Jahå. En av mina sista lediga dagar innan denna säsong är över och det är dags för mig att leva mitt liv i mellanrummet i fyra veckor. Obetald semester, eller bara det faktum att man bokstavligen talat är mellan två jobb kan man kalla det, och ja, just nu känns det mer sorgligt än skönt. Det är så lång tid, och att dessutom behöva flytta hem och där gå utan sysselsättning. Det känns jobbigt. Jag kommer gå mina kära föräldrarna så mycket på nerverna som det bara är möjligt, och kommer antagligen bli galen på dem tusen gånger om, men ja, det ska ju bli skönt att bo någonstans där maten lagas och tvätten tvättas. Jag kan omöjligt förstå hur fyra och en halv månad har kunnat gå såhär snabbt, vart har tiden tagit vägen liksom? Folk säger att det väl bara är att börja packa. Vadå bara? Ska jag bara packa ner hela mitt liv den senaste vintern i några futtiga resväskor. Alla tankar, drömmar och upplevelser. Allt som har varit mitt Sälen. Det känns bara så stört.

Att flytta ifrån ett rum som man antagligen aldrig någonsin mer kommer att bo i, att lämna så många människor som man aldrig mer kommer att se, och att någonting bara tar slut. En period i mitt liv som aldrig kommer komma tillbaka. Det är så läskigt. Jag kommer aldrig ångra att jag valde att säsonga, så bra beslut. En sån där upplevelse som jag verkligen önskar att så många fler skulle få. Jag förstår inte ens hur jag tänkte, när jag bestämde mig för att börja plugga direkt efter studenten. Korkskalle där. Det var verkligen bara för att jag var rädd för den andra verkligheten som existerar, utanför skolans trygga murar. Jag kommer såväl ihåg hur jag satt på intromötet förra sommaren och bara såg ner på alla. Vissa hade säsongat, andra var arbetslösa, någon kom liksom jag direkt från skolan. Jag tyckte att de var så blåsta, allihop. Misslyckade. Tänk vilken annan syn jag har nu. Jag minns när jag började jobba, när jag började tvivla på mitt beslut, kände att det var helt fel. Inte ville jag plugga. Jag kände mig feg som valde den enklaste och tryggaste vägen. Det var nog främst efter den där middagen, en fin kväll på restaurang med det finaste gänget, som jag på riktigt bestämde mig. Fattade beslutet att lyssna på mig själv och inte på omvärldens alla förväntningar och kom längre än vad jag någonsin hade vågat hoppas på. Lättnaden, men också oron över vad som komma skulle. Idag sitter jag här, med en del av facit i hand. Jag har knappt en vecka kvar på min första vintersäsong, och jag är nöjd. Nöjd för att jag gjorde det jag själv ville och trodde på, och nöjd för att jag bevisat för både mig själv och andra att jag klarade av det.

Känner just nu att livet bara springer ifrån mig. Människor som betyder mycket i mitt liv utvecklas och går vidare, lite mer för varje dag, medan jag bara står still och trampar i spår jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån. De har förlovat sig, och jag är så sjukt äckligt otroligt glad för deras skull. De kommer hålla ihop hela livet, det är jag nästan säker på, och det gör mig så glad. Samtidigt gör det mig så ledsen när jag tänker på mitt eget liv. Hur ska det gå för mig? Kommer jag någonsin träffa någon som jag kan älska så otroligt mycket? Kommer någon någonsin att älska mig så?

Just nu känns det så avlägset. Jag vet att jag kan älska, sakna och känna tillit, bara jag får tid att lära känna en människa och våga känna mig trygg med denne. Den stora frågan är snarare ifall någon någonsin kommer kunna känna samma känslor för mig. Kommer någon kunna älska mig för den jag är, när jag knappt själv vet det? Kommer någon kunna kalla mig vacker, kunna se innanför fasaden och faktiskt ge mig sin kärlek? Just nu tror jag knappast det, samtidigt som jag vet att jag måste våga tro på kärleken för att någonsin kunna möta den. Jag känner mig så ensam såna här dagar. Saknar någon, som faktiskt inte ens finns, så otroligt mycket. Vill bara ha någon som står mig nära. Någon att få luta mig mot när det stormar runt omkring. Någon som vill luta sig mot mig.

Jahå, vet inte riktigt vad jag vill skriva egentligen, mer än att jag som vanligt verkligen behöver skriva av mig. Det har hänt så mycket nu de senaste dagarna, och det har varit enorma känslostormar hela tiden. Jag skäms över att jag är så emotionellt instabil, samtidigt som jag är stolt över att jag faktisk lever i mina känslor, på riktigt. Det är ju trots allt okej att känna, även om det oftast inte känns så. Vårt jävla samhälle är alltför uppbyggt på att man ska hålla allt inom sig, le och se glad och snäll ut oavsett hur man känner eller upplever saker och ting. Det lilla landet lagom, där man tyvärr inte uppskattar oliktänkare eller känslosamma människor. Vi ska andas, räkna till tio och gråta när vi är ensamma om vi tvunget måste göra det. Istället för att skälla ut någon efter noter är det att sura och lägga saker bakom sig som gäller, och är någon en dag överlycklig väntar snorkiga kommentarer om att akta sig då lyckan vill en illa. Ett Sverige där vi inte gläds med varandra, och inte heller sörjer eller stöttar varandra. Det är ett tragiskt samhälle.

Jag blir dessutom förbannad på att jag ses som konstig när jag ibland lever ut mina känslor. När jag skrattar så jag gråter på jobbet ses det som lite gulligt, lilla Linna som blir sådär alldeles överlycklig med sprutande känslor. En klapp på axeln och ett leende som är sådär lagom överlägset. Hon är ju så ung, då är det fortfarande okej med såna där känslostormar, men jag, ha, aldrig att jag skulle agera sådär barnsligt. Eller när jag är rasande, vilket jag iochförsig fortfarande blir så fort jag kommer att tänka på den stackars flickan och hennes förstörda liv, då skrattar de lite överlägset åt mig och konstaterar att det är roligt att jag blir så arg på någonting som knappt berör mig. Vadå inte berör mig, tänker jag. Det handlar om ett femårigt barn, visserligen inte någon jag känner personligt, men varför skulle det göra någon skillnad. Det handlar om en flicka som fått sitt liv förstört av en jävligt vidrig människa i min egen ålder. Jag trodde på fullaste allvar inte att människor kunde vara så fruktansvärda. Antagligen har jag varit naiv, men hur konstigt är det, när man lever och är uppväxt i mellanmjölkens land, där man inte ska tro ont om någon, men inte heller lita på någon. I vilket fall som är jag fortfarande så jävla förbannad att jag skulle kunna koka. Jag är fullkomligt vansinnig över att något sånt här ens kan hända, att det är möjligt i det Sverige som ständigt framställs som det trygga landet. Inte varit i krig på så lång tid. Ett tryggt samhällssystem. En säker och stabil demokrati. Här kan inte hända någonting. Här kan du sussa tryggt lilla barn, tryggt i pedofilens varma famn.

Jag kan ta jävligt mycket innan jag reagerar. Jag kan lyssna på idioter som snackar skit i oändlighet innan jag agerar, höra om hur samhället förfaller mer och mer men mest rycka på axlarna, eller se hur antalet arbetslösa bara ökar och konstatera att det är tragisk, men sedan inte fundera mer på saken, men när det är barn inblandat, då blir jag fullkomligt rasande. Barnen som faktiskt är vår framtid, det allra viktigaste vi har. Ska inte våra barn vara garanterade den bästa start i livet när vi lever i ett land som Sverige. Ett land med större möjligheter än så många andra länder i vår värld. Jag kan inte ta in det som hänt och tänker aldrig någonsin acceptera det. Vidrigt, fruktansvärt och så groteskt jävla egoistiskt att det inte existerar. Att någon sätter sina egna sjuka böjelser framför ett litet barns hela liv och framtid. Skulle fortfarande kunna slå ner människan.

Mina känslor har minst sagt åkt bergochdalbana de senaste dagarna. Från att ha varit ångestfylld och gråtande, sprungit tills benen vikt sig under mig (vilket iochförsig inte är så svårt just nu, med mitt jävla knä, men principen är densamma) känt mig värdelös och oviktig och bara önskat att jag vore en kompletterande pusselbit, insåg jag till slut att ingen pusslar i dagens samhälle, och samlade ihop en kraschad tös i en trasig pappkasse. Det är mitt liv som gäller, och det är enbart jag som styra det. Jag och en högre makt. Eftersom jag är uppvuxen med filosofin att ingenting kommer gratis, utan att man måste kämpa för att ta sig någonstans valde jag att lita på mig själv. På min egen förmåga att lösa det problem som jag knappt kunde sätta fingret på existerade. Att man måste våga för att vinna, har jag en egen liten påminnare om. Hon säger det konstant, och jag tror att jag behöver höra det ungefär lika ofta. Pessimist. Eller snarare lite för rädd för att förstöra det lilla jag har, att jag inte vågar satsa på någonting nytt. Lite för rädd för det riktiga livet, för livet utanför min egen såpbubbla. Det är så svårt allt sånt där. Att faktiskt tro på sig själv. Den egenskapen föddes jag inte med, och inte heller har jag blivit påmind om den hela tiden heller, förrän nu. Att jag är bäst, för att jag är allra viktigast i mitt eget liv. Att jag måste lära mig att leva för mig själv, för att så småningom kunna leva med någon annan. Att jag faktiskt måste lära mig att älska mig själv och våga vara den jag är, för att kunna älska och lita på någon annan. Det är så svårt det där.

I vilket fall som så vågade jag faktiskt, och vann. Jag blottade mig själv, och fick faktiskt så mycket mer än jag väntat mig tillbaka, både denna gången, och några gånger tidigare. Jag lär mig, blir lite modigare för varje gång, iallafall för varje gång det blir vinst. En strålande överlycklig tös stod nu på jobbet och skrattade och grät om vartannat. Jag levde som på ett fluffigt moln hela den dagen, utan ett problem i världen, jag hade ju fått tillbaka mitt jobb, vågat ringa och faktiskt löst mitt problem i stort sett helt själv. Lyckan personifierad. Att jag dessutom fick reda på skatteåterbäringen lyfte min dag ännu mer, och jag somnade som en glad och nöjd människa.

Idag har jag däremot genomsyrats av en enorm ilska till allt och alla. Jag har kunnat slå ner i stort sett vem som helst utan att människan ens behövt provocera mig, bara för att jag känt ilskan koka inom mig. Ilskan över att en stackars femårig flicka misstänks ha blivit utsatt för en grov våldtäkt på en förskola i min grannby. På förskolan. Den plats där barnen spenderar så otroligt mycket tid. En plats där varenda unge ska kunna känna sig helt trygg. Sånt här ska omöjligt kunna hända. Jag blir så förbannad på samhället som ens kan låta det ske. Naturligtvis förstår också jag att ett övergrepp knappast kan ha funnits med i planeringen när arbetsförmedlingen släpper ut sina praktikanter eller tillfälligt sysselsatta, men vad tusan är det för samhälle vi lever i, där det är dessa människor som får ta del av ansvaret av våra barn? Förskolan som har en så stor påverkan på barns liv och uppväxt. Ett ansvar om att förmedla så mycket i ett barns liv, trygghet, tillit, en del utav en uppfostran till att bli en bra människa. En människa med ett samvete och en känsla för vad som är rätt eller fel. En människa med en stark självkänsla och en förmåga att uppskatta sig själv. Poff pannkaka, puts väck. En femåring med hela livet framför sig står numera i spillror, liksom hela hennes familj. På grund av en praktiserande pedofil på en förskola. På grund av ett samhälle som inte längre tar sitt ansvar. Aldrig att jag vill att mina barn ska gå på en förskola där så kallad personal utan kompetens, placerade där eftersom de uppenbarligen saknar förmågan att skaffa sig ett eget jobb arbetar, och uppenbarligen lämnas ensamma tillsammans med barnen. Det är vidrigt rent utsagt. För att få arbete på en förskola krävs väl utdrag ur belastningsregistret, och visst, den misstänkte gärningsmannen kanske inte finns där än, men visst borde man väl ändå känna av någon form av signaler. I vilket fall som är det jävligt oacceptabelt att lämna en praktikant med ensamt ansvar på något eller några barn. Vem vet vad som kan ha hänt mer? Vad säger att den femåriga flickan är det enda offret? Jag blir så förbannad på förskolan också, som tar in i stort sett vem som helst för att få billig personal och på så vis kunna minska på sina egna personalkostnader. Hade detta hänt på en kommunal skola också, eller ha de andra regler att hålla sig till? Vidrigt. Jag skulle utan överdrift kunna döda den skyldige, så otroligt arg är jag. Framförallt skulle jag definitivt aldrig vilja lämna mina barn till den förskolan igen...

Jag känner mig ungefär som en bubbla som håller på att spricka just nu. En såpbubbla som är på väg att explodera i vinden. En stillsam explosion, knappt någon märker av den. Den påverkar ingen, förstör ingens planer, snuddar inte ens vid någons hjärta. Det är så jag känner mig just nu. Värdelös. Som någonting så litet och obetydligt. För vem bryr sig egentligen om ifall såpbubblan spricker? Det är ju bara att blåsa upp en ny. Göra om och göra rätt. Hoppas att den bubblan lever lite längre än den första.

En skör glasvas. En vas som välter. Vad händer med den? Kommer någon hinna fånga upp den, eller låter någon den falla. Den var ju trots allt inte så vacker. Mer ett tvång att ha framme, än en egen vilja. En gåva kanske. Någon släkting som skänkt bort den en gång, låtit den få ett nytt hem, och en nybliven ägare som saknade samvete att säga tack, men nej tack. En ägare som på grund av sitt samvete låter vasen stå framme, oavsett hur ful den är. Den var ju trots allt en gåva. Men också en ägare som knappast har bråttom att fånga vasen när den faller. En smärtfri väg att bli av med den. Så enkelt att slippa ta ansvar. Den föll ju trots allt bara. Vem hade kunnat göra någonting åt det? En olycka som händer så lätt. Kanske tippade den för nära kanten. Kanske sprang ett barn förbi.

Jag ät nitton år, och kan fortfarande inte hantera min ångest på något vettigt sätt. Har ett kontrollbehov som håller på att knäcka mig, och en människa som gör för mycket för att låta mig utvecklas. Ibland känns det verkligen som att jag behöver gå i terapi. Få lära mig att hantera och acceptera mina känslor, och inte alltid behöva tackla allt alldeles själv. Jag är trött på att känna mig knäckt, att känna mig tom, och att känna mig frånvarande. Är inne i en period då jag omöjligt kan gråta, trots att det nog är det som jag skulle behöva. Istället tar jag till andra saker för att hantera min ångest. Som att skada mig själv. Ge blåmärken, slå, nypa, riva. Som någon slags bestraffning, ett straff för att jag blivit den jag är. För att jag är jag. Jag hör hur ologisk det låter, ändå kan jag inte låta bli. Eller att springa. Jogga. Få hjärtklappning och rasa. Också ett slags straff. Att resa mig upp. Få ett slag i magen. Falla. Och så resa sig upp igen. Som en ondskefull livscykel. Kommer jag någonsin att passera den? Kommer jag någonsin komma vidare? Ibland önskar jag bara att jag var en del av ett pussel, en pusselbit, någonting som hjälper något annat att bli komplett. Att vara viktig, precis lika viktig som alla andra pusselbitarna. Sedan slår det mig. Vem bryr sig om pussel nu för tiden? En saknad pusselbit, äsch, det var väl inte så viktigt. Det är ju bara att köpa ett nytt pussel, eller sluta pussla, för vem tycker egentligen att det är roligt längre?

”För att jag ibland önskar att jag vore en kompletterande pusselbit, men sedan inser att inte en jävel pusslar längre. ”

Det värsta är att det egentligen inte är någonting drastiskt som har hänt, och att jag ändå mår såhär. Det är just det där när tankar slår till, när saker inte går riktigt som jag tänkt mig. När livet byter spår, när jag lyckas komma emot en av livets törnar. När allt bara känns sådär otroligt svårt och oöverkomligt. När jag behöver hjälp med att hantera min vardag. Jag ringer till min trygghet, samtidigt som jag inser att det oftast är den tryggheten som leder mig mot törnarna. Lider av att livet just nu är lite för svårt.

Just nu är jag ledsen och glad om vartannat. De senaste veckorna har varit så  underbart fina, och det känns galet att jag inom två veckor är hemma ï smålandet igen. Kan inte riktigt ta in det faktumet. Var hos fina A i studentstaden en helg för några veckor sedan, och hade alldeles underbara dagar. Jag längtar så tills vi ses igen, minst sagt en av de finaste vännerna någonsin. Direkt efter kom S hit, för en kortvecka uppe i vallen. Det var så konstigt, men också så underbart att ha henne här. Att kunna åka skidor i strålande solsken, att laga mat tillsammans, ligga i sängen och prata natten lång, dricka öl i eftermiddagssolen och bara njuta helt enkelt. Det blev otroligt tomt när hon åkte hem...

Det sjuka är hur snabbt tiden har gått. Inte kan väl jag ha varit här uppe i dryga fyra månader? Nehe, det kan väl inte stämma. Det är otroligt. Hur har det kunnat gå så fort? Vad har jag egentligen hunnit med? Ångesten moler, samtidigt som jag vet att jag är nöjd med min vinter. Jag är så tacksam över mig själv som faktiskt tog det här beslutet, som trotsade mina egna förväntningar och faktiskt vågade virra bort mig lite. Som valde med hjärtat och inte med hjärnan för en gångs skull. Det är så bra.