Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Min perfektionssträvan har kommit tillbaka. Jag vill vara liten, prestera på topp, och vara bäst i allt. Bäst, med stort B. Jag får ångestattacker påväg till skolan, återupplever gamla minnen när jag varje morgon gick en lång promenad, i bestämt raskt tempo, och inte ens unnade mig att lyssna på musik. Jag trodde inte att det var möjligt att må så dåligt. Nu kommer tankarna tillbaka. Förbränna, banta, äta så lite som möjligt. Kämpa in i det sista. Inte unna mig något. Frågan är vart den här resan är påväg?