Ibland liksom känner jag mig riktigt odödlig. Stark, stolt och ärlig. Duktig, intelligent och begåvad. Jag tror på mig själv, och ser faktiskt realistiskt på vad jag kan klara av. Det är mycket sällan, men det händer.
Idag önskar jag hade varit en sådan dag. Just en sån där dag då jag hade litat på mig själv. Jag vet att jag kan skriva, innerst inne. Vet att jag egentligen kan forma underbara meningar och stycken med hjälp av endast penna och papper. Vet att jag kan beröra. Om jag hade gått in med den vetskapen på dagens nationella prov i Svenska B, hade förhoppningsvis provet gått betydligt bättre.
Papperna delades ut, och med tårfylld blick och en otroligt uppmuntrande kommentar från J tog jag emot mitt. Jag var knappast förberedd, varken fysiskt eller mentalt, men hade inget val. Läste igenom alternativen på uppgifter, men kunde inte koncentrera mig. Läste igenom de där alternativen flera gånger, utan att över huvud taget förstå innebörden. Ansträngde mig för att vara fokuserad, men lyckades inget vidare. Först efter en liten stund i mina egna tankar, i den lockande fantasin, lyckades jag komma igång.
Temat "Hälsotrend eller hälsohets" passade mig som handen i handsken, och jag skrev så att pennan glödde om riskerna för ätstörningar i ett samhälle grundat på sjuka skönhetsideal, triggande barnleksaker och bantningsprogram på TV. Precis om samma saker som fått mig att vilja bli smal, tunnare, magrast. Precis det som fått mig att springa rundor i smyg. gråta över en macka, och ha panik över att ha missat en situps. Jag vill dela med mig, visa vad som faktiskt kan hända, och visa hur länge man är fast i det. Jag är knappast fri än, vet inte ens om jag vill bli fri. Vill slippa tankarna, men vara smal.
För tillfället lever jag i en kropp som inte alls känns som min egen. En kropp med ca 20 kg mer fett än för ett år sedan, ingen kropp jag på något sätt kan acceptera. Samtidigt vet jag att tankarna kommer bli starkare så fort jag börjar min kamp om förändring på riktigt. Jag vet hur starka och manipulativa de är, hur svårt det är att stå emot. Ändå dras jag tillbaka. Vill dras tillbaka på riktigt. Jag vill synas, märkas och oroa igen, då vet folk att jag finns. Som det är nu lever jag ändå lite utanför, med fast ändå inte. Ständigt i skuggan av andra. Bakom de starka, de synliga, de märkbara. Vågar aldrig ta för mig så mycket som jag borde. Hamnar ständigt i fel kretsar, blir sedd som en av de svaga. Därför inbillar jag mig ständigt att en annan kropp skulle göra mig stark. Bli en av de starkaste, de snyggaste, och perfektaste. Det är dit jag strävar, det målet jag vill nå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar