Jag känner bara att allt känns så meningslöst just nu. När jag är tillsammans med människor jag tycker om, med mina fina vänner och familj försöker jag klistra på det där leendet och låtsas att jag mår bra, att allt är som det ska och att jag trivs med mitt liv. När jag är ensam brakar mitt eget inre helvete löst. Det är verkligen krig. Ena sekunden vet jag verkligen att jag vill avsluta det här ätstöringshelvetet en gång för alla. Jag lyssnar på Askan är den bästa jorden och konstaterar att varenda stavelse i den stämmer. Jag läser mattillåtet och intalar mig själv att jag måste börja äta regelbundet. Andra minuter vill jag helst bara dö ifrån alltihopa, slippa lösa någonting och bara få försvinna bort. Det vore ju så enkelt. Jag orkar inte låtsas vara stark så länge till, men jag saknar totalt både mod och energi till att söka hjälp. Jag ser ju så frisk ut. Det är ju bara mina tankar som ständigt spökar...

Första skoldagen på min sista termin av gymnasiet, och jag kan omöjligt förstå hur tiden kan ha gått så snabbt. Det är ju inte så länge sedan jag låg i min säng och grät av ångest inför att börja gymnasiet, av ångest över att jag vägde 46 och inte 45 kilo min första skoldag, och av rädsla för att inte få några nya vänner. Nu sitter jag här och kan snart se slutet, vet att jag inom några år varit med om samma visa en gång till, ja förutom vikten då. Jag undrar var jag kommer vara då?

2010 var ett helvetets år, och då menar jag verkligen helvete. Jag mådde skit, i stort sett hela året. Det började med resa till Kamerun, då vi åt ungefär tre gånger så mycket som jag åt i vanliga fall, och saknade möjlighet att promenera fritt. Varje dag simmade jag minst 1500 meter i en tiometerspool, cyklade på träningscykel och sprang på stället. En resa i kaos, men med goda minnen. Den våren fortsatte precis likadant. Extrem ångest, viktfixering, ätstörning och allmänt kaos i hjärnan. Musikalen var en tid av glädje, och på skolavslutningen kändes avslutet så underbart.
Veckan efter väntade Stockholm med en fin vän, så lite mat som det bara var möjligt och så mycket motion som jag någonsin kunde klämma in. På hemresan på bussen straffade jag mig själv och min glupskhet när jag ätit både ett äpple och ett ballerinakex under sex timmar genom att gå, gå och gå på en parkeringsplats i ren panik i fyrtio minuter. I ösregn!
Resten av sommaren tillbringades i samma mörker. Matvägran, ständig motion och oroliga släktingar, kläder som var för stora och en mamma som ständigt påpekade min vikt. Istället för att se att jag var smal joggade jag som en dåre på vänners toalett, cyklade långa rundor med min syster varje kväll, låtsades gå fel bara för att få gå lite extra, och gjorde allt jag någonsin kunde för att slippa äta.
Gymnasiet började och allt var fortfarande lika svart. Jag gjorde femhundra situps varje morgon, hade tusen olika kvällsövningar varje kväll, joggade på stället så fort jag kom åt, gick morgonpromenader varje morgon innan skolan, och la all övrig tid och energi på att döma mig själv och grotta in mig i mitt eget självförakt. En hel del jämförelser hanns med också, och allt gick ut på att bli den smalaste. Jag såg ner på människor som inte rörde sig konstant, insåg de inte vilka fetton de skulle bli? Skrek på mina föräldrar såfort de hade grädde eller smör i maten, och hela mitt liv var ett enda kaos. När svimningarna blev fler och fler började också jag bli lite orolig. Hade jag någon farlig obotlig sjukdom? Aldrig att jag kopplade dem till mitt matintag och träningsmängd.

2011 fortsatte i ungefär samma banor fram till flera läkarbesök, blodprover och allvarliga hot från mina föräldrar om anorexivård, samt en utebliven parisresa, då jag sakta men säkert började äta lite mer. Jag vågade äta frukt igen, men när mamma en gång ville att vi skulle ta varsin glass blev det totalt krig mellan oss igen. Jag åt den där glassen, men var beredd på att dö direkt. Helt klart ett ångesthelvete utan dess like. Under sommaren 2011 simmade jag dagligen, gick långa promenader, men tvingades äta normalt, med föräldrar som noggrant höll koll på mig, och allt slutade med en viktuppgång på 14 kilo fram till december. Många många kilon som fastnade, en hel del panik, men också en hel del energi och ork. Jag kunde fokusera på saker jag aldrig ens tänkt på tidigare, började flörta och trånade efter kärlek. Hela tvåan kan förklaras som ett år då jag verkligen trivdes. Jag kom närmare mina kompisar, hade riktigt roligt tillsammans med dem, och kände att jag verkligen mådde bra, iallafall ibland. Jag fikade med kompisar på julavslutningen, och skrattade med andra vänner även om mat var inblandad. Jag klarade mig liksom bra.

2012 kom och våren gick hyfsat bra, även om ätstörningstankarna tilltog ganska rejält. Jag var både i Senegal och i Tyskland, och ångesten tog över alldeles för mycket. Jag var allmänt vårdeprimerad och sorgsen, och när sommaren och USA-resan närmade sig hade jag panik. Jag grät hela morgonen innan jag skulle flyga, kom för sent till samlingen, men hade en till största delen helt underbar månad i Florida, om man bortser från mat, familjeproblem och konstiga regler. Resten av sommaren flöt bara bort, och när trean började igen fick också ångesten sig en rejäl kick, och hela höstterminen präglades av stress, matångest och allmänna problem med livet. Körkortet blev mitt, och stressen över det försvann iallafall.  Trots det fanns det dagar då jag levde på enbart ett äpple, dagar då jag inte åt alls (precis som hälften av alla dagar bara två år tidigare) och dagar då jag låtsades att allt var precis som vanligt. Frågan var och är dock fortfarande vad vanligt är. Om ätstörningar ska räknas som vanligt har det liksom gått för långt. Vår bok blev färdig och jag mådde ytterliggare lite sämre, men det var kära kamraten som klagade. Julen och lovet kom, min första utgång slutade i tårar på en bartoalett och en massa ångest hemma, och 2012 slutade precis som 2011 med jobb. Så tråkig var jag...

Så är det nu här, det där 2013. Året då allt antingen kan bli bättre eller sämre. Dagen hör till kategorin bra dagar. Lite för mycket mat och helt onödig äppelkaka, men annars så. Zumba på kvällen och en massa glädje därifrån. Utöver det införskaffades också en helt ny liten bebis, min nya nikon systemkamera med objektiv som jag bara kan få njuta av att lära känna. Det var en lycklig tjej som fixade med kameran kan jag säga, och det ska fortsätta. Förhoppningsvis kanske den kan hjälpa mig som distraktion från all ångest och allt jävligt hat. Jag hoppas verkligen det. Jag sätter mitt hopp till den. Lycka till lilla bebis.

Min sista jullovsdag på mitt allra sista riktiga jullov någonsin har passerat och allt känns bara så himla konstigt. Här sitter jag, en ung tjej och slösar bort hela mitt liv på ångest och onda tankar. Jag är 18 år och har varit ute en enda gång, och den gången slutade med tårar och panik hemma i sängen och på toaletten på utestället över två klunkar cider. Vad tusan, nu är det väl ändå dags att rycka upp mig. Det är ju inte alls sådär jag vill att mitt liv ska se ut. Det är knappast vad jag vill se tillbaka på när jag är gammal. Javisst ja, ungdomen, det var ju den jag tappade bort. Som jag knappt inte minns någonting av. Den där tiden då jag mådde sådär dåligt. Det värsta är att jag vet att jag kommer fortsätta må dåligt hela livet om jag inte tar tag i det snart. Ju längre jag går runt och är sjuk, desto svårare är det ju att komma ifrån det. Jag har mått skit till och från sedan jullovet i åttan nu, det är liksom fyra år. Fyra år av ångest och panik, självhat och allt för mycket smärta. Jag vet ju att det inte är så jag vill leva mitt liv. Jag och ätstörningen måste skiljas, det är egentligen så otroligt uppenbart. Ändå kan jag liksom inte släppa den. 

Jag har satt nytt motionsmål nu under detta året. Varje vecka måste jag röra mig minst tre mil, antingen cyklande eller gående. Om det inte vore nog med det är det inte accepterat att röra sig allt detta på samma dag, utan jag måste träna minst fem dagar i veckan. Det är ett bra mål, och jag vet att jag klarar av att göra det, jag måste bara börja lära mig att prioritera ordentligt och ta vara på all tid jag har, inte låta någonting gå till spillo. I år är liksom året då jag ska bli smal igen. Dubbelmoralen är enorm. Jag kan liksom inte styra vart jag vill för fem öre, men för att försöka komma på "rätt" köl igen beställde jag hem mattillåtet för några dagar sedan, bara för att iallafall försöka lyckas ta mig igenom det här ensam, för alldeles för frisk, det vet jag ju att jag är. Fysiskt frisk till 100%. Psykiskt frisk till 0 %. 

Det var ju det där nu igen, jag vill ju inte må dåligt hela livet, och känna att jag slösar bort det på samma sätt som jag slösat bort så stor del av mitt tidigare liv, av mitt jullov, ja av mitt allt. Jag hittar liksom ingen gyllene medelväg och får ingen rätsida på allt mitt krångel. Vill inte leva såhär, samtidigt som jag ständigt låtsas att jag living my dream. Att allt är sådär bra. Ibland spricker dock fasaden, och helt fel människor får se en del av min verklighet. Dock är det nästan aldrig människor som skulle göra något bra åt situationen, utan bara små menlösa personer som rycker på axlarna och säger att livet inte kan vara roligt jämt. Som om jag inte är medveten om det eller? Som om jag vore en enbart lyckosökande människa. Visst kanske jag är det, men knappast bara. Jag vill ju faktiskt kunna leva ett helt vanligt liv, utan att känna dödsångest om jag inte hunnit träna en dag. Kunna andas normalt även efter en måltid, och kunna skratta tillsammans med mina vänner över ett glas vin. Jag vill ju kunna leva på riktigt. Är det alltför mycket begärt? Är det helt enkelt så att jag ska skylla mig själv för den sits jag fastnat i? Som man bäddat får man ligga liksom... Jag vet inte alls just nu. Det enda jag vet är att jag inte orkar leva såhär så mycket längre. 

Förut idag hade jag en stund som kändes så otroligt bra. Jag och far min lagade mat, och jag står och kommer på mig själv med att tänka: "Shit vad härligt det är att JAG och inte ätstörningen kan bestämma vad jag ska äta till middag." Just då kände jag mig bara så otroligt frisk och normal, på något sätt kände jag mig så himla nöjs. Mina ätstörningar hindrade mig inte längre från att äta vad jag ville. Det har varit en så lång tid då jag ständigt varit sugen på olika saker, men aldrig nämnt dem som önskemål när familjen behövt matförslag, just för att jag inte vågat. Det har varit så förbjudet, och visst finns det förbjuden mat fortfarande, men knappast så mycket som det tidigare funnits.
Vi lagade färdigt maten och allt kändes fortfarande så himla bra. På något sätt kände jag mig stolt över mig själv, fortfarande när vi satt och åt till och med, just för att jag visste att jag aldrig ens hade vågat smaka på maten för ett halvår sedan. Att jag utvecklas hela tiden, även om det går otroligt sakta hela tiden. Det var först när vi var färdiga och jag satt uppe på mitt rum som chocken kom, chocken över vad jag gjort, och ångesten över maten jag ätit. Paniken som stegrades, hjärtat som bultade snabbare och snabbare och tårarna som brände innanför ögonlocken. Jag fick svårare att andas, kunde omöjligt fokusera på någonting annat än att jag både ätit för mycket och att jag ätit fel mat, trots att jag ätit min tallriksmodellportion precis som vanligt. Det hela slutade på två mil på träningscykel och en röst i mitt huvud som hela tiden påminde mig om hur vidrig jag är, hur vidrig jag ständigt varit och som berättade hur kass jag är, som inte längre är sådär smal och vältränad som jag en gång var. Inte längre någon kondition, inte längre sådär psykiskt stark. Inte längre anorektiker.

Egentligen vet jag att det finns någon mer psykologisk störning i bilden. Det kan inte vara normalt att känna så kraftigt för allting. Jag vet att jag är högkänslig, jag uppfyller varenda kriterium för det, men någonting mer måste det vara. Annars borde väl inte livet gå så extremt mycket upp och ner hela tiden. Jag borde inte kunna få extrem ångest när som helst, av helt olika orsaker. Det känns liksom inte som att alla andra också utkämpar detta ständiga krig, eller gör de det? Är de bara så otroligt mycket bättre än jag på att dölja kampen som ständigt finns där? Jag vet faktiskt inte. Det känns liksom som att jag tappat verklighetsuppfattningen lite. Lever precis som alltid i min lilla egna värld, där alltför mycket saknas. Det håller inte att leva ett helt liv i den världen. Det fungerar liksom inte. Jag har insett det nu.

Det är inte normalt att ena dagen inte vilja leva, att få stå framför spegeln och ständigt intala sig själv att också idag är en bra dag, att jag ska fortsätta leva för att det är det jag vill, att jag klarar av alla situationer, att jag faktiskt mår bra. Nästa dag står jag istället och hoppar framför spegeln av glädje och engagemang, har hur mycket energi som helst att ge, och är allmänt nyfiken på livet. Ett enda ord kan få båda av dessa dagar att rasa. Ett enda ord kan få mig att vilja dö en bra dag, och att vilja leva en dålig dag. För jag är livrädd för att leva, och dödsrädd för att dö. Jag orkar inte med det längre.