Hade ett så läskigt samtal med en fin vän idag. Vi såg tillsammans en så otroligt smal, liten, tunn tjej, som hon genast var tvungen att kommentera. Strax efter kom hon in på någon kille hon hade läst om, med 68 kg fördelat på ståtliga 188 cm. 68 kg, på den längden. Helt absurt. Fatta vilken liten kille. Hon hade världens utläggning om detta en lång stund, och för att ha något att jämföra med, jämförde hon med mig. För det första gissade hon på att jag vägde 65 kg, mer än vad jag faktiskt väger, vilket fick mig att vilja gråta. Nu syns det verkligen hur enormt tung, stor och äcklig jag har blivit... Jag kontrade med min egentliga vikt, men la till att jag ju är rund, för det är sanningen, numer sedd ur fler ögon än mina egna.
Hon berättade att jag var lagom, fin i kroppen, jag kunde omöjligt hålla med. Fin, det var jag för 20 kg sedan. Hon tittade på mig, riktigt granskade, och sa att jag verkligen var mycket finare nu, än jag varit förut. Jag försökte hålla masken, kunde inte säga att jag hatar min spegelbild mer än något annat, utan svarade metodiskt att jag mår bättre nu, än jag gjort förut.
Hennes svar förvånade mig. Hon berättade att hon varit himla orolig över mig i ettan. Hur hade det kunnat synas? Sa att jag var finare med färg i ansiktet. Har jag någonsin inte haft det? Orden riktigt etsade sig fast i mitt huvud. Är hon den enda som var orolig, eller var de fler? Var det en tanke hon ägnade, eller flera som malde? Frågor som jag egentligen inte vill ha svar på, för samtidigt som jag ville ha uppmärksamhet, ville jag vara osynlig. Lämnad att svälta alldeles ensam. Lämnad att pina mig själv ifred.
Jag känner mig så sorgsen, vill så gärna berätta om kemilektionen jag satt med på, fylld av riktig panikångest. Berätta om alla frukostar jag aldrig ätit, alla femhundra situpsen vareviga morgon, och varje lunch jag promenerat bort. Beskriva ångesten jag känt, som fått mig att titta längtansfullt på rakhyveln, fundera på hur man gör. Hur ser det perfekta rakbladet ut? Det som jag ville skära mig med, men aldrig vågade. Aldrig var tillräckligt desperat. Lätta mitt hjärta och dela med mig av mina tankar. Tiden är inte mogen för det, inte än. Jag vill tillbaka, kan inte öppna mitt innersta redan nu, det är så omöjligt. Kan inte blotta mig så totalt, inte stå rak och erkänna mig själv, vara helt ärlig med vem jag är. Inte längre. Inte nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar