Det är just sådana saker som ger mig ångest. Fyra år av mitt liv har jag slösat bort på ångest över mig själv och mitt utseende, och ändå är jag beredd att slösa bort så många år till. Jag avskyr fortfarande mig själv, så enkelt är det, och skulle med glädje göra det mesta för att komma tillbaka och bli någon jag verkligen vill vara. Om det ändå vore så enkelt.
För jag vet hur det är. Jag inser vilka fula spratt den där ätstörningen spelar oss. Ondskefulla och usla. Hon inbillar mig att jag ska bli nöjd och älskad bara jag når en viss etapp, men när jag väl är där, sitter etappen ännu längre ner. Ytterliggare lite längre ner sitter nästa, och det är först när jag nått botten som hon kommer bli nöjd. Om ens då, när ytterliggare ett offer är skördat. Att döda mig, det är vad hon vill. Låta mig svälta ihjäl, och inbilla min omgivning om att det var med egen fri vilja. Ingen vet ju att det är hon som plågat mig i så många år.
Nu vet jag spelreglerna. Jag vet villkoren, förstår ångesten och paniken, smärtan och tårarna. Trots det är det alldeles för sent för mig att dra mig ur nu, när jag är mitt uppe i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar