Någonting är fel när det gäller mig och nyårsaftnar... förra året var det magsjuka som gällde, i år var det dags för migrän. Jag blir så bitter på det, vet inte alls hur jag ska hantera det mer än att ligga och sova, vila och vara grinig. Hatar när saker drabbar mig och vill bara vara frisk.

Känner mig så orkeslös och matt, hade hjärtklappning och svimningskänslor när jag stod i duschen förut, nu börjar det kännas en aning bättre så länge jag är hyfsat stilla. Jag är fortfarande inne i någon form av bitterperiod i mitt liv, det känns som att jag just nu inte längre gör saker som jag själv vill, snarare saker som jag tror att jag drömmer om, för att uppfylla andras illusioner och drömmar. Att flytta hit kändes så otroligt bra i höstas, men nu vet jag inte längre. Jag trivs inte alls än, visserligen har jag inte hunnit ge det någon ordentlig chans, men ändå. Det är sista dagen på 2014, och jag avslutar den på ungefär samma sätt som jag avslutade första dagen på detta år, med att vara sjuk och ligga i min säng, alldeles för långt ifrån alla dem jag älskar. Jag saknar min familj, men vet att jag inte har så mycket att få ut av att vara hemma hos dem och leva mitt liv där. Att vara arbetslös är ju egentligen fruktansvärt, men just i år har det istället blivit någonting av ett andningshål, tid till att känna, njuta och uppleva lite trygghet. Till att få umgås med min fina familj och hitta tillbaka till vår bra relation igen. Någonting viktigt. Någonting jag aldrig tidigare prioriterat.

Just nu känner jag mig nog för första gången på väldigt länge sugen på att börja plugga igen. På att få fasta rutiner i min tillvaro, på någon form av eget boende som inte innebär att flytta runt hela tiden, och på att träffa samma människor i lite längre tid än några månader. Att hitta en trygghet på en ny plats, att få en ny stad att kalla min egen. Uppsala, Göteborg eller Lund står det mellan. Att kunna vara fri att åka hem och hälsa på då och då, att ha helger, jul, nyår, påsk och midsommar ledigt. Att kunna besöka dem jag vill, och att själv få disponera min tid. För första gången tror jag att jag är redo. Jag börjar bli trött på att flytta runt nu, har börjat sakna fasta punkter i min tillvaro och tror att jag för en gångs skull är redo för livet som student med allt vad det innebär. Nu har jag sett lite annat av livet, har perspektiv och tror att jag faktiskt skulle vara motiverad. Planen är att börja om ett år. Jag ser faktiskt fram emot det.

Just nu är jag inne i någon total ångestperiod när det gäller att skiljas ifrån människor jag älskar. Jag går runt med mer eller mindre panik över att någonting ska hända med någon i min familj, vill bara få vara nära dem hela tiden och leva i en vardag så som man gjorde när man var liten. Jag saknar rutiner som är mysiga, trygga och fasta. Rutiner jag kan utan och innan. Det är någonting jag älskar. Just nu känns det snarare som att jag svävar runt i ett virrvarr överallt och att allt bara blir fel. Jag vill ju ha roligt, men stänger ändå ute andra. Trygghet. En punkt som är viktigare än någonting annat i mitt liv. Liksom frihet, och här uppe är jag allt annat än fri. Jag kan inte ta mig någonstans, sitter fast i ett måndag till fredag jobb som jag knappt vågar tänka på eftersom jag tagit mig sånt vatten över huvudet. Jag är ledsen konstant och saknar min familj och våra rutiner. Det är absolut inte så att jag vantrivs, såsom jag gjorde i Sälen, snarare så att jag inte riktigt trivs än, och inte riktigt orkar kämpa för att börja trivas heller.

Jag längtar efter att bli uttråkad, det säger jag ofta, och det är så sant, så sant. Mitt liv har rullat på i ultrarapid hur länge som helst och jag bara undrar när det ska stanna upp. När jag har tid att känna att dagar får slösas, eftersom de ändå inte behöver fyllas med allt för mycket viktigt. Jag vill att min inre stress ska få dö ut, utplånas, och att jag ska känna att jag inte har tillräckligt med sysselsättning för att fylla mina dagar. Att få känna att tiden går långsamt. Den känslan har jag nog inte riktigt haft sedan högstadiet. Ständigt stressad och ständigt någonting som behöver göras, men som jag skjuter på eftersom jag inte har energin till det. Jag har tretton veckor kvar här uppe, och sedan bara några få veckor hemma innan det är dags att fortsätta och vara iväg i ett helt halvår. Jag frågar mig själv ifall det är det jag vill, och på något sätt undrar jag vad jag skulle ha för alternativ? Vad har jag för framtid hemma när jag går och skrotar och väntar på att bli uttråkad, jämfört med vad jag kan göra när jag tvingas utvecklas och träffa nya människor och lära mig en hel massa saker och ting. 

Just nu är jag mest bara tacksam. Tacksam till livet och möjligheten att få leva tillsammans med de jag älskar allra mest. Livet har fått sig en liten kullerbytta, och insikten om hur snabbt någonting kan vända har slagit mig. Efter en vecka uppe i Idre, där jag framförallt trivts väldigt bra, men också känt mig trängd och fylld av hemlängtan hände det där som inte får hända. Jag körde vår bil, vi var snart framme i Älvdalen, kom ur en kurva och såg framför oss en bil som körde långsamt. Vi saktade in, men när vi närmade oss insåg jag att jag var tvungen att köra om för att inte krocka med bilen som bogserade en annan bil. Vi körde ut i den andra filen, samtidigt som bilen framför oss öppnar förardörren. En olycka kanske? Sekunden efter tappade vår bil fästet och vi började sladda runt på vägen, snurra ett varv och så småningom hamna i diket på vår sida, i motsatt färdriktning, med bilen på högkant. En riktigt skrämmande upplevelse, men ja, vi alla mår ju bra som tur är. Chocken som kom, tårarna som rann när jag fick en kram, sjuktransport, besök på vårdcentralen och så hyrbil hem. Det har inte riktigt lagt sig än, och jag tror inte att det slagit mig hur nära det var att allt gick så mycket värre just då. Det finns ju ingen garanti.

Det skrämmer mig hur lätt allting kan avslutas, och egentligen borde detta ha varit ett uppvaknande för just det här. Så småningom kommer det nog att slå mig, men just nu är jag mest tacksam över vår änglavakt.

Fördriver tiden nu igen. Väntar på ett samtal ifrån sommarjobbet i min kära park, med diskussion inför kommande sommar. Jag vet inte alls vad jag vill. Det känns konstigt att inte vilja tillbaka dit där jag tidigare trivts så otroligt bra, samtidigt som jag vet att jag har dåliga chanser att utvecklas på det arbetet. Jag har nått den nivå jag kan nå, vilket känns lite sådär. Jag vill ju känna att jag får ut någonting mer utav sommaren, något mer än bara ett roligt arbete. Det är där det blir så svårt. Jag vill ju resa och se någonting mer också. Världen utanför min lilla bubbla. Att resa är både bland det bästa och bland det värsta jag vet. Ibland är jag modig, det är sådan jag vill verka, och också sådan jag tror att många ser mig, men innerst inne är jag oftast livrädd. Jag är rädd för att någonting drastiskt ska hända där hemma om jag är borta, rädd för att tappa bort mig själv ännu mer, eller för att inte trivas och faktiskt inte kunna göra någonting åt det. Samtidigt så vet jag ju vilken upplevelse det är. Jag trivs ju så bra när jag bara kommit iordning så som jag ska göra. Att det är omställningstiden som är jobbig, som ger mig ångest och gör att jag vantrivs och bara vill hem, alternativt lägga mig ner och sova tills det blir vår. Gå i ide, sådär som björnarna gör.

Denna vinter blir en utmaning utöver det vanliga. Jag har sökt mig till någonting jag egentligen vet att jag knappt kommer att klara av. Till någonting svårt och läskigt, men också utvecklande och roligt. Jag vill ju lära mig någonting nytt och faktiskt få chansen att växa ännu mer som människa. Det är ju så roligt att utmana sig själv - när det gått bra. Ibland känns det som att jag tagit mig själv en hel del vatten över huvudet. Hur tusan ska jag klara av en sådan här sak egentligen? Skidor, jag som knappt kan åka. Viljan finns där, men räcker det? Det sägs ju att man klarar allt bara man har ambitionen. Jag tvivlar till viss del, samtidigt som jag vet att jag kan, bara jag vill. Det är ju så roligt. 

Ibland tänker jag på kärlek. Jag vet inte varför. Det bara kommer upp. Jag tänker på det som hände i somras med O, hur han mår idag, och hur långt ifrån mina egna tankar och visioner den relationen hamnade. Hur man aldrig får drömma, eftersom verkligheten oavsett slår emot en. Hur ont det gör att krossas. Att bli omkullknuffad och helt och hållet tappa fotfästet. Jag ser bilder som gamla klasskompisar lägger upp, två år tillsammans. Egna lägenheten. Det gör ont. Jag funderar på hur man ens kommer dit. Vad tusan gör man för att träffa någon att älska? Någon som faktiskt älskar en tillbaka. Jag förstår det inte, kan inte det spelets regler, vet inte alls hur jag ska gå tillväga. Vem skulle älska mig? Det sägs att det finns någon för alla där ute någonstans, men hur sjutton ska det gå till? Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att träffa just den där någon. Vem kan det egentligen vara?

Jag hänger inte riktigt med. Känner mig avlägset frånvarande och lite väl borttappad i mig själv, och i alla andra, Hur går det ens till?

Ofta känner jag mig stressad över att mitt liv mer eller mindre bara rinner iväg, utan att jag varken hinner reagera eller ens försöka göra någonting åt det. Jag är mer än väl medveten om att jag aldrig kan stoppa tiden, enbart arbeta på att försöka göra det allra bästa utav den tiden som passerar, ändå är det så svårt att acceptera att mitt liv bara ska passera såhär, nästan helt utan meningsfullt innehåll. Just nu är jag redo för jul, mer än redo. Jag har en jul att ta igen. och jag har verkligen längtat efter detta. Ändå är det så svårt att stanna upp och njuta, att känna att det jag gör duger, och att känna att jag har rätt att leva i denna situationen, att jag faktiskt får och måste ta tillvara på detta nu. Jag är rädd för att låta mina dagar passera i något meningslöst fladder, samtidigt som jag också är rädd för att planera upp dem och sedan inte känna att jag hunnit njuta. Det känns så barnsligt på något vis. Så fånigt. Ibland känner jag mig så otroligt gammal och åldersnojig, och ibland känns det som att hela livet verkligen väntar på mig.

Häromdagen tänkte jag tillbaka på mitt liv sådär som jag ibland gör. Jag tänkte över förebilder jag haft och har, tänkte på mig själv i olika lägen, och började gråta. Av tanken på livet då, för fyra år sedan, då jag var överlycklig över att det snöat på julafton, eftersom jag då var tvungen att skotta snö och fick motion tack vare det. Över såren längs med ryggraden av alla situpsen. Över den lilla lilla flickan som levde med så mycket ångest, så långt bort ifrån det liv hon själv önskat sig. Ibland undrar jag när jag egentligen är färdig med detta, när bearbetningen är klar och jag på riktigt kan återgå till mitt liv. Eller övergå. Hitta den nya mig själv. Hon som faktiskt finns. Ibland känns det så för evigt avlägset, ibland känns det som att hon borde varit här för längesen. Jag tänkte på Rhodos häromdagen, på S där, som fick mig att vilja smaka pommes igen, att våga äta utanför ramarna, att ta glass till lunchdessert, en helt vanlig tisdag, och att våga prova på livet ytterligare lite mer. Jag kände hur jag utvecklades där, hur hon mer och mer kom att bli min förebild. Hon hade vågat. Så mycket mer än vad jag själv gjort. Hej livet, nu är det dags för mig att ta revansch, du har varit borta lite för länge nu vännen. Vi ska ju uppleva en hel massa saker tillsammans du och jag. Kom igen!

Ibland är jag stark. Målmedveten, framåt, krävande och tacksam. Tacksam över att min kropp och jag faktiskt kan vara vänner, över att vi upplevt så mycket tillsammans och över att den fortfarande bär mig, överallt, hela tiden. Att den orkar och ställer upp, trots all misshandel jag utsatt den för genom åren. Det är så sällan vi varit vänner, så sällan jag haft vett att uppskatta dess funktioner. Samtidigt kan jag bli så arg. Så frustrerad över att kroppen inte alltid gör vad jag vill att den ska göra, över att jag i vissa fall helt saknar den teknik och koordination som vissa övningar kräver, över att den ser så annorlunda ut, jämfört med hur jag vill ha den. För drygt ett år sedan rensade jag ut mina försmå jeans. Jeans som var för stora när jag var som sjukast. Igår la jag in dem i garderoben igen. Målbyxor. Målstorlek. Målvikt. Jag skäms över att jag ens tänker de tankarna. Över att jag ibland är beredd på att fullständigt förstöra mig själv igen. Över att jag inte kommit längre med mig själv och mitt liv.

Det är så mycket som är konstigt just nu, och jag vill bara spy ut all min frustration på allt och ingenting just nu. Jag känner mig maktlös över att livet inte riktigt låter det gå bra för mig, inte på riktigt. Jag har inte velat skriva av mig om detta tidigare, av rädsla för att jag på något sätt skulle bygga upp allt för höga förväntningar av att ha någonting på pränt. Av att det skulle kännas för verkligt då. Som att det var en del av mitt liv.

Någon jag håller av, en kille som funnits i min närhet ett tag nu, en grabb som jag verkligen börjat uppskatta, tycka om, och faktiskt vilja någonting mer med, har drabbats av det där otänkbara. Av den diagnos jag inte ens vill säga namnet på, den diagnos som är förknippad med helvetet, och ren skär död. Cancer. Det ordet tycker jag verkligen inte om. Skelettcancer. En tumör på höftbenet. Någonting som inte ska vara där. Inte alls. Någonting som inte bådar gott, även om läkarna för tillfället säger att inga metastaser hittats. Det är obehagligt, värre än någonting jag tidigare gått igenom. Att oroa sig för någon annan är så tungt. Gör så ont. Jag vill ju bara att han ska vara frisk. Få må bra. Ifrågasättandet. Ångesten. Känslan av maktlöshet och frustration. Vad kan jag egentligen göra? Det faktum att han så länge stängde dörren. Inte lät mig eller någon annan komma in. Igår ringde han. Jag grät glädjetårar och lättnaden var enorm. Om han bara låter mig fortsätta vara hans vän. Det är det enda jag önskar ifrån den sidan nu. Kärleken är borta, han är på något vis inte riktigt densamma längre. Inte så konstigt. Jag antar att chocken har lagt sig ifrån hans sida nu. Att han börjar smälta. Att han kanske kan bli en kommunicerande människa igen. Bakom all död, sjukdom och denna jävla cancer. Jag blir så arg. Ledsen. Tom. Som att all kraft bara rinner ut. Som att ingenting går att göra, när jag egentligen borde bli fylld av kämparglöd. Vinna en strid. Samtidigt vet jag att jag inte kan vinna den åt honom, att det är han ensam som måste kriga. Att han och vi andra måste vara starka.

Vad händer när någon dör? Försvinner? Finns aldrig mer. Jag vill inte ens tänka på döden, men det är helt omöjligt att låta bli. Tänk om... Som att vara med i ett lotteri. En elakartad tumör för dig, en godartad för dig. Långsam eller snabb. I hjärnan eller på skelettet. Cellgifter eller strålning. Både och för dig. Operation. Smärta, ångest och maktlöshet. För oss alla. Både drabbade och anhöriga. Om man nu ens får kalla sig så. Anhörig. Jag känner mig egoistisk. Det är inte jag som behöver kämpa mot ett cancerhelvete, ändå är jag fylld av självömkan och känner mig orättvist behandlad. Jag jag och jag. När han behöver kämpa för sitt liv får jag bara stå och se på. Maktlösheten i det. Orättvisan. Varför inte jag? Varför inte någon helt annan? Bara inte grabben som jag tycker så mycket om. Bara inte han.

Jag skäms över mig själv som mår dåligt, när min smärta inte ens är en tusendel av hans. Att jag lider när han och så många andra har det så mycket värre. Vad är jag ens till honom? Vän eller ingenting alls? Får jag ens anse att jag påverkas av situationen? Jag som står så långt bort. Som att se någon långsamt förtvina. Försvinna i tomma intet, gå upp i rök.

Var på gymmet en sväng nu i eftermiddag, och jag kan bara säga att det var ett otroligt klokt val. Ensam i en gymlokal, lite rodd och en hel del enkla men funktionella övningar, såsom squats, plankor av olika slag, situps, olika övningar med hantlar, marklyft och liknande. Så härligt. Jag känner verkligen att jag saknar pumpen hemifrån, helt klart bästa träningen varje vecka. Saknar mina bra instruktörer och att verkligen hinna och prioritera träningen, för MIN egen skull, inte för någon tvingande sjukdoms skull. För att jag vill, kan och orkar. Step. Pump. Zumba. Löpning. Cykling. Simning. Afrodans. Cirkelträning. Det finns så otroligt mycket roligt i rörelsevärlden, så länge man tränar och rör sig av rätt anledningar. För att det är roligt, för att det ger energi i en trött vardag, och för att kroppen faktiskt ska kunna vara tillräckligt stark för att orka med just det livet jag vill leva. Att orka. Jag blir ibland imponerad av min kropp, som faktiskt är här, trots all skit jag låtit den vara med om. Att jag har hyfsat regelbunden mens varje månad, trots att jag var utan den i nästan två år. Att mitt hår på huvudet idag är tjockt och glansigt igen, liksom att mina naglar är hårda, till skillnad från förut när naglarna gick av konstant och då håret var tunnare än någonsin och alldeles livlöst. Att musklerna idag faktiskt bär på någon form av styrka, trots att jag tränar alldeles för sällan, och att mina ben faktiskt orkar springa en mil med mig på, även om jag joggar oregelbundet. Då tränade jag konstant, men orkade ändå ingenting. Bröt ner kroppen totalt men gav den aldrig tid att byggas upp. Gav den ingen som helst näring. Att den fungerar precis som den ska idag gör mig tacksam. Att man kan få så otroligt mycket tillbaka, trots att man en gång förstört allt man haft.

Jag skriver alltid så mycket på mina fridagar. Det är då jag får tiden att tänka, och stanna upp lite. Till viss del tror jag verkligen att vi människor behöver det. Tänka igenom våra liv, väga fördelar mot nackdelar, lära oss att utvecklas med hjälp av våra egna erfarenheter. Samtidigt har jag svårt att tro att man ska grubbla och älta så mycket som jag ibland gör. Antagligen gör jag det för att mina problem inte riktigt är färdigbearbetade, vilket jag iochförsig förstår. Jag kan fortfarande behöva råd, hjälp och stöd ibland, och ja, innerst inne tror jag nog att terapi vore ganska så bra. Ett sätt att verkligen förstå varför jag agerar och reagerar som jag gör. Vad mina tidigare erfarenheter har bidragit till, vad mitt liv har lärt mig och på vilket sätt jag har lyckats utvecklas som människa. Jag vill ju så mycket, men kommer trots det inte så långt som jag ofta vill. Samtidigt kan jag tänka tillbaka på den lilla lilla Linna som fanns för några år sedan. Hon som var den enda som fanns då. Så rädd för livet. Akta dig för människor, människor gör dig illa. Akta dig för dig själv, ingen kan skada dig så mycket som du. Hon som inte litade på någon, och då definitivt inte på sig själv. Hon som var så skadad, av just sig själv, som använde maten och träningen som maktfaktorer över sitt eget mående. Hon som var tvungen att förtjäna att lyssna på musik. Förtjäna. Hur sjukt är inte det. Långa promenader vid lunchtid, skakande armar och darrande ben. Rädslan. För vuxna, för vännerna, för maten, men framförallt för sig själv. Att inte kunna bli allt det hon ville vara. Att inte kunna leva upp till de egna förväntningarna. Att kanske fortfarande inte kunna det. Det är ofta det som kan göra så ont. Att faktiskt inte ha blivit så mycket bättre.

Otryggheten som fanns då är oftast borta. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och vad jag kan åstadkomma. Att en människa kan nå precis hur långt hon vill, bara hon försöker. Rädslan för att inte lyckas. Rädslan som ibland faktiskt ser till att inte ens försöka. Ifall att liksom. Hur vore ännu ett misslyckande på skalan? Vad skulle det egentligen bidra till. Att gå ifrån självhatande till självtolererande är svårt, gör ont och är otroligt jobbigt. Att få ifrån tolerans till acceptans är ännu jobbigare, och att så småningom faktiskt komma till att gilla läget och faktiskt börja tycka om sig själv är något av det svåraste som finns. Jag är inte där, inte riktigt än, men jag är faktiskt på god väg. Mot livet och försöken att lära mig att leva för min egen skull, och inte för alla andras. Det är ju jag som är herre i mitt eget liv. För mig ska det bli bra. Mig ska det passa. Jag ska inte behöva vända kappan efter vinden för att nå upp till krav som inte är ämnade för mig, och för att lyckas bli någon jag faktiskt inte kan eller vill vara. Jag ska ju kunna vara mig själv, och vara nöjd och glad över det. Den stora frågan fortfarande kan dock vara vem jag är när jag är mig själv. Linna. Jag vill så gärna känna att jag kan leva ut mitt jag på alla sätt och vis. Oftast kan jag faktiskt det, kanske eftersom jag valt att umgås med människor som oftast kan se min potential och som välkomnat mig att vara just jag. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska fungera. Linna. Glad. Sprallig. Energisk. Envis. Målmedveten. Bestämd. Principfast. Lojal. Rastlös. Viljestark. Högpresterande. Snäll. Självupptagen. Fokuserad.

Sista torsdagen här på Rhodos. Att vara inne på sista veckan känns så stört. Vad ska det bli av allt det här sen liksom? Att se hur solsängar plockas bort, och hur gästantalet minskas är sjukt, men ännu jobbigare är det att inse att jag om en halv vecka kommer vara hemma i kylan igen, helt utan alla mina fina människor här. Inga mer kortspel på balkongen, quizkvällar, drinkar tillsammans, utgångar i byn eller middagar tillsammans. Att inte längre leva i ett hus (eller hotell) fyllt med vänner känns sjukt, och kommer faktiskt bli jobbigare än vad jag trott att det skulle bli. Att inte längre kunna träffa sådana som verkligen betyder någonting. Att inte längre ha den relationen till varandra. Just nu hoppas jag verkligen på att få jobba med dessa sköningar igen, någon gång, någonstans, samtidigt som jag vet att det kanske inte riktigt är möjligt. Är sugen på Kos nästa sommar, och sökandet får helt enkelt starta så småningom. Nu ska jag njuta av det jag har här och nu. Min verklighet i några få dagar till. 

Idag är min sista fridag, det är kallt och ruggigt och jag är ensam ledig, vilket är lite tråkigt. Dock är det också ganska så skönt. Kravlöst på något sätt, att på mitt eget vis få ta farväl av den här ön, som faktiskt också blev min den här sommaren. Livet alltså. Det är så fascinerande. Jag pratade med S igår när vi jobbade, lite om hur märkliga saker och ting kan bli, och vad vi kan ångra i efterhand. Hon ångrade att hon gett upp dansen.Jag ångrar så mycket dumt som jag gjort. När man lägger energin på helt fel saker. När man bara ser livet som en transportsträcka. Det ska bli ändring på det nu. 

Jag skäms fortfarande över hur fokuserat mitt liv är på utseende, matintag och träning. Jag som trodde att jag släppt det, märker mer och mer hur jag kan börja värdera mig själv efter just de faktorerna igen. Som om jag skulle bli bättre ur någon annans ögon bara jag levde upp till några orimliga krav. Som att det är vad som krävs för att bli accepterad. Egentligen är det nog inte acceptansen utifrån som jag strävar efter längre, så som det var för några år sedan. Jag har ju faktiskt vuxit så otroligt mycket som människa sedan den svåra tiden. Idag är det snarare acceptansen inifrån mig själv som önskas. Den som är allra svårast att nå. Den jag bara kan komma till när jag är tillfreds. 

På något sätt känns mitt liv ibland så konstigt. Att alltid ha velat prestera och sträva efter acceptans utifrån är kanske inte så ovanligt, inte heller att vara "duktig flicka" och aldrig be om hjälp, vara självständig och gneta. Frågan är bara vad som gör vissa av oss till det, och andra till någonting helt annat. Jag har ju alltid skullat klara mig själv. Att be om hjälp är fortfarande svårt, svårare än vad jag kunnat tro, att visa mig svag och inte kunna själv. Det känns ju som det fegaste jag kan utstråla. Vem tusan kan uppskatta en sådan människa? Självständighet. Det har funnits i mitt liv så länge, och i det senaste stora bråket jag hade med mina föräldrar var det på något vis just det som allt kretsade kring. Att de kände sig bortskuffade, inte fick vara en del utav mitt liv, inte fick känna sig behövda eller uppdaterade. Egoistiskt. Eller kanske snarare min egen tro om att ingen skulle ha något intresse av att veta vad just jag gör. Jag kan ju själv och vill inte belasta någon annan med delar av mitt liv. Mitt liv som enbart jag bör ha intresse av. Så många gånger som jag har känt att jag inte dugt för att leva upp till alla andras krav och förväntningar. Förhoppningar. Ska jag någonsin inse att det bara är jag själv som kan styra, och som har rätt att kräva någonting av mig själv? Mitt liv är ju bara mitt, på ett eller annat sätt, samtidigt som det känns som en del av så många andras egendom. Så många som vill ha en del av kakan. Av verkligheten. 

Ibland får jag höra att jag är stark. Att jag är modig som vågar saker och ting. Jag frågar mig alltid vad jag har för val? Jag är färdig med min hemort, vill aldrig tillbaka dit som boende, utan finner tryggheten i att flytta runt. Säsongslivet. Jag får ibland höra att jag har lyckats. Med vadå, frågar jag då? Med att kväva mitt eget liv? Med att ställa orimliga krav på mig själv? Med att jobba med precis det jag vill. Med att klara mig själv. Ja. Visst gör jag det. Jag har haft arbete hela tiden sedan jag tog studenten, och ja, innan det också. Alltid någon form av stimulerande sysselsättning. Jag har fått precis de jobben jag velat ha, strävat och kämpat, säkert haft en smula tur också, men framförallt gjort ett för jävla bra jobb. Visat framfötterna. Presterat. Kämpat. Och sett ner på mig själv, för att jag inte nått högre. För att jag inte överträffat allt jag vetat att jag kunnat. För att mitt liv inte är perfekt. 

Det är så sjukt det här med livet ibland. Jag vet inte riktigt vad jag syftar på just nu, mer än det fascinerande i att saker och ting hela tiden sker. Att tiden går. Att dagar blir till veckor, veckor till år, och helt plötsligt kommer vi stå där, nyväckta och klara på det hela att livet faktiskt har pågått så otroligt länge, bara det att vi inte haft vett att njuta av det. Om nio dagar har jag existerat i tjugo år. Tjugo somrar, tjugo vintrar. Det är så sjukt. Vad har jag egentligen gjort under den tiden? Det slår mig ibland, när andra berättar om allt de hunnit med, tävlingsdans hit, storslalom dit, fotbollsresor och liknande. Vad tusan har jag gjort? INGENTING. Det är tragisk. Alldeles för sorgligt för att ens låta vettigt. Vad gör egentligen jag på min fritid? Vad har jag egentligen gjort av mitt liv? Jag kan inte skylla mitt förlorade liv på ätstörningen, det är inte rimligt. Jag vet att den tagit en hel del ifrån mig, men samtidigt vet jag så många som också mått dåligt, men samtidigt lyckats prestera på topp. Så många som gjort allt i sitt liv så mycket bättre än jag. Ibland kan jag bli lite bitter på det. Jag är 20 år och har egentligen ingenting att berätta om. Inte mer än tårar, ångest och kaloritabeller. Matintag och alldeles för mycket gråt. Samtidigt måste jag försöka se det positivt. Jag kan vända det. Jag har möjlighet att göra någonting bättre. Såklart. Det är ju det enda rätta.

Om ett år, när jag alldeles snart är 21 (fy sjutton vad gammalt det låter), då ska jag ha gjort vissa saker. Hunnit med. Lyckats med. Om man nu kan kalla livet för att lyckas. Det enda jag har gjort i såfall är att ha hunnit spräcka alla mina egna illusioner och tankar om vem jag egentligen vill vara. Bryta mot mina egna normer och visioner, krossat mina egna drömmar. Nu gäller det istället att bygga upp dem igen. Göra någonting nytt av dem och verkligen utveckla mitt liv. Jag kanske börjar bli gammal, och ja, tiden kan jag inte rå på, men vad jag gör med den, det bestämmer bara jag.

Under det här året har jag planer. Jag ska ha en fantastisk skidlärarsäsong uppe i Dalarna. Passa på att njuta av arbetet, av alla möjligheter till utveckling, allt jobb och alla roliga kollegor. Jag vill hinna njuta av min skidlärarutbildning, av alla möjligheter till att lära mig saker och ting, till chansen jag får att utvecklas som människa. Jag vill också hinna utvecklas som person, bli tryggare i mig själv, och inte enbart och ständigt mäta mig själv efter prestationer. Lära mig att uppskatta mig själv, även om jag saknar bekräftelse utifrån. Börja lita på mig själv och min egen förmåga. Jag vill också hinna resa, utomlands någonstans. Dessutom vill jag hinna med en sommarsäsong utomlands, kanske på Kos, kanske någon annanstans. Vem vet var? Det finns ju aldrig någon garanti för jobb, men det känns otroligt värt att iallafall försöka. Jag vill verkligen det, just nu. En ny säsongsfamilj. Jag kommer sakna den jag har här. Jag vill också hinna känna mig tryggare i livet. Inse att det springer iväg ifrån mig oavsett, och för att kunna fånga ens en liten del av det, gäller det att försöka leva i nuet. Inte igår. Inte imorgon. Idag. Det behöver jag verkligen lära mig. En stark och stabil kropp är också en av drömmarna. En kropp som kan leva upp till sina funktionella krav, vara stabil och trygg och orka med mitt liv. Jag skulle också vilja hinna utbilda mig till någon typ av träningsinstruktör, kanske step eller pump, eller någonting liknande. Att få inspirera andra är en av mina drömmar, och också en av anledningarna till att skidinstruktörsjobbet känns så spännande. Jag kan ju så mycket, jag måste bara få användning för mina kunskaper.

Under mitt sista tonår har jag nog trots allt också hunnit med en hel del. Kanske inte allt det jag drömde om och förväntade mig, men en hel del annat. Exempelvis en vintersäsong i Sälen, Några intensiva veckor hemma, en underbar vecka i London, ledarskapsjobb i min park och en helt fantastisk sommar där, och så denna höst, sex otroliga veckor här på Rhodos, med människor jag verkligen har tyckt om. Det känns så sorgligt att jag missat så stor del av tiden här med dem, att de har hunnit ha en hel säsong innan jag ens kom hit. Jag tror jag hade trivts fint med dem. Tycker redan så mycket om dem.

Vissa dagar känns det som att man bara behöver prata med någon. Kanske lite senare, möjligtvis imorgon, men allra helst just precis nu. Idag var faktiskt inte en sådan dag, att få lätta på trycket kom istället helt spontant, till en av de människorna här på ön som jag verkligen kommit till att tycka om. Finna någon form av trygghet i. Hon känns ju ganska så lik mig. Vi skruvade i möbler när samtalsämnet kom upp. Relationen till föräldrar, sjukdomar, skolgång och prestation. Om press och viljan att vara bäst, och om ätstörningar. Hur hon så enkelt och rakt frågade om det var anorexi eller bulimi. Att berätta. Att säga tack för att hon lyssnade, det är ju så tabubelagt och känns på något sätt så fel, nästan pinsamt. Att höra henne svara att hon också haft ätstörningar. Bulimi. Att få höra någon annans berättelse av ett så likt helvete som ens eget, bara med olika inslag. Grunden i sjukdomen är till så stor del densamma, även om faktorerna runt omkring är så fruktansvärt olika. Hon vann ännu en del respekt där. Att veta att någon varit i samma sits. Någon som inte dömer. Det är så skönt, betyder så otroligt mycket. Jag är så tacksam över det. Över min möjlighet till så fina människor i mitt liv. Det är dags för fler sådana nu. För att välja och våga. För att leva.

Att få prata jobb med någon, få lätta på trycket inför någon som faktiskt är i precis samma sits som en själv. Att få mötas av någon som lyssnar och respekterar, det är så viktigt. Särskilt när man lever såhär. Tacksamheten till dem. Tacksamheten till mig själv, som faktiskt valt det här, som för en gångs skull litade så mycket på mig själv och min egen förmåga att jag valde livet, och upptäckandet framför något annat. Lyckan över att ibland få finnas till, även om livet alldeles för ofta känns allt för svårt. Det blir bättre. Det vet jag nu.

Just nu känns ganska så mycket uppochner. Någon som jag kommit alldeles för nära är sjuk. Har fått sin diagnos som ett ovälkommet brev på posten. En sjukdom jag inte ens vill önska min värsta fiende. En sjukdom som inte garanterar någon som helst överlevnad. Cancer. Skelettcancer. En tumör på höftbenet. Att han ska vara sjuk gör så otroligt ont i mig. Skär i hjärtat, en smärta som inte går att ta sig förbi. Som en kniv. Jag har gråtit en hel del. Velat bli kramad. Velat krama. Men han finns inte här, är inte ens i närheten, och jag vet egentligen inte ens om jag får finnas i hans liv just nu. Om jag har rätt till det. Han vill inte ha mig i närheten, inte göra det svåra svårare än vad det är. Till viss del förstår jag honom. På ett annat sätt vill jag bara få finnas där, få försöka. Samtidigt vet jag att jag nog inte är ett så vidare bra stöd i det läget, det är ju så svårt att vara stark när ens inre gråter av smärta och oro. Oron är det värsta. Att man aldrig kan veta. Att det inte finns någon säkerhet, mer än vetskapen om att det är cancer. Att det alltid finns en risk med den sjukdomen. Att bara namnet får mig att känna lukten av död.

Har precis sträckkollat på en av mina absoluta favoriter, Gardells allra vackraste historia. Den gör ont i mig, lika ont varje gång. Berör mig på ett sätt man knappt tror att någonting kan göra. Ger mig tårar i ögonen, varendaste gång. Jag gråter över Benjamins förlust av föräldrar och kärlek, över ödet att som död bli inpackad i en sopsäck och märkt som smittorisk, över minnena, när alla vännerna börjar ta slut. När knappt någon längre finns kvar. Smärtan. All denna otroliga smärtan, på både in och utsida. De är ju så vackra. Kärleken. Så otroligt bra beskriven. Så stark. Jag älskar den, har sett serien jag vet inte hur många gånger, och kan inte låta bli att fortsätta. Livets slut.

Jag är så sentimental just nu, över allt och ingenting, och kan omöjligt begripa varför. Saker berör mig så mycket. Är det kanske ålderskrisen som är på väg. 20 år. Idag har jag exakt två veckor kvar som tonåring. Det känns sorgligt. Aldrig mera ung. Vad tusan har jag hunnit med under de tjugo åren jag har levat. Inte är det ens i närheten av allt jag hade önskat fått plats i den tiden. Att ha slösat bort sitt liv känns det som. Bortkastad tid. Så mycket som gått förlorat. Ännu mer tid just nu. När jag låter bli att tänka framåt. När jag låter bli att leva i nuet. Jag måste arbeta mer på det. Lära mig att leva idag, inte imorgon eller igår. Nu är ju faktiskt nu, och som det är nu har jag enbart 11 dagar kvar här på Rhodos. Det känns sorgligt. Tid är lömskt. En vecka kan vara en hel evighet. Två år kan passera på en sekund. Likaså har mitt liv gjort, fram till  nu. Jag minns när jag för ett år sedan hade världens ångest över att fylla 19. Så gammal. En sådan meningslös ålder. Nu är det ännu värre. När man är över 20 har man passerat gränsen. Den magiska. In i vuxenlivet.

Jag har fått lite mer framtidsångest nu. För drygt ett år sedan lovade jag mig själv att ta ETT sabbatsår. Nu är jag redan inne på mitt andra och kan omöjligt se framför mig vad jag kommer ägna mig åt i framtiden. Jag är så fruktansvärt omotiverad för att studera, klarar inte av tentor, skolpress och livet med plugg. Vill inte. Hela mitt hjärta vridet sig av bara tanken på det. Jag känner mig uråldrig som snart är 20 år och helt saknar framtidsplaner, nu när i stort sett alla mina vänner är mitt uppe i studier, vissa till och med färdiga snart. På något sätt känner jag mig så värdelös då. Så misslyckad. Jag som hade så höga ambitioner. Vad blev det egentligen av mig? Ibland tänker jag att livet kanske hade varit enklare för några årtionden sedan. Att allting var lite mer självklart då. Samtidigt undrar jag hur många av de människorna som verkligen arbetar med någonting de brinner för just nu? Gör de precis vad de i själva verket verkligen vill? Jag vet inte. Frågan är väl fortfarande densamma. Hur många idag gör vad de verkligen vill? Oavsett hur mycket möjligheter som finns är det ju svårt att hitta meningen med just sitt liv. Vad är min högsta önskan här i livet? Jag blir så imponerad av min syssling, som reste till Australien för ett år sedan, och som är kvar där nere. Det livet känns så häftigt. Så otroligt modig hon var som verkligen tog den chansen. Som vågade. Jag är så mycket fegare. Vågade inte ens följa med fina vännen på volontärresa. Nu kom ju ebolan i vägen, så resan hade väl ändå inte blivit av, men just min feghet. Jag skäms sådant. Istället blir det ännu en säsong. I Sverige. För fega jag vågade knappt tacka ja till erbjudandet i Österrike. Visst. Jag har mina principer. Och i dem finns värdighet. Jag vill inte slita häcken av mig för noll och ingenting. Jag mår inte bra av det, och jag kan inte stå för det. I det läget var rättvisa arbetsförhållanden viktiga. Skidlärare. Vad gör egentligen en sådan? Hur tusan ska jag lyckas med det?

Idag kikade jag på det program som visades på TV i precis samma veva som min ätstörning bröt ut. Ett program som jag associerar otroligt många känslor med, och som väcker en del ångest och tankeverksamhet. Det var knappast den TV-serien som gjorde mig sjuk, däremot fann jag väldigt mycket stöd och trygghet i den, på väg in i min sjukdom. Tonårsliv. Tre artonåriga tjejer med helt olika liv. Den ena kämpade på med skolan, cheerleading och dyslexi, pojkvän, en strulig far och fina vänner, den andra var mamma till en sju månader gammal tös, var lite på och av med tösens far, hade själv haft en strulig tonår med droger och alkohol, och försökte planera sitt liv på bästa sätt. Den tredje tjejen var en svårt sjuk anorektiker. En tjej som åt runt 600 kcal per dag och som hatade sitt eget utseende och sin fixering kring mat. En tjej som faktiskt ville bli frisk efter sex år av sjukdom och ångest, och som nu kom in på sin fjärde behandling, för att lyckas. Hon blev min största förebild just då. Hennes storlek, hennes matintag, hennes ångest. Jag ville lyckas. Lyckas med att bli smalast, och därmed också sjuk. Jag såg någonting glamouröst i livet med sjukdomen, någonting beundransvärt i att bryta ihop för en knäckemacka med keso till frukost. Jag kunde inte begripa hur man kunde ta sig så långt ner i sjukdomen, såg det som bekräftelse på att man lyckats i sina försök att avstå maten. Jag trodde att det var någonting vackert. I efterhand vet jag att den ångesten finns, utan tvekan. Jag har lidit av den så många gånger. Drömt mardrömmar om mat, vaknat mitt i natten för att kunna träna, och ljugit ihop diverse historier om mitt matintag. Att leva med en ätstörning är som att leva i en enda stor lögn. 

Att se detta väckte stora känslor i mig. Att verkligen inse och få lite perspektiv på hur sjuk en faktiskt har varit är både viktigt och skrämmande. Att jag legat där nere på botten och ropat efter hjälp. Att det var så få som hörde och ville lyssna, desto fler som såg men inte riktigt orkade bry sig. Att jag faktiskt har suttit i det där helvetet, från det att jag var fjorton år, till nitton. Det är skrämmande. Så sjukt många år som gått till spillo. Så mycket som jag fortfarande kan känna mig lockad utav, när den inre demonen väljer att ropa mitt namn. 

För att trotsa mig själv och min tidigare ångest idag gjorde jag faktiskt något oväntat. När jag såg den här dokumentären igen, insåg jag ju verkligen att jag ju vill vara frisk, inte sjuk, och bestämde mig för att trotsa min hjärna som redan njöt av svältendorfinerna. Det blev att ta sig en minitrip ner till restaurangen, få tag på en macka och lite smör, köpa cola, och faktiskt äta. Ännu mer såhär sent på kvällen, bara för att visa monstret att det minsann inte kan få tag på mig nu. JAG bestämmer över mitt liv, mitt matintag och mina val. Sådeså.

Har fått i mig kvällsmat nu, och hela magen har svullnat upp. En halv banan, två skivor vattenmelon och en fralla med smör. Jag skäms. Skäms över att jag fick i mig mat jag inte räknat med att äta, över hur glupsk jag är som äter trots att jag inte är hungrig, och över hur lat jag är som i stort sett bott i min säng i två dagar nu. Vider. Jag vet att min kropp inte tål svält. Att jag aldrig någonsin kommer kunna leva med 5:2 dieten och liknande skit, men ändå, jag trodde verkligen inte att mitt psyke skulle reagera så snabbt. Känslan av värdelöshet som jag använt nästan fyra år av mitt liv till att få bort kommer tillbaka på en sekund. Det är pinsamt. Att inte vara starkare än vad jag är.

Hittade min gamla blogg, från för två år sedan, när projektarbetet höll på att döda mig och då i stort sett hela mitt liv kretsade kring att bekämpa ätstörningen. Det var ett projekt. På ett sätt känns det som att det var en hel evighet sedan, på ett annat sätt var det igår. Två år. Jag kan omöjligt begripa det. Det känns ju som så länge sedan. Det är så absurt att mitt liv såg helt annorlunda ut. Att så mycket kan förändras på så kort tid. Då hade jag nyligen påbörjat tredje och sista året på gymnasiet, väntade på höstlov och på att fylla arton år. Planerade min resa till Stockholm, där jag skulle hänga med mina fina Florida-töser i några dagar och höll på att ta körkort. Samtidigt skulle resten av plugget skötas, jag räknade en hel massa matte, pluggade alldeles för lite fysik B, och skrev lite för långa uppsatser om sociala faktorer i samhället. Jag hade haft mitt allra sista sommarlov och gick runt med en enorm framtidsångest. Jag delade ut reklam varje helg och jobbade extra på gårdshotellet, samtidigt som jag tränade löpning och zumba, hade mängder av intervjuer i samband med projektarbetet och pluggade körteori på tåget på väg hem. Att jag mitt under all skolpress dessutom kämpade på med min ätstörning för att komma över den, känns nästan ännu mer absurt. Hur tusan hann jag? Inte konstigt om jag aldrig hade någon tid eller energi över till någonting. Jag höll ju på att stressa ihjäl mig. Hur mycket förväntas ens kroppen och psyket klara av under samma period i livet? Jag kan omöjligt begripa hur jag klarade det, men bevisligen lyckades jag ju.

Jag minns att jag ofta var arg och besviken på mina vänner, egentligen utan anledning. Jag tyckte att det var orättvist när de gnällde om att det var mycket att göra eller att skolan tog död på dem, när de varken bekämpade anorexi eller pendlade flera timmar per dag. Mitt liv var ju så mycket jobbigare, tyckte jag då. Deras bekymmer hade ju jag med, och jag minns att jag så många gånger när jag tog ansvar över vårt projekt, ville skrika in i A:s ansikte att jag faktiskt inte orkade mer. Att ätstörningen tog död på mig. Att ingen energi fanns kvar till resten av livet. Aldrig att jag vågade säga ifrån över att belastningen var för hög. Aldrig att jag vågade visa mig svag. Istället utkämpade jag mitt krig samtidigt. Gjorde mitt allra bästa hela tiden. Idag blir jag så otroligt stolt över hur långt jag kom. Att jag faktiskt lyckades så bra som jag gjorde, med tillräckligt bra betyg och ett något friare och friskare sinne. Som jag kämpat.

För exakt två år sedan, den 14 oktober, skrev jag den här texten på min blogg.

Sitter just nu i min säng och lyssnar på musik som får mig att börja gråta, av sorg, glädje, och jag vet inte vad. Förstärker mina känslor, får det att göra så otroligt ont. Riktigt skär i mig. Gör både fysiskt och psykiskt ont på samma gång. Jag hade glömt bort den här känslan, var så länge sedan sist. 

 

Upptäcker så många känslor jag totalt förträngt. Försvarsmekanism bortträngning. Ångesten som uppstår. Vetskapen om vad jag har förlorat, vad jag gått miste om och vad jag kunde ha haft. Träffade honom, som jag inte sett på så många månader. Glömt bort vad jag har känt, sett det som en vän, men igår slog allt över mig, tillsammans med ångest och sorg. Ledsen över allt jag missat, glad över vad jag varit med om. Överumplad. Tillplattad. Desperat. Varför var jag tvungen att träffa honom igen? Kunde det inte ha varit bra som det är? Ett minne om en fin vän, såsom jag byggt upp det. Såsom jag ville ha det nu, när jag insett att jag var för dålig för att få någonting mer. Hade för höga murar. Han kom för ett år sedan, började riva och hacka, men jag lyckades bygga upp dem igen. Var för rädd för livet. Igår fick han dem nästan att rivas av sig själva. Att bara smälta undan, nästan försvinna. Saknaden. Längtan. Kramen. Sådär perfekt, varm, trygg och underbar. 

 

Nu sitter jag här med för många frågor. Kommer vi någonsin ses igen? Var det ett farväl för alltid, eller bara ett hejdå vi ses? Ensam? Hur går man vidare, nu när min bild har förstörts? Var är jag nu? Varför? Ställer mig samma fråga hela tiden. Varför dök han upp och förstörde det jag byggt upp nu? Rörde om i mina känslor, och väckte det läskiga till liv. Det underbara. Vet inte hur jag ska ta det, hur jag ska gå vidare. Önskar bara att jag inte tänkte så himla mycket...

 

Jag hade deltagit på gymnasiemässan och träffat grabben som hjälpt mig hitta tillbaka till glädjen i livet igen, hösten innan. Jag saknade honom, tyckte så otroligt mycket om honom och var så fruktansvärt frustrerad över hur kort tid vi hann ses den dagen. Arg på honom över att han varit där och påmint mig var jag också. Jag hade ju lyckats förminska hans del i mitt tidigare liv. Nu stod han där som en livs levande påminnelse, och fick hela mitt inre att brytas ner. Jag minns den känslan så väl. Hur otroligt ledsen jag var. Hur otroligt lycklig jag var över att ha fått träffa honom igen. Hur fruktansvärt ont det gjorde i själen i flera veckor efteråt. 

STARKARE FRIARE LYCKLIGARE

Jaha, vad ska jag egentligen säga? Hej och välkommen 2014, hoppas att du blir det bästa året på länge och att du slår 2013 med hästlängder? Det är ju egentligen precis vad jag hoppas på, men det låter så stört att säga det. 2013 blev ju det bästa året på så många. Säger det något om mitt tidigare liv kanske?

Jag tycker det är så otroligt svårt att summera mitt år. Det har ju varit så dubbelt med allting. Visst har jag utvecklats massor, men sen är det ju så mycket mer jag skulle önska hade hänt. Jag tog avstånd från ätstörningen och är nu friskare än vad jag varit på många år, men är jag verkligen frisk på riktigt? Nej, långt ifrån. Jag har fortfarande allt för många ätstörda tankar som snurrar runt i hjärnan, däremot har jag lättare att ta avstånd ifrån det i övrigt så ätstörda samhället. Jag har betydligt mer perspektiv till det, jag vågar släppa på mitt kontrollbehov, att fika, dricka alkohol och skratta är verklighet nu, och det är ett stort steg.

Jag har också vågat trotsa omvärldens förväntningar och gör numera mer utav det JAG känner för, och mindre utav det som förväntas av mig. Jag försöker leva för min egen skull och inte för någon annan, men det är svårt, mycket svårare än jag någonsin kunnat tro. Jag kämpar varje dag för det, att se livet ur mitt perspektiv och göra det bästa av det utifrån mina egna förutsättningar. Jag vill ju leva lycklig, och för att lyckas med det så gäller det ju att kämpa.

Jag har släppt taget om vänner som inte betyder någonting för mig, jag har lärt mig att jag inte enbart behöver uppskattning utifrån för att duga, utan att jag också måste tycka om mig själv. Jag måste kunna älska mig själv för att kunna älska någon annan, och våga leva mitt liv för att så småningom också våga leva i någon annans liv. Jag har blivit starkare som människa, är mer rakryggad, ärlig och tror mer på mig själv än tidigare. Jag vet vad jag kan på ett nytt sätt, och jag litar på att jag gör det jag ska.

Utkast ifrån januari 2014.

Vet egentligen inte vad felet varit idag. Triggat mig själv till dåliga saker nu i några dagar, som en slags bestraffning för att mitt liv är så fint just nu, som ett straff till mig själv för att jag njutit, jag är ju inte värd det. Inte värd att må bra när jag vet att andra i min närhet mår dåligt. Jag börjar känna mig energilös nu, på två dygn har jag ätit två läkerol, lite vattenmelon, en banan och en smörgås. Jag borde kvida av hunger, istället känner jag seger. Segerkänslan jag levde på när ätstörningen höll mig i sin hand. Jag känner igen den så väl, vet att det är så fel, ändå kan jag inte låta bli att utmana den just nu. För att jag kan. Jag känner direkt hur jag triggas. Om jag klarat mig på såhär lite idag, då klarar jag ju att göra detsamma imorgon, och dagen efter det. Då klarar jag kanske att jobba mig neråt. Mot målet. Det där målet som jag just i min måbraperiod förträngt att jag brukar ha. Jag vill ju inte vara sjuk längre, jag vill ju få leva. Leva frisk. Fri. Ändå känner jag mig lockad till det där livet som på något sätt känns så bekant, trots att jag gjort allt i min makt för att förtränga det. Döva hungern med matbilder på instagram, döva yrseln med te och resorb. Jag har ju gjort det så många gånger förr. Jag saknar det egentligen inte, faller bara in i vanan. Det är ju de första dagarna som är värst. Usch. Jag blir arg på mig själv för att jag lockas. Vill ju bara bort ifrån det. Med sjukdomen hade jag ju aldrig kunnat leva det liv som jag nu lever. Det hade varit fullkomligt omöjligt. Det är ju för att komma ifrån den som jag kämpat alla dessa dagar. Samtidigt är den ju min stora trygghet. På något sätt är jag säker på att jag någon gång i mitt liv kommer komma tillbaka till den. Jag lägger all min kraft och vilja på att se till att det inte blir nu. Nu ska jag må bra. Nu ska jag leva.

Gjorde en webbutbilning idag, för att kunna vara en del av skyddsnätet som upptäcker ätstörningar i tid. Det var en ganska basic utbildning, jag kunde nog redan allt ifrån början, men det kan vara bra att ha gått igenom det. Det gjorde lite ont faktiskt. Högg till i hjärtat och påminde mig om saker som jag förträngt. Det var fiktiva filmer ifrån så kallade ätstörda, och hjälp vad jag kände igen mig. Hur jag skrek på mina föräldrar, vägrade äta mer än vad jag hade bestämt mig för. En mamma som bad dottern smaka det nybakade brödet, för hennes skull. Dottern som tvärvägrar, i panik. I ångest. Jag har själv varit där. Lögnen om att man alltid hade ätit, eller skulle äta någon annanstans, någon annan gång. I något annat liv. Alla oroliga blickar runt omkring en, besattheten, och den inre kontrollen. Kan jag styra mitt matintag och min vikt, så duger jag ju till någonting iallafall. Känslan av att bedöma sig själv efter vad vågen pekade på, och hur många kalorier man fått i sig under dagen. Skammen. Ständigt denna skam. Känslan av att inte duga, varken för sig själv eller någon annan.

Att läsa om symptomen gjorde ont. Det är ju allt sånt där som man förtränger, så snabbt som möjligt. Inte vill vara en del av. Inte vill minnas. Kylan. Att alltid frysa. Att vara kall om händer och fötter, att ha blå tår och fingrar. Blåa naglar och kalla armar och ben. Kroppens sätt att spara energi. Långsam puls. Hur vi kollade pulsen i skolan och min slutade på 43. Paniken i lärarens ögon, och mitt ursäktande svar, något måste ha blivit fel. Allt hår jag tappade. Jag har aldrig haft så tunt hår förut. När det sedan växte ut. Bebishåret överallt. Precis som en liten gloria, av nytt frissigt hår. De insjunkna kinderna och den tomma blicken. Den maniska träningen, som orsakade skavsår på ryggen efter alla situps, blodfläckar på vita tröjor när ryggraden och det hårda golvet skavt sönder huden. Alla blåmärken, precis överallt. Höftbenen som stack ut. Alla kläder som var alldeles för stora. Kampen att klä sig så att kroppen doldes så mycket som möjligt. Alla vägningar. Allt vatten jag gick upp och drack, varje morgon, minst en liter. Det kunde ju hjälpa mig med något kilo på vågen, ifall mamma vägde. Träning mitt i natten. Den ständiga stressen. Det enorma hatet. Att låta det gå två dygn helt utan mat var inte ovanligt, långt därifrån. Att planera när jag skulle kunna äta en apelsin. Jag minns det så väl. Hur skulle jag kunna få plats med den i mitt strikta matschema. Apelsin till lunch istället för gurka? Vilket skulle ge mig mest kalorier? Hur jag iakttog kompisar som helt spontant åt ett päron. Hur gick det till? Begrep de inte att man inte kunde göra så? Allt vatten jag drack innan jag skulle in till skolsköterskan och väga mig. Alla frågor om hur mycket jag åt. Till frukost, till lunch och till middag. Mellanmål? Alla tårar, över någonting så onödigt som mat. Besattheten av att planera mitt liv. Mina måltider kunde planeras in en vecka i förväg, om mamma och pappa ändrade någonting i matplaneringen gick hela livet i stöpet. All jävla ångest. All smärta. Viljan att baka och laga mat, för att se andra äta. För att styra vad som stoppades i. Googlade recept på chokladbollar gjorda på lättmargarin. Gjorde dem på vatten istället, och lite kvarg. Hur sjukt är inte det? Planerade hela veckan för vad jag skulle äta till frukost på helgen, det var ju bara då jag kunde äta. Skulle det bli en tallrik fil, eller kanske en smörgås? Var gröt det nyttigaste? Alla joggingrundor och långa omvägspromenader. Varje dag. Varje ledig minut. Situpsen på skoltoaletten. Squatsen och tåhävningarna på samma ställe. Mitt hemgjorda träningsschema, varje kväll i badrummet. Alla rörelser, alla tyngder som användes. Minst en timme varje kväll. Minst.

Den värsta tiden i mitt liv, helt utan tvekan. Det vidrigaste jag någonsin varit med om. Jag trodde att jag insett hemligheten med livet, med lyckan och med friheten. I själva verket hade jag fastnat i spiralen som tog allt jag ville ha ifrån mig. Jag kunde inte fokusera på någon annan än mig själv, om ens det. Egoistisk. Svårt psykiskt sjuk. Helt tom på livslust.

Idag fick jag beskedet att en nära gymnasieväns pappa gått bort. 7 oktober. Tänker på vad jag gjorde då, hur meningslöst och ytligt mitt liv ter sig, när jag tänker på att hon i dessa dagar har gått runt med världens ångest och stor sorg efter att ha förlorat sin far. En av de viktigaste man har. Jag satt senast igår och började gråta, när jag insåg att en människa som dött är borta, för alltid. Inte bara en begravning bort, utan snarare det faktum att man aldrig mer kommer kunna krama denna människa, aldrig mer höra den prata, aldrig känna dennes lukt. Aldrig skratta tillsammans, eller bli tröstad. Aldrig få reta någon. Aldrig få dela den där vardagen med någon av alla de människor som betyder så otroligt mycket. Tack och lov har aldrig någon utav dem som står mig allra närmast försvunnit. Jag har förlorat en vän till döden, men det var år sedan nu. Ingen annan har behövt gå den vägen. Att då veta att hon vakat över sin far i sjuksängen under tiden som jag funderat på jobb som skidguide eller skidlärare känns så fel. Att hon samma dag som jag höll på att lära mig namnen på alla veckans barn i kidsclub förlorade sin pappa. Att han försvann. Att hon aldrig någonsin mer kommer kunna höra hans röst på riktigt, aldrig mer får krama hans hans. Tänk om det hade varit min far. Jag skulle kunna börja gråta utav bara tanken, precis så som jag gjorde igår. Innan jag ens visste om att detta hänt. Ens pappa. Någon som verkligen funnits med en under hela livet. Någon man vet måste älska en i alla lägen. Någon som jag själv älskar och värderar så otroligt högt. Det är så tragiskt.

Sitter på mitt rum just nu och funderar, funderar över i stort sett allt och ingenting. En återkommande tanke som dyker upp handlar dock om ödet. Var jag hade varit utan det? Utan en mening med mitt liv, för visst finns det väl det? Allt som sker sker ju av en orsak? Eller?

Ibland funderar jag på hur mitt liv hade kunnat se ut. Det hade exempelvis varit väldigt mycket troligare att jag skulle plugga till apotekare i Uppsala just nu, mitt andra år av fem, för att så småningom kunna arbeta som forskare/produktutvecklare inom medicin, än vad det är att jag sitter här. För ett och ett halvt år sedan var jag säker på att det var just det jag ville göra. Det andra självklara valet var näringsfysiolog i Stockholm. Nutrition. Molekylärbiologi. Jag var så säker på att det var precis det som jag ville viga min framtid åt. Avancerade termer, biologi och kemi. Labbrapporter och avancerade experiment. Tankeverksamhet. Utveckling. Jag tycker fortfarande att ämnena är intressanta, men idag kan jag omöjligt se mig själv arbeta med något av det. Just då, när det här var vad jag ville, var jag inne i en prestationens bubbla. För att vara värd något var pluggandet det enda rätta. Tre år kändes fånigt lite, fem år skulle det vara. Avancerat och utvecklande. Lärorikt. Viktigt framförallt. För fler än jag själv. Jag trodde att jag kommit ur min "rädda världen illusion" ändå var jag nästan helt inne i den. Jag ville ju bli någonting stort, för mina klasskompisar, vänner, föräldrar och andra vuxna. Jag ville att människor skulle kunna vara stolta över mig. Se mitt liv som en förebild. Vara imponerade, bekräfta och uppskatta. Vad jag själv ville fanns inte ens i min tankevärld, en värld där det viktigaste av allt var bekräftelse och uppskattning utifrån. Där prio ett var att vara värd någonting i någon annans ögon. I mina egna hade jag inte ens varit vatten värd på flera år.

Därefter började jag sommarjobba i min park. Jag minns så väl hur jag på introduktionsdagen satt där och lyssnade på allas berättelser om deras liv. Om säsongande, ströjobb och arbetslöshet, och det enda jag kunde göra var att se ner på dem. De människorna som inte gjorde någonting vettigt av sina liv. Som slösade bort dem på vintrar i snön och somrar med barn. Vad gjorde de för skillnad för mänskligheten? Hur tusan kunde de gå och lägga sig om kvällarna och vara stolta över sig själva och sin egen insats i livet? Jag var hånfull, kände mig så smart som insett att meningen med livet var att ta sig vidare. Det jag inte hade insett var meningen att utvecklas på sina egna villkor, på den väg man själv vill vandra, dit jag själv vill nå.

Under sommaren fick jag erbjudande om arbete i den lokala matbutiken. Handelsavtal med bra lön och rikliga OB-tillägg, nära till jobbet och kollega med en vän. Jag ville ha villkoren, men var inte beredd att lämna min park och mina finaste kollegor så plötsligt. Det var faktiskt det sista jag ville. Redan då var de viktiga för mig, på mer än ett sätt. Hade jag hoppat av jobbet i min park hade jag utan tvekan bott i Uppsala nu. Inget snack om den saken. Tack och lov för det.

Nästa stora beslut handlade om hösten. Det blev jobb istället för plugg eftersom den lilla tösen äntligen började inse att världen var skev och att hon skulle leva för sin egen skull, inte för någon annans. Det blev ströjobb under hela hösten, tillsammans med beslutsångest om vilket fjäll jag skulle välja. Också där hade kanske livet kunnat gå en annan väg? Det slutade med Lindvallen. Ett beslut jag är nöjd över, även om jag ibland inte kan låta bli att fundera på hur en vinter på något annat fjäll hade tett sig. Jag bytte jobb där på fjället, flyttade runt och var krånglig, för min egen, mina värderingars och min arbetserfarenhets skull, och ja, det blev bra, med kollegor som fortfarande betyder väldigt mycket för mig. Jag kom närmre en vän från tidigare, och lärde känna så många nya sidor av både henne och mig själv, eftersom hon hela tiden tvingar mig att utvecklas, och jag uppskattade henne som ett av mina största stöd i olika situationer. Jag fick jobberbjudanden som förändrade sig, fick helt plötsligt möjlighet att avancera i min kära park, och var överlycklig, eftersom jag året innan lovat mig själv att inte komma tillbaka ifall jag inte bevisat att jag lyckades prestera och kunde avancera. Ändå blev jag tveksam när jag satt där med erbjudandet i min hand. Vad skulle hända? Hur skulle jag lyckas leda andra människor? Jag som inte ens vet vilken väg jag själv ska gå? I samma veva kom nästa jobberbjudande fram, helt utan att jag ens velat ha det. Fast jobb på hotell, receptionist, med hrf-lön och egen lägenhet. Med min vän som chef. Det var lockande, även om jag minst sagt befann mig i en kris när jag velade mellan mina båda alternativ. Jag ville ha det ena arbetet, det andra livet, men tillslut var jag tvungen att fatta ett beslut. Det slutade med hotellet. För framtidens skull. Inte för min egen.

Där hjälpe mig ödet på vägen tror jag, för helt plötsligt uppstod omständigheter som fick mig att börja tveka. Som fick mig att använda allt det mod jag hade till att ringa min före detta chef, den jag sagt tack men nej tack till, den jag tidigare vänt ryggen till, och be om att få komma tillbaka. Jag tror aldrig att jag skämts så mycket. Han blev glad över mitt samtal, och inom en halvtimme hade jag fått tillbaka det erbjudande jag tidigare tackat nej till, för hotellets skull. Jag tror aldrig att jag tidigare känt en sådan lättnad. Jag var så otroligt glad att jag grät där på jobbet, Av lycka, trygghet och lättnad. Jag visste vad som väntade, och var så otroligt tacksam över det.

Jag sökte aldrig till någon skola denna vår, trots att jag fortfarande kände av omgivningens förväntningar. Mer än ett sabbatsår, vilket slacker. Nolla. Oambitiös. Icke målmedveten. Lat. Orden haglade inuti mitt eget huvud, men innerst inne visste jag. Jag var och är helt enkelt inte redo för livet bakom skolbänken än. Det är inte det jag vill få ut utav mitt liv just nu, inte på långa vägar. Inte nu medan det finns så otroligt mycket annat spännande att upptäcka ett tag till. Det inser jag för varje dag som går. Jag är så långt ifrån färdig med det här.

Istället återvände jag till min fina park, som ansvarig den här sommaren, och när jag stod där, de allra första två veckorna och förberedde allt inför öppningen, kunde jag inte ens ana vilken fin sommar jag skulle få. Den bästa hittills, helt klar. Att få leda arbetet, att få instruera, hjälpa människor och framför allt mig själv att utvecklas tillsammans med världens roligaste jobb och underbara arbetskollegor kunde det inte bli bättre. Så många fina människor som jag lärt känna i sommar. Jag trodde aldrig att det ens skulle kunna hända. Visst har det varit utmaningar, visst har jag gråtit av frustration och känslan av att inte duga, att inte leva upp till förväntningarna som ställts, men på det stora hela har det varit så otroligt fint. Jag är så tacksam över att jag fick möjligheten till det här arbetet, trots att jag en gång tackat nej. Så tacksam över att ha någon att rådfråga och spy av mig inför. Någon som funnits där, ännu en sommar för mig. Alla fina människor jag lärt känna. Som jag fått se utvecklas och växa, som jag fått umgås med varje dag, i regn och solsken, med skratt och med tårar. Det är en ära. Det finaste jag varit med om i arbetsväg. Sammanhållningen som finns här finns ingen annanstans. Jag vet det så väl. Därför är jag så lycklig över att ha fått vara en del av den i två hela somrar nu.

I samma veva som sommaren tog slut kom ångesten tillbaka. För första gången någonsin i mitt liv stod jag med en helt oskriven framtid i mina händer. Jag hade absolut ingenting, jo, halvtid i min park under september och en ynka liten höstlovsvecka, men resten av mitt liv? Jag övervägde till och med att söka skola till vintern, bara för att ha någon form av sysselsättning, men tack och lov lät jag bli. Mitt i allt jobbsökande inför vintern dök det nämligen upp. Det där lilla facebookinlägget om att en barnklubbsvärd söktes till Rhodos, med tyska som krav. Med chanser på noll sökte jag, samtidigt som mina föräldrar skrattade åt mig, men vips, knappt två veckor senare flyttade jag ner. Ner hit, till denna vackra ön, på bekostnad av att hälften av vinterns arbete gick upp i rök, eftersom jag inte hade möjlighet att delta på någon intervju. Istället kom jag tillbaka till sommar igen, till kollegor där majoriteten är uppskattade och viktiga för mig, men där vissa missbrukar sin position fullständigt. Ändå är jag stolt. Stolt över att jag sökte ett arbete som tedde sig helt omöjligt att få, så otroligt glad över att jag hade möjligheten att ta mig hit ner. Att mitt liv fortfarande är så pass fritt att det fungerar. Jag är ju fortfarande ung, inte ens tjugo år fyllda. Ändå känner jag mig ibland så otroligt gammal.

I samma veva dök helt plötsligt en hel massa möjligheter till vintern upp, och helt plötsligt satt jag med erbjudande ifrån tre olika enheter, varav den ena i Österrike. I alperna. Stoltheten över att ha fått det arbetet blandades med känslan av att någonting var fel. Jag vet inte vad, men just därför slutar det istället med ett svenskt fjäll i vinter, och ett yrke jag aldrig tidigare provat på. Skidskollärare. För att utvecklas som person, och för att få arbeta med någonting som verkligen är roligt. Jag ser så mycket framemot det, men kan samtidigt inte låta bli att fundera på ifall jag valt bort någonting annat, som skulle ha blivit bättre? Jag tror inte det. Någonting jag insett hittills är nämligen att ödet faktiskt vill någonting med vad som sker. Som att varje väntan, varje val, varje beslut är en lärdom inför framtiden. Någonting jag kommer att ha nytta av. Någonting som kommer hjälpa mig att utvecklas. Det är jag så otroligt tacksam över.

Att ha blivit så otroligt älskad av någon, att ha behövt någon så fruktansvärt mycket i sitt liv, att tidigare varit så beroende av någon, och sedan sakta men säkert börja stå på egna ben. Att hitta sig själv som enskild individ och person, och inte enbart som en del av en tvåsamhet eller en sjukdom. Att växa som människa och bli hel, ensamt hel, inte hel tillsammans med någon. När en relation snarare utvecklas till ett förbivuxet föräldraskap, istället för den kärleksrelation den var menad att vara. Att älska en människa som är svårt sjuk i ätstörningar, depression, självdestruktiva beteenden och suicidtankar är mycket svårt. Ifall personen du är kär i var frisk i början av ert förhållande och sedan blir sjuk, är människan du nu lever med så otroligt långt ifrån den du en gång blev förälskad i. En människa som sakta men säkert har försvunnit. En sjukdom som kommit istället. Att vara tillsammans med en psykiskt sjuk person är som att vara pojkvän, förälder, bästa vän, vårdare och psykolog på samma gång. Att försöka väcka livsgnista blir plötsligt ditt ansvar, liksom att se till att någon äter, andas, inte skadar sig, inte är allt för ledsen. Att finnas för att trösta, och ditt liv blir en allt större del av dennes, den sjuka personen går under ditt ansvar. Visst, du känner dig kanske behövd, bekräftad, stark och trygg, men hur friskt är detta ur ditt perspektiv? En svårt ätstörd person är uppäten av sin sjukdom, och har ytterst lite, eller kanske ännu bättre, knappt någon kärlek alls att dela med sig utav. Dennes liv går ut på att tillfredsställa en sjukdom som aldrig kommer kunna sprida glädje, att viga sitt liv åt att räkna kalorier, träna som en idiot för att få bekräftelse ifrån en diagnos är ingenting du kan mäta dig med. Anorexin är det viktigaste i dennes liv, och jag lovar, ingenting annat kan slå den, oavsett hur mycket kärlek, tid och energi du plöjer ner. Inte så länge personen ifråga är svårt sjuk i sin ätstörning. Visst, hon kommer uppskatta att du fanns där för henne, efteråt, men just nu är du enbart ett hot emot hennes livs stora kärlek, sjukdomen. Du kommer försöka hindra henne för att följa den, kommer försöka tvinga henne att äta, stoppa henne från att träna. Du kommer bli sparkad, hatad, föraktad. Du förstör ju för meningen med hennes liv. Hon kommer vara så beroende av dig, och du kommer vara så otroligt viktig i hennes liv när hon är påväg mot friheten. Ett allt. Den tryggaste punkten som finns, meningen med kampen, och så vidare. 

Frågan är dock vad som händer sedan? När personen i fråga blivit friskförklarad, självständig och stark i sig själv, utan sin sjukdom. Kan du lita på henne, nu när du inte längre behöver kontrollera henne. Kan du hantera att du inte längre är ensam om att vara viktig i hennes liv, att hon inte längre behöver dig för att rent fysiskt kunna överleva. Kan du glädja dig med henne, eller känns det svårt att bli lite undanskuffad? Att lita på henne, att tro på henne, och att veta att hon klarar sig. Hur ofta håller förhållandet när beroendefasen passerat? Hur långt går det att komma efter att ha vandrat igenom helvetet tillsammans?

Ja, hur definierar man det där med att må bra egentligen? Jag såg ett program igår på datorn som granskade självskadebeteende, och jag kände mig så stolt över att den världen är så fruktansvärt långt borta idag. Stolt över att inte leva med ett konstant behov av blåmärken över hela kroppen, av att nypa, riva och slita i mig själv. Jag lever inte längre i ett destruktivt helvete tillsammans med en ångest som hotar att spränga kroppen inifrån och ut så fort jag inte gör som den säger. Jag lever inte heller med ett behov av att svälta för att få bekräftelse, med en sjukdom som aldrig kommer få mig lycklig. Inte heller med ett pockande behov av att straffa mig själv för allt jag inte har gjort, eller alla fel jag kommer att göra. Jag är frisk och fri nu, till 98 % av all min tid. Det gör mig så jävla stolt. Jag har hittat nya vägar till bekräftelse, bortom destruktivitetens tjocka väggar, nya vägar för att bli uppskattad, sedd och respekterad. Det är nog få som uppskattar lättnaden i det livet lika mycket som jag. Det värsta är hur långsamt en tillfrisknad går, hur lurad man hela tiden blir över hur allt känns. Det som jag för två år sedan såg som den största friheten, är idag en del av ett sjukdomsförlopp så långt borta. Det liv jag levde för fyra år sedan är en mardröm jag aldrig kommer att glömma, även om jag förträngt de värsta delarna. Ibland slår det mig. Att jag har tagit mig såhär långt ifrån mitt eget helvete, att min kropp är helt otroligt amazing som har klarat det här. Att den fortfarande tar mig framåt. Hur grymt får någonting vara egentligen? Fascination på högsta nivå. Jag tillåter mig just nu att skryta över mig själv, att vara så otroligt jävla stolt över vad jag har åstadkommit. Det har tagit tid, men varenda minut av det har varit värt det. Att slippa leva ett liv, där milslånga promenader är det enda som kan bota rastlösheten, där svält ger endorfinkickar icke jämförbara med någonting annat, och där det destruktiva beteendet känns som den enda vägen till överlevnad. Att gå ifrån det livet är det absolut värsta jag någonsin har gjort. Att komma hit där jag är idag är det absolut bästa. Jag är frisk idag. Frisk och fri, och framförallt så otroligt jävla lycklig i jämförelse. Det är så värt att må bra, på riktigt, och att faktiskt kunna se gnistan i ögonen. Att se livet speglas i ett uttryck, att inte se ångesten genom ett panikslaget ansikte. Där ögonen är själens spegel vill jag för all framtid slippa se bottenlös ångest och panik. Jag vill se nyfikenhet och lycka. Jag vill leva det liv som är mitt, medan det är mitt. Jag har fått en plats och en tid här på jorden. Det gäller trots allt att ta vara på den. Lärdomarna som min sjukdom gett mig hade jag aldrig någonsin velat vara utan, men det gäller också att släppa taget och inse att det är över nu, inte hålla fast i den trygga handen. Det går inte att leva fri, och samtidigt finna tryggheten i en ondskefull sjukdom. Det gäller att gå vidare, inte titta bakåt, och framförallt inte börja sakna. För innerst inne vet jag ju, att den sjukdomen inte är någonting alls att sakna, även om den gav mig den identitet som jag just då behövde. Jag är så mycket starkare nu. Jag kan själv.

Jodå, nu har vi flyttat och jag kommer spendera kommande tre veckor på all inclusivehotell med minimalt med motion. Detta hade kunnat ge mig världens ångestattack, men istället väljer jag att ta det hela med ro. Jag behöver ju inte ta mig till jobbet, jag bor ju på det. Jag slipper laga mat, den får jag serverad, och när jag hinner/orkar har jag möjlighet att simma/gymma vilket är nice. Jag trivs här. Maten här känns så mäktig. Jag klarar att hantera det på riktigt, och ja, jag har sagt länge att jag känner mig frisk, men för varje steg i rätt riktning jag tagit har jag ju insett hur icke-frisk jag varit stegen innan, och jag  är tvungen att säga likadant här. För första gången på flera år kan jag äta tills jag är mätt, varken mer eller mindre, utan hets eller ångest. Jag är stabil helt enkelt. Nöjd på något sätt. Kroppen och psyket tvingar inte till sig all den extra näringen, men har heller inget behov av att snåla. Jag lever. På riktigt tror jag. Det är ganska häftigt faktiskt. Efter att ha levt ett halvt liv i en fasad så finns jag helt plötsligt på riktigt. Det betyder så mycket att jag faktiskt har kommit till den punkten i livet när jag kan känna så. På något sätt har vetskapen om vintern också gett mig sådan ro.

Mina känslor just nu är svåra att beskriva. På ett sätt har jag ju fått det precis som jag vill. Jag har fått jobbet som jag vill ha på ett alldeles för enkelt sätt, vilket borde vara världens glädje och trygghet, men istället är det en besvikelse. Sökandet är på något vis avslutat, spänningen och förväntan är borta. Är en säsong till det jag vill? På något sätt är jag ju ändå redo för ett lite mer rutinerat liv. Samtidigt så vet jag ju, rutiner kommer resten av mitt liv handla om, varför inte njuta av glädjen och livet som det är just nu istället, nu medan jag är fri? Än så länge är det ju faktiskt min egna vilja och egna förmåga som är det enda som sätter gränser för mig i mitt liv. Just därför ser jag allt för ofta till att jag inte vill. För att jag inte vågar förlora. Jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen till en vinter i Österrike, ändå velar jag. Antagligen bara för velandets skull. Egentligen vill jag ju fira jul, men vad skulle jag i så fall göra under resten av vintern? Jag kan ju inte hänga upp allt på en liten jul. Min favorithögtid. Att missa den för andra året i rad känns ju sorgligt. Tänk om jag redan nu har firat min sista jul med mormor eller morfar? Farmor? Fast jag vet att jag inte får tänka så, så gör jag det ändå. Det är ju trots allt bland det bästa jag vet. En arbetssäsong på fem månader. Ett halvår. Egentligen inte så länge, samtidigt som det är en evighet ifall man vantrivs. Samtidigt vet jag ju att jag inte får tänka så. Allt blir ju vad man gör det till. Jag vill ju så gärna. Tror jag iallafall. Varför skulle jag inte vilja, när det är just det här jag sökt och snackat in mig på på intervjun. Just detta jag promotat mig själv för, och ändå tvekar jag. För att jag är feg, så jävla feg just nu. För att det känns så långt hemifrån. Jag får inte sabba den här möjligheten. Inte gå miste om det här chansen. Det kan vara något av det häftigaste jag gjort. Det kan också vara något av det jobbigaste. Jag vet att livet formar än, och ja, på något sätt tror jag att Linnas liv behöver den touchen, den erfarenheten och den formen, för det finns ingenting som utvecklar oss så mycket som utmaningar. Ingenting som kan överträffa visheten som utvecklas utav dem. Livet är för kort för att slösa bort tid, får man så ofta höra. Är mitt liv just nu slöseri, eller är det att ta vara på livet i allra högsta grad? Jag har svårt att avgöra skillnaden i det läget. Jag tror att jag lever, medan andra ser det som slöseri. Samtidigt vet jag ju det, att jag just nu gör precis det jag vill. Vad hade hänt ifall jag börjat plugga, som min första så säkra tanke var? Var hade jag då befunnit mig i livet?

På ett sätt känns det som att alla mina möjligheter inför vintersäsongen är borta. Jag har INGENTING, och det gör ont. Att veta att det är jag som sabbat för mig själv. Eller om man kan säga att man sabbar när man söker vägar utanför det man enbart kan. Jag vill ju utvecklas och lära mig så mycket mer, inte bara sitta fast i trygga hjulspår där jag inte kommer någon vart. Ändå är det just det beslutet som är så svårt. Hur kommer jag egentligen vidare nu? Jag vågade, chansade och vann och sitter nu i Grekland tillsammans med ett helt gäng sköna personer, vilket jag är så otroligt tacksam över. Att det kunde gå så otroligt snabbt. Att jag verkligen fick den möjligheten och upplevelsen. Det känns stort. Hur bra jag än trivs är det trots det svårt att släppa osäkerheten inför vintern. Vad händer ifall jag faktiskt inte får något jobb? Vad gör man då egentligen? Att leva på och med mor och far en hel vinter utan jobb känns inte som någon rimlig möjlighet, men vad har jag annars för alternativ? Visst jag kan åka till Sydafrika en sväng, men där kan jag ju inte stanna och terrorisera mina fina vänner hur länge som helst. De har ju också rättigheten till ett vettigt liv, och inte bara till att hänga med mig för att jag är arbetslös. Det är en jobbig fråga som tar mycket energi just nu, eftersom jag vet att det är nu jag måste försöka påverka situationen, när jag kommer hem härifrån är det ju redan för sent. Vetskapen om att det bara är jag som påverkar min situation och kan styra den känns tung.

Dock har jag utvecklats så otroligt mycket personligt nu under det senaste halvåret. Jag har inte mått alls så dåligt psykiskt som jag tidigare gjort utan allt som oftast känt mig stark. Jag tror att jag genom jobben fått känna mig behövd, fått vara stark och alltid varit sysselsatt, så att rastlösheten inte kunnat komma och sätta sina käppar i hjulet för mig. Jag har fått känna mig delaktig och meningsfull, och jag tror att det var precis vad jag behövde. Mitt arbete i sommar var helt enkelt helt rätt för mig just då, och just det. Jag är så tacksam över att livet hade andra planer för mig än vad jag själv hade just då, och att omständigheterna såg till att jag hamnade där jag från början tackat nej till att hamna. Att ha fått lära känna alla mina fina kollegor och fått vara en del av deras och alla gästers upplevelse i denna älskade park. Det gör mig stolt, över både mig själv och vart jag har kommit i mitt liv, samt över mina kollegor och vänners stora utveckling. Tacksamheten över att ha fått lära känna dem är enorm. I och med detta tror jag att jag mer och mer släppte tvivlet kring min egen existens, varför jag skulle finnas och vilken mening som det var tänkt att jag skulle bidra med. Varför älta om det liksom, när jag har ett helt liv att leva och lägga energi på istället. Att bli frisk från psykiska problem tar tid, lång lång tid, jag har mått dåligt i snart sex år, men nu, äntligen, känns det mer och mer som att jag börjar komma ifatt mig själv. Det gör mig så jävla stolt. Det är mitt liv, och min förtjänst.

Jaa, vad ska jag egentligen säga. I mitt liv blev det lite hastiga vändningar just nu. För drygt en vecka sedan hade jag telefonintervju samt fick besked om att jag fått jobb på Rhodos, på ett hotell vid en strand via ett svenskt resebolag. Total lycka. Säsongsjobb för sex veckor framåt, med start i söndags. Jag är här nu, och jag är fortfarande så otroligt lycklig och tacksam för den här möjligheten. För att jag får vara här, i värmen, solen och sommaren, tillsammans med roliga och sköna människor, på en plats som är en av de vackraste jag upplevt, någonsin. Jag trivs, minst sagt. Jag har bara hunnit vara här i några få dagar, men känner ändå lyckan över att jag hoppade på flyget, tackade ja, att jag ens sökte. En tjänst där tyska, i stort sett flytande var ett av kraven. Att jag inte backade utan verkligen tog chansen. Jag är så jävla stolt och nöjd över mig själv. Just nu sitter jag i mitt rum här på ön. Grekland, ett land jag aldrig ens funderat över, men nu bor i. För att jag kan, för att jag är ung och faktiskt inte har någonting som binder mig alls. Det känns otroligt bra. Det gäller liksom att passa på när livet ger en chanser man aldrig tidigare hade förväntat sig.

Jag arbetar med barn/reseledare, vilket är precis det jag velat göra ett tag, och har ett utmärkt tillfälle till att testa mina vingar. Vi är tio personer som arbetar och bor tillsammans, vilket är alldeles lagom, och det känns verkligen som att alla strävar efter samma mål och att gruppen är sammansatt på ett bra sätt. Att jag fick glida in på den här räkmackan känns helt enormt.

Något som faktiskt är minst lika roligt är att jag samma dag som jobbeskedet kom, fick bekräftat att min fina vän verkligen ska bli mamma. I februari är det dags, och jag är så otroligt glad och förväntansfull för deras skull. Det känns verkligen magiskt, samtidigt som det är en stor omställning. Hon är den första av mina vänner som tar steget in i det riktiga vuxenlivet med hus och barn. Det är konstigt, men otroligt roligt. Mamma. Till en liten bebis. Det är så imponerande, samtidigt som det kommer bli sorgligt att hon och jag aldrig mer kommer att vara på samma plan i livet. I och för sig har vi väl aldrig varit det innan heller, eftersom hon alltid legat två år före mig med allting, även om vi i stort sett har gått igenom samma saker. Finaste vännen. Jag är så fruktansvärt tacksam över att jag får ha henne som en del av mitt liv.

Jag sitter här nu med en molande ångest. En ångest och en besvikelse över att den bästa sommaren i mitt liv är slut, över att jag inte längre har något arbete att gå till eller några kollegor att umgås med. Att i stort sett alla av mina närmsta vänner ifrån i sommar kommer från helt andra delar av Sverige, delar som jag alldeles för sällan passerar. Jag känner en tacksamhet över att ha kvar några av mina kollegor ifrån förra sommaren, men också en besvikelse över hur få det är man lyckas behålla. Jag har min extramorsa. Hon som alltid tvingas lyssna på mig när jag pratar, som ger mig goda råd, som är seriös och social, och som allt som oftast får mig att våga. Ändå har jag så svårt att lita på henne, eftersom jag aldrig vet hur nära hon står och på vilket sätt hon finns. Vill hon finnas, eller är hon bara tvingad? Hon är så otroligt saknad att det inte finns, och det är det som gör det så svårt. Antagligen är jag ju bara vem som helst för henne, medan hon är min mentor i livet typ, den som har gjort allt jag överväger att göra några år innan mig, den som kan det allra mesta om allt jag någonsin kommer ta mig för. Den som är vuxen. Som nu när jag pratade om att jag känner mig så misslyckad och efter ganska så konstant, att ha henne där som kan berätta om hur mina erfarenheter fått mig att växa som människa, att utvecklas och ligga långt före min egentliga ålder. Trots att jag lagt mina erfarenheter på ätstörningar och ångest, så är det ändå kunskaper och utveckling...Hon är för bra på att vinkla saker åt rätt håll hon.

I övrigt har jag världens ångest över vad som hände igår kväll, och vilka det var som såg mig sådär alldeles för full. Det känns så pinsamt på något sätt. M har sätt mig full, J, och i stort sett alla mina kollegor. En roll som jag inte brukar ha, men som jag uppenbarligen verkar vara jävligt rolig i. Alltid någonting bra i det iallafall... Ändå känns det skamligt. En ledare är inte full på det sättet, oavsett om det gör mig roligare och mänskligare eller hur det nu är. Jag och J stod och pratade typ hur länge som helst, och jag vet att jag frågade hur mycket han druckit för att kunna utröna hur relevant informationen var för mig, problemet är bara att jag knappt minns vad som hände och vad som sas. Det är nog mest det jag avskyr. Känslan av att inte riktigt kunna hantera situationen. Att inte se, att inte säkert veta. Jag skäms över att ha kramat honom, över att han sa "Tack som fan, du vet vad jag tycker om dig" och för att han stod och pratade på om det hur länge som helst. Jag gråter för att jag förlorat majoriteten av alla säsongsvänner från denna sommaren redan nu, att de försvunnit, flytt till nya håll, att vi alla aldrig någonsin mer kommer träffas igen. Alla såna saker gör så otroligt ont. Jag mår skit för att jag fyller tjugo om knappt två månader, och över att jag inte ser något liv fram tills dess. Att inte vilja bli äldre, att ha ångest över att man inte har några vänner där man befinner sig, att man står ensam och utan. Det är alla såna saker som gör hela situationen så mycket värre. All ångest och osäkerhet, allt som inte går att föreställa sig. Allt jag inte kan styra över just precis nu. ADHD-aktig. Så blev jag beskriven igår av J. För att han inte kom på ett bättre ord i den situationen, alldeles för berusad för djupare konversationer. Precis som jag. Jag vet att det stämmer, ändå gör det ont att höra någon annan säga det. Att bli beskriven så.

Jag hade nog en av tidernas roligaste kvällar igår. Avslutningsfest med alla de fina människor som jag fått den äran att jobba med i sommar. Alla jag fått möta, lära känna, arbeta med, umgås med och bara ha roligt tillsammans med. Alla de fina människorna som jag tycker så mycket om. Att inte längre träffa dem varje dag känns så himla jobbigt, jag kommer ju sakna dem så mycket. Festen började med ledarträff och champagneskål, lyxigt och fint, och en massa prat och lite för mycket dricka. Jag var överglad redan där, och snurrade på för fullt i min glädjebubbla. Efter det blev det mat, och en massa snack med fina tjejerna, rökpaus, ännu mer öl och så lite skrattrundor överallt. Det var hyllningstal och tacktal och filmer ifrån de olika avdelningarna, vilket var superroligt, och efter det var det dans och öl som gällde. En massa snack med fina tjejer ifrån förra året, fina A och M, en hel massa öl för mycket, fika, skuttrundor och tacktal, ledare som spelade och sjöng i bandet, en massa konstiga diskussioner om allt möjligt skumt, terapisamtal med majsan, halsblosskurs med min knäppis, en hel del håkandans och dans till gt, och så alldeles för mycket kramar och konstiga snack med en hel massa folk som jag verkligen inte borde krama över huvud taget... vill knappt tänka på det samtidigt som jag på något sätt borde göra det. Så otroligt rolig fest i vilket fall som, utan tvekan den bästa under min tid på jobbet. Älskade saknade jobb, jag vill bara vara kvar för evigt.

Jag känner mest att livet är alldeles för komplicerat just nu. Jag har inte en aning om vad jag vill eller på vilket sätt jag vill lösa saker och ting, samtidigt som jag absolut inte bara vill drälla. Det hela slutar med ett varv i likgiltighetens karusell och jag känner mig sämre än någonsin, varje gång. Värdelös, även fast det ordet är ett av de värsta jag vet. Blir äcklad av mig själv och min egen oförmåga till att fatta ett eget beslut. Hur dålig är det ens möjligt att vara?

Jag som trodde att jag passerat den gränsen nu, att jag kommit ut på andra sidan, självständig på riktigt, och inte enbart som en illusion utåt sett. Att vara fri. Det låter så vackert. Jag vill så gärna säga att jag är där, att jag har gått vidare. Att mitt liv numera är ett liv, och inte enbart en verklighet. Jag vill ju få ut så mycket av livet, hinna med allt jag drömt om, och våga leva på riktigt. Kunna se tillbaka på åren som gått med glädje och stolthet, inte med självförakt och ångest. Jag kan ju så jävla mycket bättre än det här. Visst är jag väl ändå värd något bättre? Eller kanske det bara är vad jag intalat mig, helt utan vetskap eller kontroll på min egen prestation. Att leva i ett prestationssamhälle, jag som trodde att jag kommit ifrån också den biten, slutat jämföra mig med allt och alla och faktiskt hittat min egen rytm i livet. Jag trodde att jag hittat en ny verklighet. Så egendomligt naiv. Det är så lätt att konstatera nu. Samtidigt som jag är friare än någonsin är jag också mer och mer fast i ett bekräftelsebehov som till slut kommer att kväva mig. Jag kommer aldrig att kunna bli den jag vill vara, eller ens bli sedd som den, det är på något sätt lönlöst att kämpa för någonting som ändå aldrig kommer gå att uppnå. Ibland gör det ont i hjärtat när jag tänker på mitt liv. På allt skamligt, allt som jag själv alltid föraktat och skämts för, allt som egentligen bara är en helt vanlig barndom. Allt jag trodde var fult och fel.

Det lilla barnet kanske aldrig kommer att växa upp helt, jag vet inte. Jag kan omöjligt avgöra vad som förväntas utav mig i livet. Hur människor vill eller kan betrakta mig, och vilken tolkning de väljer att göra. Det ska ju inte behöva spela en endaste jävla roll, för jag är ju jag oavsett vad omgivningen tycker eller tänker om mig, och oavsett vilka behov omgivningen kan tänkas visa prov på. Att en så enkel sak ska kunna vara så jävla svår att få in i sin lilla trånga skalle.

Livet börjar bli så konstigt nu framåt hösten, och jag känner att jag inte riktigt hänger med i någonting som händer just nu. Jobbet som jag haft ända sedan maj börjar nu lida mot sitt slut, och det skär lite i hjärtat på mig när mina finaste kollegor börjar sluta och säga tack för sig. Jag vill ju ha samma team igen och igen och igen. Att veta att vi alla aldrig mer kommer arbeta tillsammans känns hårt, liksom att ingenting kommer att bli som det varit. Jag märker att min ledare också börjar känna sig sentimental över detta, vilket gör honom något mer mänsklig.
Jag har fått höra så otroligt mycket fina ord ifrån honom under de senaste dagarna, och det känns som en skön bekräftelse. Jag har gjort ett bra jobb, jag förstår det nu. Ändå har jag under hela sommaren känt mig tveksam på min egen kompetens, på vad jag kan och inte kan, samtidigt som han säger att han märkt hur jag undan för undan blivit tryggare både i mig själv och i mitt arbete. Det känns så roligt att höra.

Samtidigt börjar paniken sakta smyga sig fram, vad händer efter den här sommaren? Hur kommer hösten och det fortsatta livet att bli? Vad kommer jag göra i vinter? Jag vet att jag egentligen inte behöver stressa, att jag söker på för fullt och egentligen inte kan göra sådär väldigt mycket mer just nu, att allt faktiskt brukar lösa sig till slut, men ändå blir jag stressad. Inte desto mindre stressad när vännen min tjatar om ett tanzania långt där borta, och när jag faktiskt är sugen blir det ännu svårare. Vad ska man egentligen göra av sitt liv? Vad kommer egentligen hända med allt?

Precis som vanligt känner jag min en aning efter i mitt liv. Allt rullar på som bara den och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt hur allt är just nu. Jag känner mig bara borta. En aning frånvarande, kan liksom inte ta in att större delen av sommaren redan har gått. Att allt snart är slut och jag står där, ensam och utan framtid, sådär som det alltid känns. För jag har inga planer, trots att jag verkligen borde ha det. Visst har jag alternativ, men frågan är om jag är tillräckligt modig, eller om jag vänder mig till feghetens trygga vrå. Där jag vet min plats och vad som förväntas hända. Där jag känner mig själv och min situation. Just nu lutar det åt tanzania, några månader som volontär, tillsammans med en vän, och ja, det skulle vara helt underbart. Problemet är ju bara hösten. Vad gör man då egentligen? Arbetslös är ju inget hållbart alternativ direkt. Inte det allra minsta skulle jag säga. Ska jag istället använda hösten till sydafrika, och sen låta vintern gå i en säsong? Också det ett tryggt alternativ, någonting jag vet att jag har en lösning för. Det trygga.

Dagarna nu har gått så otroligt fort, och jag saknar pirret som fanns där förra sommaren, när livet fortfarande kändes nytt och sprudlande. Jag trivs verkligen superbra på jobbet, men en andra säsong är inte samma känsla som den första, inte samma folk, inte samma spänning. Särskilt inte nu, med mitt nya jobb. Roligt, definitivt, men ibland också lite ensamt. Det känns sjukt att maskeradfesten redan är gjord, liksom passerad. Det var ju ändå en så stor grej förra sommaren. Alice 20-årsfest var också häromdagen, och idag väntade en tur till Ronneby för loppis. Roligt som alltid.

På något sätt känns det ändå som att jag tagit tillvara på den här sommaren betydligt bättre än förra. En tur till Gotland, innehållande fängelseboende, tandemcykling till fina tofta strand, en hel massa strosande i Visby och en hel del mys. Semester när det är som bäst. Lite Köpingsvik, marknad och en massa kvällsbad, kattungemys, middagar med fina vänner, och ja, en hel del annat som gör livet värt att leva. Jag är bättre på det i år, samtidigt som jag har svårare att inse livets värde. Jag blev för bortskämd med det förra sommaren.

Vet inte riktigt vad livet håller på med just nu. Tiden bara rinner iväg och jag hinner knappt tänka, ändå känns det som att en hel del faktiskt hinns med. Lite middagar med fina vänner, stranddagar på vårt kära öland, kattungemys, simturer, promenader med vänner och hundar, föreställningar i min park, marknader, brända ben och en hel del jobb på det. Kan kanske låta lite tråkigt, men nej, på det stora hela är det väldigt roligt. Jag trivs med mitt jobb, även om jag ofta känner mig maktlös och inte riktigt vet vad som väntas av mig, så har jag för det mesta ganska så roligt, och tycker om mina kollegor. Samtidigt har jag insett att jag inte bara kan irra runt såhär. Jag kan ju ingenting, och jag har ju ingenting efter augusti. Då står jag där, helt utan liv och utan möjlighet till fortsättning. Vad gör jag då? Hur ska resten av mitt år egentligen se ut? Blir det jobb och fjäll, eller blir det resa? Arbetslös och hemmavandrande? Ångestfylld eller glad? Meningsfull eller icke? Det är så svårt. Jag vill ju egentligen så mycket, men kommer liksom ingen vart. Det känns lite som att jag går runt i ett vakuum...

För att det ibland är så otroligt svårt att bara vara. Att leva upp till sina egna krav och faktiskt vara någon som är stolt över sig själv. Att lära sig uppskatta sig själv. Att lära sig leva med sig själv, och inte emot. Det är så mycket svårare än jag någonsin trott, så mycket mer ansträngande än någon hade kunnat föreställa sig. Det är ju jag själv som sätter käppar i hjulet. Jag själv som vägrar låta mig uppskattas. För varför skulle jag vara värd det.

På jobbet nu är det så svårt. Jag känner mig så kluven till kollegor, och funderar på vem jag själv var för ett år sedan. Hade jobbat två veckor på jobbet. Vet att onsdag är den magiska dagen när isen spräcktes mellan mig och några av dem som står mig närmast nu. Den magiska möteskvällen. Jag kan sakna känslan ifrån då. Känslan av att vara alldeles ny och vilsen, och rädd för världen. Känslan av att växa med nya människor, att förändras och bli någon annan. Den man är ämnad för att vara. Undrar om jag var lika vilsen som tjejen på mitt jobb är nu. Hon som kommer ifrån samma håla som mig, hon som borde vara så mycket modigare. Jag tvivlar faktiskt. Kanske för att jag är förändrad nu. Kanske tack vare människorna som bidrog till min förändring. De människorna som jag älskar så otroligt mycket. Dem jag har att tacka för en del utav mitt liv.

Tror att jag hamnat i en ny identitetskris, precis som jag brukar göra på somrarna. Saknaden efter tryggheten i någonting, efter kicken i vardagslivet. Det är så svårt att hitta den nu. Förut fick jag min bekräftelse ifrån ätstörningen, ifrån bra betyg och provresultat, eller efter fina idrottsresultat. Idag har jag ingenting utav det kvar. Det är det som ibland kan vara så krångligt. Trots att jag medvetet eliminerat flera utav de stressmomenten, är det just dessa jag saknar. Kicken och bekräftelsen när jag gjort någonting som utav omvärlden kan tolkas som bra. Saknaden efter endorfinerna. Efter lättnaden. Efter känslan av att kanske, möjligtvis, eventuellt vara iallafall lite värdefull.

Just nu vill jag nog egentligen vara någon annan. Någon starkare, snyggare och bättre. Så mycket smalare. Får ångest av att se mig själv i spegeln, samtidigt som jag på något sätt är likgiltig. Ätstörningen och jag är inte längre ett. Ibland saknar jag det, men på det stora hela är jag oändligt tacksam. Tacksam över att ha lyckats återerövra mitt liv, och faktiskt lyckats hitta en egen verklighet, en bit ifrån anorexins hårda ord och tuffa förmaningstal. En verklighet där det faktiskt är JAG som vågar leva, iallafall lite grann. För samtidigt som det ibland känns som att jag vunnit allt, är jag nästan lika säker på att jag förlorat allt som vore värt att ha. Vänner, självkänsla och en grundtrygghet. Kanske är det saker som jag aldrig haft, just eftersom jag inte vågat. Inte vågat förlora, och därför inte heller vågat vinna. Egentligen står jag ganska så naken. Utan det allra mesta som så många andra ser som självklarheter. Ett normalt tonårsliv har jag knappt hunnit ha, och nu är det strax alldeles för sent. Tjugo år. Hur gammal är det egentligen okej att bli? Jag känner mig borttappad. Som det lilla barnet i för stora skor, ensam i världen. Lite vilsen. Frånvarande. Och alldeles konstig. För ibland saknar jag att vara liten och ha livet framför mig. Att alltid veta vad jag ska göra, och veta att det finns andra som kommer att processa och hantera saker åt mig. På den tiden när ansvaret för mitt liv inte var mitt, utan ödets, mina föräldrars och framtidens. Visst är jag tacksam över att ha kommit ifrån det stadiet då jag inte kunde påverka min situation, men ibland blir alla val bara lite för mycket. Jag orkar inte alltid vara stark. Jag orkar inte alltid existera.

För drygt ett år sedan hatade jag fortfarande livet. Jag hade ångest inför student, bal och avslut, ångest inför den framtid som sas vara min. Jag skulle ju inte leva, det hade jag ju bestämt. Livrädd för att leva och dödsrädd för att dö. Idag är jag vidare, och ja, jag är jävligt stolt över det. Över att ha besegrat mina demoner. Över att ha blivit en människa. En människa med viljan att existera. För att jag kämpat. För att jag velat.

Fick en sådan otrolig lust att tatuera mig nu. Karva in någonting som ska finnas på mig under resten av mitt liv. Varför ångra en tatuering. Varför inte vara stolt över vad man en gång tyckt varit så vackert att man vill ha det med sig under hela sitt liv. Tatueringsporr typ. Är så sugen, men samtidigt så feg. Inte inför smärtan, utan inför vad andra ska tycka. För hur jag ska försvara vad JAG väljer att göra med MIN kropp. Hur sjukt är inte det egentligen? Råkade avslöja på jobbet att jag varit sjuk. Ämnet har varit så brännande nära så många gånger, och helt plötsligt gick det inte att hålla sig längre. Vill så gärna igen, samtidigt som jag är så sjukt tacksam över att vara så långt borta ifrån den skiten nu. 

Fick värsta ångesten just när jag skrev detta. Egentligen vet jag varför. Krigande tankar och ett katastrofalt matintag är liksom bäddat för ångest. Avskyr hur jag mår. Att jag aldrig låter mig själv må bra. Att jag aldrig kan ta in att också jag jobbar bra ibland, att också jag är en okej människa. Nej. Det finns någon inbyggd spärr för det. Värdelös är ju vad jag är. Oacceptabel. Äcklig. Fet och vidrig. Det värsta är ju att jag vet att det är sant. Jag kan ju se mig själv i spegeln, allt för ofta. Jag hatar att jag inte kan prata med någon om detta. Att ingen människa orkar bära, eller iallafall dela en annan människas ångest. Samtidigt förstår jag det. Jag själv skulle ju aldrig orka med det. Har fullt upp med mitt eget. Tror att jag fick min första ångestattack på länge idag. Skäms så. Vill ju så gärna vara högpresterande, men lyckas helt enkelt inte längre. En knegare fick jag höra att jag var. Jag kan omöjligt avgöra ifall det är positivt eller negativt. Vill ju vara någonting vettigt. Någonting viktigt. Viktig för iallafall någon. Och lite ömtålig. Skör. Smal. Anorektisk. Vissa dagar, som idag, saknar jag sjukdomens skal och hinna så otroligt mycket. Saknar tryggheten i anorexin. Att veta vad man skulle göra för att få känna någonting annat än självhat. Samtidigt var det bara ett ökat självhat jag födde. Livet blev så mycket svårare, när jag bestämde mig för att lita på mig själv och inte på ätstörningen. Livet blev så mycket jobbigare när det var jag och inte anorexin som skulle stå för alla beslut. Antagligen är det därför jag fortfarande inte kommit vidare.