Har en sådan sjuk kroppsångest just nu. Vill inte alls se ut som jag ser ut, och klarar knappt av att se mig själv i spegeln utan att börja gråta. Magen väller över byxkanten, låren är tjockare än någonsin fyllda med stora gropar överallt, överarmarna är riktigt vidriga blaffor och rumpan får mig att vilja spy. Så gigantisk. Så vidrig. Mina händer är svullna, och fingrarna ser ut som prinskorvar, ansiktet är plufsigt, hakan är fylld av fett och dubbelhakor, och brösten är hängiga och stora. Ryggen är fylld av valkar, och vaderna är för stora för att gå i vartenda par snygga stövlar jag kan hitta. Knäna är gropiga och valkiga, liksom fötterna är svullna och äckliga. Näsan är enorm och finnarna får ansiktet att bli ännu fulare än annars. Ögonbrynen är jävligt oplockade och ringarna under ögonen är svarta och fula. Fransarna är obefintliga som vanligt. Underarmarna är fettiga och det går omöjligt att få runt fingrarna i den magiska ringen. Öronen är utåtstående och håret är torrt och fett och frissigt på samma gång. Orkar inte se ut såhär längre, men orkar inte heller ta tag i allt. Det är ju inte såhär jag vill se ut. Vidrig. Fetto. Äckel. Mår så illa på mig själv att jag bara vill spy. 19 år och såhär äcklig. Inte konstigt att jag inte har några vänner. Vem vill umgås med ett viderfetto? Det är verkligen dags att göra någonting åt den här kroppen. Såhär kan jag verkligen inte se ut nu.

Känner mig så otillräcklig som människa. Jag vill kunna leverera så otroligt mycket mer, kunna bli precis den personen som jag vill vara, och kunna leva det liv som jag vill ha. Det var inte såhär allt skulle bli. Jag vill våga försöka hitta mig själv igen, inte gömma mig för verkligheten. Jag vill vara stark. Psykiskt stabil. Det går inte att ha en vardag där man kan börja gråta var och varannan dag. Det går inte att ha en verklighet där man hela tiden väntar på kaoset. På krisen. På att allt bara ska gå åt skogen.

Idag är en sådan där dag då jag egentligen behövt prata med någon som förstår mig precis hela dagen. Velat dela med mig av mina tankar och funderingar. Velat bli någon annan. Få prata med någon som förstår den känslan till hundra procent. Med någon som förstår var i ångestberget jag befinner mig just nu, någon som vet vad jag ska göra för att komma ur det. Jag vill så mycket, men kan omöjligt se hur jag ska kunna ta mig dit jag vill. Hur jag ska bära mig åt. Vad det egentligen är som jag ska sträva efter.

Ibland funderar jag på hur långt jag egentligen kommit de senaste åren. Visst, idag hatar jag inte mig själv så mycket att jag gråter av tanken på vem jag är, jag har nått någon form av existensacceptans, men det är sjukt hur lång väg jag egentligen har kvar för att nå ett riktigt värdigt liv från min egen sida... jag vill så otroligt mycket mer än vad jag någonsin kommer att kunna nå känns det som.

Ibland vill jag bara skrika. Skrika rakt ut att jag inte orkar mer. Att ingenting är som jag tänkt mig det. Att jag inte vill ha det så här. Är detta mitt liv? Då blir jag väldigt maktlös. Jag känner mig landsförvisad hemma, orkar inte ha en massa folk här, vill inte vara med. Samtidigt som det känns sjukt att det ”bara” är två månader kvar så känns det så underbart skönt. Är lite trött på allt det här just nu och vill egentligen bara komma hem. Få umgås med människor som jag verkligen trivs med igen, utveckla ett socialt liv på riktigt och slippa all ångest. Slippa leva som i en alldeles egen bubbla.

Just idag har jag sådan otrolig saknad efter min park. Efter ett jobb som inte längre är mitt, en möjlighet som jag inte längre har kvar, och en känsla som jag antagligen aldrig mer kommer få leva i. Saknar mina finaste kollegor, känslan av att älska sitt jobb, känslan av att längta till jobbet när man är ledig. Älskade park. Skulle kunna bo där. Trots att inte alla som arbetar där lever upp till de krav som jag och så många andra har, så finns det ju ändå en anledning till att jag saknar det. Strukturen som är ungefär tusen gånger bättre där än här. Glädjen. Världens finaste park. Stämningen. Känslan av glädje. Alla barn. Lyckan. Förväntningarna och spänningen. Miljön. Lätt den mest uppiggande arbetsmiljön som finns. Det känns sorgligt att veta att det är över, att förra sommaren aldrig kommer kunna finnas ett år till. Att det inte går att få tillbaka tid som redan varit. Saknar en vän som står mig närmare än jag någonsin trodde att hon skulle kunna göra. En kollega. En chef. Saknar känslan av att verkligen må bra. Av att bli sedd och uppskattad, inte hånad bakom ryggen. Av att finnas. Av att vara omtyckt. Av att veta att någon bryr sig om en, saknar en och vill vara i närheten. Saknar kärlek ifrån någon. Vill för mycket. Tror egentligen att jag behöver professionell hjälp snart. Hjälp med att sluta nedvärdera mig själv, för det sägs det ju att jag gör. Hjälp med att hitta bekräftelsen ifrån mig själv istället för ifrån någon annan. Hjälp med att förstå att jag också är värdefull. Det sägs iallafall att jag är det. Jag har så svårt att tro det. Kan omöjligt få in det i min skalle. Vill nog inte egentligen. Anser inte att jag är värd att vara det, inte ens värd att tro det. Blir ständigt äcklad av mig själv. Hatar det jag ser, avskyr den jag är. Vill så gärna vara någon annan, någon bättre, men vet att jag inte kan. Att det bara kommer vara ännu sämre då. Alla säger att man ska vara sig själv, men om det inte alltid räcker att vara sig själv? Är det då mig eller omgivningen det är fel på? Jag utgår från att det är mig. Det har jag alltid gjort.

Just nu känner jag att jag faktiskt vill komma vidare i livet. Att jag inte vill leva i en existensmeningslös bubbla längre tid än vad jag redan gjort, att jag inte vill slösa ännu fler år till psykiska problem som tar så mycket både tid och energi. Att jag vill få må bra. Ända tills rösten som alltid finns, kommer fram. Du är inte värd att må bra. Du är inte värd att trivas. Du får inte vara lycklig.

Ibland är en lögn det finaste man har

Om himlen finns är jag förlorad

När man släpper taget tar man steget

Idag känner jag mig bara så otroligt inkompetent och som världens sämsta människa. Vaknade med migrän imorse, och har legat i sängen i stort sett hela dagen. Känner mig som ett ras, inte bara för att jag knappt kommer ut sängen utan hjärtklappning, utan också för att jag sviker jobbet, sviker tjejerna en onsdag mitt under stockholmsveckan. Det fungerar liksom inte. Känner mig som världens taskigaste människa, trots att jag vet att det inte är mitt fel att kroppen säger ifrån. Samtidigt blir det ju det, indirekt. Hatar att min kropp ska vara så otajmande hela tiden. Inte kunna läsa av min vilja. Vill ju så gärna ha en fungerande kropp. Vill kunna vara stark och frisk. Vill ju klara mig i livet med ett fungerande psyke och en stark kropp. Det är så svårt allt sånt. Vill så mycket mer än vad jag klarar av just nu.