När jag bestämde mig för att tappa kilon, gick jag i åttan. Jag grät på morgonen till min konfirmationsdag, eftersom jag inte gått ner tillräckligt mycket. Jag kände mig tjockast i världen på min körresa, för att jag inte var tillräckligt smal, och kunde omöjligt begripa hur mina körkompisar och min ledare såg att jag gått ner i vikt, eller varför ledaren så varnande talade om anorexi och hur hon varit nära att försvinna på högstadiet. Jag var ju tjock.
Ännu fler kilon försvann under resans gång, och jag minns när en kompis mamma sa att jag nästan höll på att försvinna, när hon såg mig efter nästan ett halvår. Inte konstigt, med tanke på att jag då tappat 12 kilogram. Ändå såg jag själv ingen skillnad. Från det att jag var som störst, till att jag var som smalast, men såg mig själv som ännu större, försvann knappa 20 kilo. 18 kilo av fett, muskler och vilja. 18 kilo av liv och lust, glädje och lycka, stolthet och motivation. 18 kilo Linna. 29 procent av min kropp försvann, på relativt kort tid. Det är vad jag kallar läskigt. Nästan en tredjedel av mig försvann. Nästan allt av min gamla personlighet gick upp i rök. Hela mitt normala tankesätt var spårlöst borta. Allt som fanns kvar var tankar om siffror, kilogram, kalorier, mått, träning och mat. Mat, mat och ännu mera mat. Det finns inga så ätfixerade människor som ätstörda. Jag lovar.
Livets stora frågor var inte längre djupa och avancerade, utan handlade istället om hur lite jag skulle kunna äta utan att bli upptäckt, hur jag skulle kunna träna mer och tystare på mitt rum, hur mycket jag skulle behöva gå/springa/cykla för att förbränna teet, och så vidare. Jag bedömde mig själv, livet och varenda situation efter vad vågen visade på morgonen, drack enorma mängder vatten för att dels hålla mig mätt, men också för att väga mer, och föraktade mig själv och min lathet varenda sekund jag inte tränade. Till och med på semestern simmade jag 1500 meter varje dag, smygtränade massor, och cyklade på träningscykel i x antal minuter varenda dag. Stört.
Så sjukt, så tragiskt. 18 kilo tyngre ser jag tillbaka till helvetet, och saknar det något fruktansvärt. Saknar de bleka kinderna och den döda blicken, och känner att jag verkligen längtar tillbaka. Det var ju mitt liv, en viktig del av mitt liv. Just nu skulle jag ge mycket för den kroppen, kroppen som trots de förlorade kilona aldrig dög, och som antagligen heller aldrig kommer duga. Jag vill verkligen tillbaka. Jag har ju fortfarande ångest. Varför ha tjockångest, när jag likväl kan ha ångest och vara smal samtidigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar