En gråtande flicka på perrongen. En ångestfylld tonåring på tåget. Apatisk, frånvarande och med en död blick. Fylld av ångesten som dödar. Det värsta är inte ångestens smärta, utan omvärldens blindhet. Ingen lägger ens märke till den tårfyllda blicken, till den hopkrupna gestalten i fosterställning i tågsätet, och de ångestfyllda rörelserna. Smärtan. Paniken i ögonen, samtidigt det där apatiska uttrycket och den tomma blicken. Helt inne i sina egna tankar. Helt frånvarande, så långt borta i smärtan. Plågad. Lidande.
Ändå ser inte en människa vad som händer, inser inte vad som sker, och frågar inte hur hon mår. Ingen bryr sig. Lilla landet lagom där vi inte tränger oss in i medmänniskors privatliv. Inte visar att vi bryr oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar