att bli? Jag känner mig borttappad. Som det lilla barnet i för stora skor, ensam i världen. Lite vilsen. Frånvarande. Och alldeles konstig. För ibland saknar jag att vara liten och ha livet framför mig. Att alltid veta vad jag ska göra, och veta att det finns andra som kommer att processa och hantera saker åt mig. På den tiden när ansvaret för mitt liv inte var mitt, utan ödets, mina föräldrars och framtidens. Visst är jag tacksam över att ha kommit ifrån det stadiet då jag inte kunde påverka min situation, men ibland blir alla val bara lite för mycket. Jag orkar inte alltid vara stark. Jag orkar inte alltid existera.

För drygt ett år sedan hatade jag fortfarande livet. Jag hade ångest inför student, bal och avslut, ångest inför den framtid som sas vara min. Jag skulle ju inte leva, det hade jag ju bestämt. Livrädd för att leva och dödsrädd för att dö. Idag är jag vidare, och ja, jag är jävligt stolt över det. Över att ha besegrat mina demoner. Över att ha blivit en människa. En människa med viljan att existera. För att jag kämpat. För att jag velat.

Fick en sådan otrolig lust att tatuera mig nu. Karva in någonting som ska finnas på mig under resten av mitt liv. Varför ångra en tatuering. Varför inte vara stolt över vad man en gång tyckt varit så vackert att man vill ha det med sig under hela sitt liv. Tatueringsporr typ. Är så sugen, men samtidigt så feg. Inte inför smärtan, utan inför vad andra ska tycka. För hur jag ska försvara vad JAG väljer att göra med MIN kropp. Hur sjukt är inte det egentligen? Råkade avslöja på jobbet att jag varit sjuk. Ämnet har varit så brännande nära så många gånger, och helt plötsligt gick det inte att hålla sig längre. Vill så gärna igen, samtidigt som jag är så sjukt tacksam över att vara så långt borta ifrån den skiten nu. 

Fick värsta ångesten just när jag skrev detta. Egentligen vet jag varför. Krigande tankar och ett katastrofalt matintag är liksom bäddat för ångest. Avskyr hur jag mår. Att jag aldrig låter mig själv må bra. Att jag aldrig kan ta in att också jag jobbar bra ibland, att också jag är en okej människa. Nej. Det finns någon inbyggd spärr för det. Värdelös är ju vad jag är. Oacceptabel. Äcklig. Fet och vidrig. Det värsta är ju att jag vet att det är sant. Jag kan ju se mig själv i spegeln, allt för ofta. Jag hatar att jag inte kan prata med någon om detta. Att ingen människa orkar bära, eller iallafall dela en annan människas ångest. Samtidigt förstår jag det. Jag själv skulle ju aldrig orka med det. Har fullt upp med mitt eget. Tror att jag fick min första ångestattack på länge idag. Skäms så. Vill ju så gärna vara högpresterande, men lyckas helt enkelt inte längre. En knegare fick jag höra att jag var. Jag kan omöjligt avgöra ifall det är positivt eller negativt. Vill ju vara någonting vettigt. Någonting viktigt. Viktig för iallafall någon. Och lite ömtålig. Skör. Smal. Anorektisk. Vissa dagar, som idag, saknar jag sjukdomens skal och hinna så otroligt mycket. Saknar tryggheten i anorexin. Att veta vad man skulle göra för att få känna någonting annat än självhat. Samtidigt var det bara ett ökat självhat jag födde. Livet blev så mycket svårare, när jag bestämde mig för att lita på mig själv och inte på ätstörningen. Livet blev så mycket jobbigare när det var jag och inte anorexin som skulle stå för alla beslut. Antagligen är det därför jag fortfarande inte kommit vidare. 

Jag har haft några speciella dagar den senaste tiden. Det började med att jag jobbade lite extra på vår kära hemvändardag, men avslutade kvällen i goda vänners lag hemma i ett partytält bredvid ån med alldeles för mycket alkoholhaltiga drycker. Ungefär världens roligaste kväll. Dagen efter spenderades med sovmorgon, följt av familjebrunch, kompisfika på världens bästa café, och sedan sjökväll ute vid vackraste sjön. En helt underbar dag, minst sagt. Måndagen vigdes åt jobb, men följdes av tre lediga dagar. Tisdagen blev "vila upp sig dagen" med middag hos farmor, glasspromenad med fina Carro, lite bakning och lite mys. Onsdagen spenderades i min park tillsammans med fina M, och sedan kvällsmys med Majsan och Nate ifrån långtbortistan, med A. Torsdagen blev det erövringstur till våra egna skidbackar, med klippklättring, fikamys och allmänt trevligt prat. Uppvilning på högsta nivå, om vi säger så.

Fredagen sen började istället desto sämre. tråkiga besked på jobbet och allt för mycket att ta tag i, vilket kändes drygt, men också viktigt. Lite krissamtal med fina kollegor i två olika omgångar, och jag kände att jag var snäppet mer på banan igen. Ibland är det svårt att re ut allt. Idag hade jag så kallat utvecklingssamtal med J, och det kändes för en gångs skull bra. Jag börjar känna att han är bättre och att han faktiskt kan stötta mig när jag behöver hjälp, och det är riktigt skönt. Sen har jag fortfarande svårt för hans bitterhet, och blir väldigt le över den. Det kändes dock bra att få prata lite med honom. Det jobbiga är dock när han konstaterar att jag gjorde ett hästjobb de första tre veckorna. Min stora fråga är ju då om jobbet nu är dåligt, eller om det bara är så att hästjobbet inte längre behövs. Jag tolkar det ju naturligtvis som att mitt nuvarande jobb är katastrof... usch. Skäms gör jag nästan, och det är ingen rolig känsla. Jag vill ju kunna prestera så mycket mer, men det är helt enkelt inte så att man alltid orkar. Jag vill ju bara vara bra, men ibland är det svårt...

Vet inte riktigt hur jag känner inför allting just nu. Orkar inte ta tag i saker och ting just nu och är rädd att jag gör ett dåligt jobb. Får intrycket av att ledarna inte uppskattar mig, att jag inte presterar på det sätt som de förväntat sig. Att jag inte tar det ansvar som krävs att jag tar. Prestationsångesten slår till och börjar äta på min säkerhet. I början var jag ju faktiskt ganska så säker på min roll. Trodde iallafall att jag gjorde ett bra arbete. Nu blir jag alltmer frågande. Varför skulle någon vara nöjd över min prestation? På vilket sätt skulle jag ens kunna vara bra. Jag skäms över mig själv.

Igår gick jag i min park med M. Det var så skönt på något sätt, jag trivs så bra med henne. Känner mig trygg, säker och glad. Som en syster. Min mentor i livet. Är så tacksam att jag har henne, minst sagt. Hennes liv utvecklas hela tiden. Hon är så vuxen ibland. Gammal. Har såna planer. Familj på gång, liksom hus. Jag känner mig så liten. 19 år. Ingen framtid. Alldeles för ung och dum i så många fall. Jag skäms över mig själv och över den jag är. Om det gick skulle jag så gärna bara vara någon annan. Jag vill bara förändras. Bli den jag vill vara, men hur lätt är det, när man tappat synen på hur den man vill vara ska vara. Hur den personen ska betraktas utifrån. Vill bara vara någon annan, någon bättre. Vill så gärna bara få vara nöjd.

En rastlös själ brukar jag kallas. Vill inte stadga mig, komma in i en rutin, fastna i en verklighet jag inte kan påverka. Vågar knappt börja plugga i rädsla för att känna mig låst, inte kunna ta mig någonvart. Säsongandet är så enkelt då. Allt är så uppdelat, man vet hur saker och ting ska bli och vad som ska hända, för en kortare period åt gången. Jag slipper den här långa ångesten, utan vet att allt enbart är för en period, och kan därför stå ut så mycket enklare. Det är därför jag klarar mig just nu. Det är därför jag kan överleva en period åt gången, ett tag till.