Jag känner mig så otroligt borttappad i mig själv just nu. Alldeles vilse. Vet inte alls vad jag vill, mer än att jag får ångest utav minsta lilla. Så liten så liten i psyket, samtidigt som jag är så himla stor i kroppen. En jätte, en grotesk sådan. Ingen någon människa vill skåda. Svider i ögonen, de rinner av äckel. Ingen vacker syn, det vill jag lova er.
Hade dessutom min allra första körlektion någonsin idag, vilket faktiskt kändes helt okej. Jag var riktigt nervös innan, men när jag väl satt i bilen tillsammans med min körlärare kändes allt helt okej. Hon tillochmed berömde mig för vissa av momenten, vilket verkligen kändes toppen.
Hemma kom dock ångesten tillbaka igen. Mamma bjöd på glass, och jag kände beslutsångesten smyga sig på, för att sedan utvecklas till helvetets ångest. Ångest för alla kalorier i glassen, över allt fett och socker jag fick i mig, över hur fet jag har blivit. Kent fick hjälpa mig att bearbeta den. Tack alla fina svenska grupper med meningsfulla texter som faktiskt får mig att må bättre, ger mig något annat analysera över. Det känns så skönt att sätta sig in i en texts problem istället för mina egna för en liten stund. Slippa tänka på mig själv och bara bry mig om musiken. Musiken som fått en viktigare del av mitt liv på sista tiden. Var vore en dag utan Håkan Hellström, Melissa Horn, Kent, eller Kapten Röd? Hur skulle jag överleva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar