Kommentarer som "Du jobbar toppen, och jag skulle aldrig tveka till att ha dig som chef, du säger vad du tycker och tänker, är ärlig och kan säga ifrån. Det gillas!". "Du, osocial, knappast! Du är otroligt utåtriktad, en riktig pajas, långt ifrån blyg." "Förstår du nu varför jag känner igen mig så himla mycket i dig?"
får mitt hjärta att smälta fullständigt. Jag blir så otroligt glad. Att få höra att man är lik sin förebild, att förebilden dessutom känner igen sig i en, det gör mig minst sagt lycklig. Lycklig och tacksam över att få ha så fina människor i min närhet. Behöver man ens förklara varför man trivs då?

Åh, jag vet egentligen inte varför jag skriver så himla mycket just nu. På något sätt måste jag bara få ner alla de där orden som simmar runt inom mig och verkligen liksom släppa taget om dem för ett tag. Det skulle bli för mycket annars. För stor del av mig som lever i "måbrabubblan", vilket jag minst sagt inte är van vid. Jag får uppmärksamhet för den jag är, och det gör mig så himla glad. Jag är någon, inte bara ett resultat eller liknande. Förra veckan var en helt underbar vecka, det var en vecka fullspäckad från morgon till kväll i stort sett alla dagarna. På tisdagen var det middag med jobbet, som var himlans trevligt och verkligen energigivande. Vi höll till på bryggan och pratade om en hel massa. Det är sådana kvällar som gör att man verkligen orkar ett tag till. Innan dess hade Evelina och jag dessutom fått göra rent riden, där någon kissat, vilket minst sagt var en upplevelse i sig. Onsdagen var också det en himla fin dag med jobb och gyllene tider på kvällen tillsammans med mamma, moster och kusin. Mysigt, sommarstämning och ett väldigt drag för att vara idoler från 78. Imponerande och en perfekt sommarupplevelse. Konsertkvällar mitt i sommaren är bland det bästa som finns. Torsdagen innebar också den jobb, men med lite åska och regn, och en hel massa kunder. Efter det svidade jag och Evelina om till de snyggaste hippiesarna som sett Vimmerbys gator, och hade personalfest på jobbet. Roligt, efterlängtat och livat. Dock kan konstateras att jobbets musiksmak är fast i början av åttiotalet. Efter nyckelkaos och en hel massa krångel kom jag tillslut hem. Fredagen spenderades på fina ALV tillsammans med syster, en helt underbar dag. Får man trivas så bra någonstans egentligen?
På kvällen väntades grillmys och en hel massa prat med mina finaste körtjejer, också det otroligt uppskattat. Som jag har saknat dem. Helt klart en av världens bästa veckor!

Ibland kan vissa ord göra en så otroligt glad. Ord som kanske inte betyder sådär värstans mycket när den som säger dem gör det, men som för mig kan betyda i stort sett hur mycket som helst. Ord som saknar mening och betydelse för alla andra, men som kan lysa upp hela min tråkiga dag. Ord som man vet är sådär brutalt ärliga. Ett litet skämtsamt "du har fått min roll, alltså den rollen jag hade förra sommaren" kan betyda så himlans mycket, trots att jag vet att rollen jag fått är som den alla jäklas med. Likaså "Vi är himla lika du och jag, du är också sådär effektiv, man vet att saker blir gjorda snabbt och direkt om man ber dig om någonting. Jag antar att du är impulsiv och rastlös också, det är jag." Ord som passar in så perfekt på mig själv, och att få höra dem från en av sina största förebilder på jobbet kan inte annat än göra mig lycklig. Nöjd. Jag blir så glad, och orden från henne är de enda jag kan ta in, just för att jag vet hur ärlig hon är. Precis sådär ärlig som jag själv är. Varför hymla med någonting?

Att ha beslutsångest och en inre panik över vad som egentligen ska hända med mitt liv är ingen hit. Efter en minst sagt intensiv och himlans rolig vecka sitter jag här, med tankar som springer fram och tillbaka och har helt enkelt inte en aning om vad jag ska ta mig för under det kommande året. Tankarna springer fram och tillbaka, och jag blir helt seriöst orolig för mig själv. Jag är oftast en impulsiv människa, ska jag göra någonting ska det göras direkt. Velar jag är det mest för velandets skull, jag har i princip alltid själv bestämt mig för vad jag ska göra redan innan jag börjar vela. Den här gången är det annorlunda. Jag vet verkligen inte. Känner mig tom, ensam och helt fastlåst i vilket beslut jag än väljer. Just nu känner jag mer än någonsin att jag verkligen behöver ett sabbatsår. Jag tror jag behöver göra någonting annat, att leva lite och komma ifatt mitt liv lite känns viktigt och jag känner att jag verkligen behöver växa som människa innan jag börjar plugga. Växa och utvecklas och förhoppningsvis upptäcka lite mer om vem jag vill vara. Att bli vuxen tror jag behövs innan jag ska känna mig redo.

Just nu längtar jag efter en volontärresa, efter att få känna mig behövd och meningsfull, men också efter en säsong i sälen eller liknande. Jag vill göra någonting roligt, utvecklande och välbehövligt. Att jobba lite utan allt för hög press känns som det bästa alternativet. Att känna att någonting är roligt och utvecklande, att jag kan koppla av men ändå trivas. Jag har absolut ingen motivation till plugg just nu, och är mer och mer inne i någon form av känsla att ett år mer eller mindre inte spelar någon större roll. Jag kommer inte bli särskilt mycket lyckligare av att vara färdig när jag är 24 istället för när jag är 25. Jag kommer liksom vara gammal i vilket fall som... Just nu känner jag bara en enorm motivation och längtan efter någonting annat. Jag vill uppleva något, se något nytt och lära mig en hel massa nytt om mig själv. Det är verkligen saker som jag längtar efter.

Frågan är hur ett beslut ska kunna fattas? Det känns som att jag behöver mer kött på benen för att vara säker på mitt val, och just nu vet jag att det verkligen kommer ta tid innan jag vet säkert vad som ska göras. Det är bråttom och mina val måste gå fort... Ångesten är tung, och jag vill verkligen veta vad som göras skall...

Att känna tacksamhet, att själv kunna märka att jag utvecklas och faktiskt vill komma framåt är egentligen ovanliga känslor i mitt liv, men just nu är jag inne i en stor sådan period. Jag är otroligt tacksam över mitt jobb. De andra som jobbar där fyller verkligen mina dagar med en hel massa glädje, och det är sällan jag har tråkigt längre än några sekunder i sträck. Som M sa idag, skillnaden mellan första dagarna och nu märks främst när hela arbetsdagen går ut på att jäklas med varandra så mycket som det bara är möjligt. Det var klockrent sagt, för så är det verkligen. Nu känner vi varandra på ett helt annats sätt. Långt ifrån bra, men på ett sätt som gör att man kan skratta och ha det otroligt roligt tillsammans. Det betyder så mycket för mig. Att vara en i gänget, att känna att jag är minst lika mycket värd som alla andra, att jag uppskattas för det som jag gör och att människor ser mig för den jag är. Varje dag på jobbet är rolig, jag vet att jag gör mitt allra bästa i nästan alla situationer och jag tror att mina arbetsledare ser det också. Jag känner att jag är inne i en positiv cirkel just nu, och på det stora hela trivs jag ganska så bra med livet och vad som händer runt omkring. Jag vill utvecklas som person och M är en väldigt stor förebild för mig, för att visa att man kan ta plats utan att vara jobbig. Jag vill våga synas, höras och märkas, men det är ju så svårt. Hennes ord och agerande ger mig iallafall en del utav det modet, och det får mig att känna mig trygg. Hon sprider så mycket trygghet på jobbet, med sitt brutalt ärliga sätt och sina ord (och inga visor). Det får mig att känna mig sedd, och det hjälper mig att må bra. Att prata med människor som ger så mycket mer än de tar känns som någonting jag inte varit förunnad på otroligt länge. Det är jag väldigt tacksam för.

I övrigt är jag fullt inspirerad av en lista på saker att göra innan jag dör typ. Att skriva en bok är en utav de sakerna. Inte någon låpig och larvig bok, utan någonting meningsfullt. Att vara smal och må bra både fysiskt och psykiskt är en annan punkt. på den listan, likaså att växa som människa, att våga, att resa till Sydafrika, att lära mig danska, att bo utomlands, att vara lycklig och så mycket mer. Jag vill leva på riktigt nu, och jag tror att den här sommaren har varit en riktigt bra start till det. Det är ju nu som jag verkligen får smaka på livet på ett nytt sätt. Jag är så tacksam!

Känner mig på något sätt så ledsen, besviken och tom idag. Egentligen är det ingenting nytt för just idag, men just nu var det ett tag sedan. Det har varit så fullt upp nu så länge att jag inte ens hunnit reflektera över allt som hänt, men just idag finns tiden. Nu när jag sitter ensam på min altan med katter som enda sällskap, medan vännerna är på konsert. En konsert som jag så gärna hade velat vara med på. Som tanken var att jag skulle vara med på. Stå där mitt i publikhavet, känna glädjen, lyckan, sjunga med i varenda textrad, vara hög som ett hus på livets heroin och bara njuta av livet. Älska livet just som det var i det ögonblicket. Istället slutade det såhär. Inte riktigt lika underbart, utan bara fyllt av ren ångest. Ångest över allt som hänt, alla lögner, allt tungt tidigare, men också ångest över saker som händer just nu. Att veta att jag bara har tre veckor kvar på sommarjobbet, ett jobb som jag verkligen trivs på känns tungt. Att veta att jag kanske inte kommer träffa flera av de människorna igen känns på något vis så himla hårt, vi är ju ett så grymt gäng. Att få prata skit, skämta om helt störda saker och ha det grymt roligt på jobbet känns som något utöver det vanliga. Att dessutom känna att man verkligen är uppskattad för vad man gör, säger, tycker och tänker känns så himla bra. Den där bekräftelsen. Vi behöver den alla, kanske sådana som jag behöver den allra mest, vi som är som mest kritiska till oss själva. Maja säger att jag måste ta åt mig, att hon aldrig skulle säga något om det inte var sant, och jag tror henne, men ändå kan jag omöjligt ta in hennes ord, hennes beröm, hennes stolthet. Jag vet bara att jag kommer sakna henne och många andra när den här sommaren är över, och att just dessa saker gör mig så himla taggad på ännu en sommar där nästa år, och nästa igen. För jag älskar ju människorna.

Samtidigt just nu har jag sådan ångest över hur misslyckad hela jag är. Jag väljer att plugga när jag egentligen vill säsonga, bara för att jag är för feg för att ta ett annat beslut. Pluggandet är så enkelt, en trygghet jag känt till i så många år, någonting jag väljer för att jag iallafall kan gissa hur det ska bli. Trots att jag ser fram emot det, tycker att det känns roligt och spännande, så kan jag inte släppa tanken på en vinter i fjällen. Tänk att få släppa ut den där roliga sidan av mig, den som visas på jobbet. Den energirika sidan, den som för att jag kallas för hoppetossa och frökenfräken, inte på något hårt sätt, utan med ett skratt i rösten. Den sidan som får mig att känna mig fri. Att få vara den Linna, och inte bara den Linna som mina vänner känner till. Den kontrollerade, den jag har varit så länge jag kan minnas i deras sällskap. Det är svårt att byta roll, svårare än så mycket annat, och även om jag inget annat vill än att bara få bli någon annan, få fram min andra sida till fullo, så är det svårare än så mycket annat.

Jag undrar vad jag gjort med mitt liv. Vart alla de där festerna under gymnasiet, alla de där fyllorna, alla de där vännerna, killarna, minnena? Bara ett moln av ångest och tyngd. Visst kan jag minnas glädje, men i stort sett all den glädjen kommer från tvåan. Det magiska året. Det lyckligaste året. Det friskaste av dem alla. Åh, egentligen flumskriver jag verkligen på den här bloggen, skriver för att försöka reda ut mitt trassliga liv men det går inget vidare. Vissa dagar är bra dagar, dagar då jag kan se en framtid, ett liv som jag vill leva, ett yrke jag vill ha och kan trivas med, medan dagen efter är nattsvart, tung och hård. En sorg över alla förlorade dagar, tillsammans med vetskapen om att ännu fler förloras hela tiden. Förloras i ältandet och ångesten. I paniken och självhatet, liksom i oförmågan att ta in att till och med jag kan vara bra. Jag vet att det är dags att börja lyssna på Majas ord, men ändå är de så himla svåra att ta in.