Åh, jag är så otroligt trött på allt. Trött på mitt liv, på mig själv, på alla krav utifrån och på alla krav från mitt så kallade överjag, iallafall är det det enligt Freuds personlighetsteori. Själv vet jag inte var jag befinner mig just nu, någonstans långt borta från den tjejen jag en gång har varit. Jag pluggar, och låtsas att jag tycker det är roligt, njuter av att träna, och låtsas aldrig vara hungrig, eftersom hunger är fult. Jag och ätstörningen har bestämt det, och ätstörningens ord är lag.
Ångesten plågar mig dagligen, påminner mig om vårt tidigare samarbete, som slutade i fin kropp och olycklig Linna. Jag påminner mig om de fina stunderna då jag känt mig lycklig på senaste tiden, såsom tjejmilen, galenprat med Sofia, körlektioner med bästa läraren, Odd Molly shopping och en massa fina dagar med Amanda. För det är sånt jag njuter av. Inte av att göra situps eller jogga på stället för att inte ångesten ska kväva mig. Det är inte det livet jag vill ha.
Ändå vet jag inte hur jag ska göra. Hur jag ska kunna säga ifrån, och få fram min mening, och inte den där rösten inom mig, den som vill göra mig perfekt. För innerst inne vet jag, att jag är accepterad som jag är. Att jag duger även om jag inte har ett BMI på 14, och även om jag bara springer milen på en timme. För jag är okej ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar