För första gången någonsin, har dagen nästan blivit exakt som jag planerat, i både mat och träningsväg. Jag känner mig så himla nöjd över det. Dock innebar detta också ett besök av ondskans demon vid lunchtid, då jag  valde en annan rätt istället för den jag bestämt mig för att välja tidigare, just för att denna var nyckelhålsmärkt. Dock stegrades paniken hela tiden när jag stod i matkön, och jag kände verkligen hur jag höll på att gå in i mig själv och mina egna panikartade ångestfyllda tankar. Tyvärr innebar dessutom det nyckelhålsmärkta (och därför borde det vara nyttigt) en enorm köttfärsbiff (jag som skulle sluta äta kött i onödan), som det vällde ut fett från när jag försökte skära. Det gick bara inte. Jag satt där, med universums ångest redan innan, framför en enorm fettig biff, dessutom gjord av djur, och förväntades äta. Tårarna brände innanför mina ögonlock, och jag åt gurka istället. Både godare och nyttigare!

Nationellt prov i tyska väntade efter lunch, och därefter det årligalivräddningsprovet, samt 400 meter simning på det. Jobbigt att visa sig i bikini inför andra, men tack vare att vi bara var en liten grupp, den så kallade restgruppen, med folk jag verkligen känner mig trygg med, så gick det helt okej. Paniken lättades något av vetskapen att en eller två små kalorier brändes. Älskar verkligen den känslan. Njöt av varje sekund i vattnet, just av den vetskapen.

I övrigt har jag hunnit med en dryg timme på gymmet tillsammans med Sofia, lite pluggande, matlagning och en del TV-mys. Känner mig tillochmed ganska nöjd, endorfinerna har väl gjort sitt. Det är dock läskigt att verkligen märka hur snabbt och drastiskt ångesten slår till för fullt igen, att jag glömt bort känslan av att den inte längre bara ligger och moler, utan att den verkligen bubblar upp till ytan igen. Plågar mig, rättar mig, och hjälper mig att inte göra allt fel. Inte så länge jag följer och lyder ångestens vilja. Jag har ett mål, och ångesten vill hjälpa mig att nå dit!

Jag känner mig så otroligt borttappad i mig själv just nu. Alldeles vilse. Vet inte alls vad jag vill, mer än att jag får ångest utav minsta lilla. Så liten så liten i psyket, samtidigt som jag är så himla stor i kroppen. En jätte, en grotesk sådan. Ingen någon människa vill skåda. Svider i ögonen, de rinner av äckel. Ingen vacker syn, det vill jag lova er.

Hade dessutom min allra första körlektion någonsin idag, vilket faktiskt kändes helt okej. Jag var riktigt nervös innan, men när jag väl satt i bilen tillsammans med min körlärare kändes allt helt okej. Hon tillochmed berömde mig för vissa av momenten, vilket verkligen kändes toppen.

Hemma kom dock ångesten tillbaka igen. Mamma bjöd på glass, och jag kände beslutsångesten smyga sig på, för att sedan utvecklas till helvetets ångest. Ångest för alla kalorier i glassen, över allt fett och socker jag fick i mig, över hur fet jag har blivit. Kent fick hjälpa mig att bearbeta den. Tack alla fina svenska grupper med meningsfulla texter som faktiskt får mig att må bättre, ger mig något annat analysera över. Det känns så skönt att sätta sig in i en texts problem istället för mina egna för en liten stund. Slippa tänka på mig själv och bara bry mig om musiken. Musiken som fått en viktigare del av mitt liv på sista tiden. Var vore en dag utan Håkan Hellström, Melissa Horn, Kent, eller Kapten Röd? Hur skulle jag överleva?

Sitter ensam med världens ångest just nu, och jag kan ju säga att det är tur att jag sitter på biblioteket med en miljon saker runt omkring mig, för annars hade jag utan tvekan gjort något jag inte borde just nu...
Känner trycket över bröstet, tungt att andas, paniken som hela tiden stegras i min gigantiska kropp. Hatar allt som har med ångesten att göra, mår så himla dåligt. Just idag beror det på att jag fick skjuts av Amanda på hennes cykel istället för att själv promenera i rask takt. Panik, om jag säger så. Samtidigt drömmer jag om att vara normal, vara som alla andra, en del av alla andra. Verkligen tillhöra den där gruppen av människor som lever, och som njuter av att leva. De som kan tillåta sig det, och acceptera hur livet ser ut. Att det vrider och vänder på sig, inte alltid är precis likadant. Att det finns bättre och sämre dagar, och att det bara är att acceptera. För ingen lever det där perfekta livet, det som jag fortfarande är säker på att alla smala människor gör. För det är ju så att bara de förtjänar lyckan.

Jag är så jävla värd min ångest, utan tvekan. Jag gör aldrig som jag själv har bestämt. Följer aldrig mina egna mål, och straffas, nästan alltid. Ångsten är mitt straff, det är den som ska lära mig min läxa, och ändå lyckas den aldrig. Ständigt hittar jag nya saker att äta. Nya saker att göda mig med, bli ännu fetare utav. Hur kan jag? Hur kunde jag svika ätstörningen? Hur kunde jag sluta kämpa för den där smala och perfekta kroppen, och istället acceptera att gå upp i vikt? Jag kommer alltid ångra mig för det, för all framtid. För det här är inte heller något liv jag vill ha, sitta här i skarven, och varken vara smal eller leva på riktigt. För just nu lever jag inte, jag bara överlever. Ångesten dödar sakta men säkert hela mitt inre. Tar mina tankar, skjuter mina drömmar, och förstör mitt liv. Men som sagt, jag är så jävla värd det!

Den där tragiska personen

Egentligen är jag en väldigt tragisk människa. En sådan som drömmer, föreställer mig saker, och sätter upp höga mål, men som nästan aldrig klarar av att få tanke att bli till verklig handling. Jag börjar lite smått, men ger upp längs halva vägen, krossad av en liten motgång, sopad under mattan som en dammtuss ligger jag sedan där, bortglömd, grå och sorgsen, just för att jag inte lyckades. Inte denna gången heller.

För några år sedan, en vår, bestämde JAG mig på riktigt, och började verkligen kämpa. Jag stupade på mållinjen, uppfyllde alla krav på anorexia nervosa, men vägrade söka hjälp. Var alldeles för rädd för att vara tjock. Istället lyckades jag vända allt på egen hand, på något konstigt sätt, och sitter här idag, smällfet och arg på mig själv. Jag fick ju aldrig min bekräftelse, aldrig något bevis på att jag varit tillräckligt smal, mager och tunn. Aldrig tillräckligt sjuk. Med den diagnosen i bagaget hade jag varit en helt annan människa idag. Då hade jag kunnat börja om, få behandling och slippa alla dessa helvetes tankar. De som plågar mig dag som natt. För ätstörd, det är jag utan tvekan fortfarande. En normal relation till mat, det har jag inte haft på många många år. Om ens någonsin. Jag har ju alltid varit för stor, för klumpig, för operfekt. Äcklig. Inte tillräckligt bra.

Jag tycker fortfarande inte att jag är värd att må bra. Jag förtjänar det bara inte. Jag förtjänar inte att njuta av en valnöt, att tycka att en portion lax med broccoli, ärter och bulgur är gott, att skratta och vara glad tillsammans med vänner, eller att shoppa. Det är fortfarande sådant som är reserverat för de perfekta. De smala, de lyckade. De som lyckas fullfölja de mål de sätter upp. De som når toppen. Dit kommer aldrig jag...

Ondskan och glupska proteinjagare

Varför finns de där ondskan mitt ibland oss. Varför finns hat, panik och hemska sjukdomar? Sjukdomar som cancer, en av de värsta. Jag såg just avsnittet "Så gick det sen" om änglarna på TVn, och usch så hemskt det var. En liten flicka förlorade sin tvillingsyster, föräldrar förlorade sin ena dotter i cancer, leukemi. Helvetet personifierat. Ondskan. Om det nu finns en Gud som ska ta hand om allt och alla, hur kan han då låta sådana saker hända? Det  här är just det som får mig att tvivla på livet, på meningen med allt som händer, den där det sägs att det finns. Vad finns det för mening med att små barn dör av sjukdomar värre än något annat? Kan det ens finnas någon mening med det?

Eller själva poängen med att vi ska "göda" upp djur, för att sedan transportera dem med vidriga djurtransporter, föra dem till slakterier och där plåga dem, bara för att vi människor ska proppa i oss en massa kött. Så meningslöst. Efter att jag såg rätt in i djurtransportbilen idag tändes äckelkänslorna på riktigt i mig. Jag har varit på väg ett bra tag tidigare, men nu känner jag det verkligen på riktigt. Gud vad jag vill vara vegetarian nu. Köttindustrin äcklar mig, ger mig en ångestklump i magen, får mig att hata både mig själv och alla andra glupska proteinjagare. Vi idioter som inte fattar att vi kan få lika mycket protein från andra håll. Vi som hellre väljer kött och proteiner framför kolhydrater och fett, tror att vi ät nyttigare då, blir smalare, inte går upp i vikt utan bara bygger muskler. Glupska jävlar vi är, rent utsagt.

Just nu känner jag mig sjukt äcklad av hela köttindustrin, och just nu bestämmer jag mig för att undvika kött så gott det bara går. Köttproduktion är äckligt, vidrigt och uselt. Jag mår illa, känner mig spyfärdig, äcklad som bara den. Från och med nu är det mer vegetariskt och mindre djur som gäller.

Lyssnar på Håkan Hellström och försöker skriva på en hel drös med onödiga uppgifter såhär på slutet. Alla de där uppgifterna jag varken orkat eller velat ta tag i innan kommer ifatt nu, pressar mig, och får mig att bli gråtfärdig. Ändå orkar jag på något sätt inte riktigt bry mig, trots att alla ska in alldeles snart. Varför är det egentligen så?

Vädret kan kanske vara en bidragande orsak, 26 grader varmt, strålande solsken och en härlig sextiotalsklänning ger mig kanske inte plugginspiration, utan motivation till att göra helt andra saker, typ springa, gå långa promenader och bara njuta av livet... När får man egentligen tid över till det?

Hemma igen efter underbara dagar i Malmö, fyllda med glädje, lycka och panik, ångest, träning och mat. Varför ska det alltid vara någonting som förstör? Någon liten hake i allt det bra?
Visst, resan var en helt underbar paus, men varför går det aldrig att komma ifrån tankarna? Är det verkligen helt omöjligt att fly från sig själv?



En trip till den danska huvudstaden, en promenad ut till västra hamnen och Turning Torso, en liten tur på de skånska kanalerna, lyxiga hotellfrukostar, mindre lyxiga middagar och både morsdags och femtioårsdagsfirande hanns med. Mysigt, men jobbigt...

Bokade mina allra första körlektioner idag, vilket känns så himla läskigt. Är jag verkligen vuxen nog? Är jag tillräckligt mogen? Kan jag? Vågar jag? Vill jag?

Jag har visserligen övningskört lite smått tillsammans med mamma nu i flera dagar på rad. Övat krypkörning och backning, tragglat parkering och start i uppförsbacke, och sakta men säkert börjar körvanan jag satt inne på i somras infinna sig. Förhoppningsvis går det snart ännu bättre.

Utöver det har min dag varit ytterst ointressant. Vi hade bolagsstämma som avslutning på UF-året på eftermiddagen, massa matte på förmiddagen, lite shopping efter skolan, packa inför imorgon, och lite handling i mataffärerna inför imorgon. Ganska taggad faktiskt, de ska bli så himla skönt att slippa allt här hemma i några dagar och bara njuta nere i Skåneland. Samtidigt är jag så rädd för maten. Mamma och pappa har i flera dagar pratat om hur mycket vi måste äta till frukost, hur underbar hotellfrukosten kommer att vara och att vi verkligen måste satsa på att bli riktigt riktigt mätta. Hur ska det gå egentligen? Hur ska jag komma undan med så lite som möjligt då?

Det konstigaste är nästan hur kroppen reagerar på olika mängder mat. Idag har jag ätit alldeles för mycket, eftersom vi har fikat och jag har bakat, ändå visade vågen nästan exakt lika mycket som igår, då jag ätit som jag skulle och dessutom tränat. Hur konstigt är inte det egentligen? Är det kanske så att mellanmål verkligen hjälper kroppen, eller stjälper de bara förbränningen? Varför finns det så många olika råd egentligen?

Ofta, och då menar jag antagligen alldeles för ofta funderar jag på livet och döden. Skulle någon sakna mig om jag bara försvann, eller skulle de bara konstatera att jag är borta? Sorg, eller bara likgiltighet?

Jag vill betyda något för någon, men med tanke på att all uppmärksamhet jag fick som smal försvunnit nu när jag är fet syns jag aldrig. Osynlig. Gömd bakom höga murar. Mina egna skyddande murar. Murar som både skyddar och döljer. Gör mig mer osynlig än vad jag skulle vara innan. Mörk. Frånvarande.

Det är så läskigt. Utan ätstörningen var jag glad, under ätstörningen deprimerad, och nu som tjockis känner jag mig bara likgiltig. Orkar inte bry mig inför någonting. Vill inte kämpa. Vill inte komma någon vart. Ser inte fram emot något. Lever som i ett mörker, hela hela tiden. Kommer jag någonsin komma framåt? Kommer ljuset att återvända, och det är naturligt att skratta och le igen? Det funderar jag så ofta på.

Samtidigt är det så obehagligt att se framsteg från ätstörningen. Då kunde jag sitta och titta på recept i timmar varje dag. Drömma om vad jag skulle äta till frukost på helgen, eftersom det bara var då jag åt frukost, liksom titta i fina bakböcker och drömma om alla goda bakverk folk kunde äta. Alla andra. Inte jag. Åt mig mätt med ögonen. Kände mig mätt, nöjd och belåten bara av att titta i böckerna, samtidigt som jag verkligen äcklades över mig själv. Hur kunde jag ens tänka på mat? Det var ju det skamligaste som fanns. En anorektiker ska avstå mat, inte vilja ha, längta och tråna. Jag drömde mardrömmar om mat också, att jag ätit hamburgare, smakat glass, eller att jag ätit lunch i skolan. Usch. Vaknade med ångest och panik, livrädd för att mardrömmen varit sann.

Idag åt jag till och med ett frivilligt mellis innan träningen, just för att jag var svimfärdig innan dess. Kroppen har nog svårt att förstå hur den ska använda all energi jag får i mig. Ska det förbrännas och få mig att orka, eller ska det lagras som ännu mer fett på min redan otroligt feta kropp. Blir så äcklad av mig själv, tittar in i ett par tårfyllda ögon i spegeln, ser tjocka ben, breda lår, gigantisk rumpa, dallrig mage, hängiga bröst och överarmar med gäddhäng. Dubbelhaka och pluffsigt ansikte, som grädden på moset. Äckligast i världen. Fulast. Jag förstår att ingen någonsin frivilligt kommer närmare. Jag vill inte heller göra det!

Sitter här och försöker koncentrera mig, men tänker nästan bara på vad jag borde göra istället. Att jag borde träna framför att sitta här, röra mig mer, äta bättre, och verkligen bli sådär hälsosam som jag så gärna vill framstå som. För det är de som är mina förebilder. De smala, hälsosamma människorna som lever på frukt och grönsaker, med kroppar tighta som bara den. Åh vad jag också vill se ut så!

Tänker tillbaka lite på gårdagen också, på världens smartaste och sötaste unge, lille William. Så himla smart alltså, kopplar direkt och fattar så otroligt mycket mer än vad man kan tro, ändå är han bara två. Charmtroll utan dess like, om jag får säga så!

Har försökt att arbeta massor med min kemi, som jag har typ tusen uppgifter i, men kan verkligen inte koncentrera mig, trots att jag vet att jag verkligen måste göra det. Usch vad jobbigt det är alltså.Det blev lite övningskörning, bloggläsande och traderatittande istället. Mysigt, men inte ens hälften så effektivt...

Jag känner mig så otroligt falsk. Så oäkta, äckligt oärlig, och knappast sådär ärlig och rak som jag drömmer om att göra. Jag påstår ständigt att jag mår dåligt över mat och träning, men varför gör jag då ingenting åt det? Istället sitter jag kvar på samma feta rumpa och blir ännu fetare, och äter mat trots att jag vet att jag inte förtjänar det. Varför då?

Jo, kanske är det för att jag är för lat för att ta tag i mitt liv, och hellre sitter här med ångest upp över öronen. Dock är det verkligen inte värt det. Hellre svält och mängder av träning, istället för ångesten från helvetet. Frågan är om min lata, feta och vidriga kropp någonsin kommer att förstå det?

Brors konfirmation, en viktig dag i hans liv.

Själv har jag känt mig tjockare än någonsin, klädd i min älskade långklänning och nya vagabondskor. Knappast vacker, inte ens acceptabel. Det kommer jag väl iochförsig aldrig att bli. Kommer alltid vara den där äckliga, hon man ser, men ändå inte. Den man blundar för, eftersom jag är för äcklig för att se. Inte värd det. Olycklig.

Har haft en ganska jobbig dag idag, dels på grund av cirkus 173 kilo reklam som skulle delas ut, från en cykel som inte var min egen, och dels på grund av en hel massa förberedelser inför imorgon, och en hel massa mat fylld av ångest. Kanske därför allt känns så tungt nu. Kroppen är för stor, maten för mycket, och livet i allmänhet alldeles för jobbigt.

Jag längtar efter att leva på samma villkor som alla andra. Att ha samma krav, samma tankar och samma värld. En värld utanför kaloritabeller och självhat. En värld där inte ondskan är den segrande delen... Samtidigt vet jag hur lång den vägen är, och undrar ständigt om jag klarar av att gå den. Jag är inte ens säker på om jag vill det.

Gårdagen var desto bättre, fylld med underbara timmar i Kosta tillsammans med finfina kompisen. Så mäktig känsla att VI ensamma kunde åka bil dit! Grymt coolt och grymt mysigt. En efterlängtad muminmugg införskafafdes, liksom en matlåda och lite annat smått och gott! Mys, utan tvekan! På något sätt är tankarna så mycket mindre när jag är med vänner. Jag har inte lika mycket plats att ge dem, och allt känns så mycket ljusare. Jag hoppas att hela livet kommer bli just ljusare nu. Jag längtar efter att livet ska börja!

Jag har verkligen haft så grymt mycket energi idag att det inte är klokt...

Dagen började med att jag gick upp pigg och glad vid kvart över sex, åt lite frukost och började göra iordning en bulldeg. Satt vid datorn lite, pratade med pappa och gick sedan till gymmet med Amanda. Körde lite backträning innan. På gymmet blev det 2000 m rodd, en hel del styrka, och fem minuter på level 13 crosstrainer, vilket verkligen var skönt. Vi stretchade och drog sedan hemåt.

Väl hemma blev det en andra frukost/träningsmellis bestående av ett knäckebröd med smör och ägg, och svartpeppar, ett knäckebröd med keso, och ett halvt äpple med kanel, samt en kopp söderté. Jobbigt att äta allt, samtidigt kände jag att jag behövde det för att orka. Så kluven hela tiden.

Jag bakade ut bullarna, och gjorde glutenfria bullar till Tilda, samtidigt som jag surfade lite på nätet. Var allmänt slö ett tag, pratade i telefon, farmor var här, och pappa och jag åt lite lunch, bestående av kesoknäcke. Därefter lite mejlande, innan det var dags att packa ihop och dra iväg mot Rebecka med cykeln. Jag, Rebecka, Andreas, Amanda och Sofia cyklade tillsammans mot stugan någon mil bort, och fikade där med värsta superpicnicken. Mums, men alldeles för mycket. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och riktigt njöt. Var dessutom på upptäcksfärd i det gamla utedasset, där vi lärde oss att upphittad egendom höra till 2/3 till konungen, som hava rätt till värdet. Åh vad jag har saknat de där filurerna!

Väl hemma blev det grillad fläskfilé med sallad och keso, innan TV:n lockade tillsammans med pappa.

Mysigt mysigt, trots alldeles för mycket ätbart. Härligt, minst sagt. Jag älskar verkligen lediga dagar!

Det där livet som kom och försvann

Alla dagar som gått, inte visste jag att det var livet.

Det är just sådana saker som ger mig ångest. Fyra år av mitt liv har jag slösat bort på ångest över mig själv och mitt utseende, och ändå är jag beredd att slösa bort så många år till. Jag avskyr fortfarande mig själv, så enkelt är det, och skulle med glädje göra det mesta för att komma tillbaka och bli någon jag verkligen vill vara. Om det ändå vore så enkelt. 

För jag vet hur det är. Jag inser vilka fula spratt den där ätstörningen spelar oss. Ondskefulla och usla. Hon inbillar mig att jag ska bli nöjd och älskad bara jag når en viss etapp, men när jag väl är där, sitter etappen ännu längre ner. Ytterliggare lite längre ner sitter nästa, och det är först när jag nått botten som hon kommer bli nöjd. Om ens då, när ytterliggare ett offer är skördat. Att döda mig, det är vad hon vill. Låta mig svälta ihjäl, och inbilla min omgivning om att det var med egen fri vilja. Ingen vet ju att det är hon som plågat mig i så många år. 

Nu vet jag spelreglerna. Jag vet villkoren, förstår ångesten och paniken, smärtan och tårarna. Trots det är det alldeles för sent för mig att dra mig ur nu, när jag är mitt uppe i det.

En vidrig dag fylld av ångest just nu. Ångest över frukosten som blev lite större än planerat, stress över hur jag ska lyckas förbränna alla kalorierna, och panik över hur många kilon jag måste ha gått upp. För gått upp, det är självklart att jag har gjort. Känner mig så himla äcklig, som världens sämsta ätstörda människa, för hu kan jag ens tänka på att äta frukost, när jag borde banta och bli av med allt fläsk istället? Äckel...

Jag blir så trött på mig själv och mitt eviga ältande. Aldrig gör jag något åt allt jag tänker, aldrig rättar jag till något av alla mina fel. Jag bara gnäller på dem, äcklas av mig själv, och drömmer om ett bättre liv. Kommer jag någonsin att inse att det bara är jag själv som bär på den nyckeln?

Antagligen vet jag det redan, men saknar kraft till att verkligen lyfta den och föra den till dörren. Saknar motivation att trycka ner handtaget och öppna. Samtidigt längtar jag så otroligt mycket till den dagen då jag kan välkomna livet och lyckan igen!

Idag har ändå varit en ganska okej dag. Inköp av mysigaste långklänningen, som jag dessutom kunde ha i storlek 32/34. Det kändes liksom helt stört, med tanke på att jag knappast är en xs. Dock är den himla stor i storleken och sitter perfekt. In love, om man får säga så om kläder. Det är problemet, shopping har blivit en väg till att dämpa min ångest och döva min smärta. En liten "bra och ha sak" där, och ett "basplagg" där, och så känner jag mig med ens mycket gladare och lyckligare. Tror att jag nästan är värd lite glädje, och jag hamnar i en ond cirkel. För glädje, det är fortfarande bara perfekta människor värda, människor med möjligheter, smala kroppar och fina personligheter. Glädjen är inte till för sådana som mig, och jag förstår varför.

Samtidigt som jag vet att jag knappast är värd varken glädje, lycka eller ett bra liv, så gör känslan av värdelöshet mig så otroligt ledsen. Jag vill vara värd något, betyda något särskilt för någon, och vara viktig. Att synas och höras för den jag är skulle vara helt underbart, men istället blir ätstörningen som någon slags mask för det hela. Vem skulle jag vara utan ätstörningen?

Kanske inte en dag som den borde ha varit, men med en lärare som nästan blev rörd till tårar, och en mysig stund tillsammans med mamma och farmor kändes allt ganska okej ändå.

Min svenska lärare satt med gråten i halsen när hon läste mitt tal till nationella provet i svenska B, det är vad jag kallar ett bra betyg. Hon fortsatte dessutom med att prata om att hon tycker att jag är modig, att det är starkt gjort, och att hon tror att det här kan hjälpa mig lite med att få distans till vad jag gått igenom. För en gångs skull känner jag mig nöjd, om än fruktansvärt nervös. Detta måste verkligen bli det perfekta avslutet!

Annars har både dagen och helgen varit intensiv, dock lite för mycket fika idag, trots att det är måndag, vilket inte alls känns bra. I fredags var det artonårsfest för finaste Amanda, klädd i mormors femtiotaling trivdes jag som fisken i vattnet tillsammans med ett helt gäng fina människor, och på lördagskvällen väntade åtta timmar jobb på kommunalrådets sextioårsfest. Intensivt, men grymt kul! Söndagen tillbringades med reklamcykeln, tårtbakning och ett långt telefonsamtal med fina Fia, mysig dag helt enkelt!

Stygnen på ryggen hindrar mig dock från att träna som jag vill, vilket ger mig en hel del ångest. Jag vet inte hur många gånger jag känt paniken stiga i bröstet och andningen bli tyngre på bara några få dagar, och jag känner mig räddare och räddare för den ångesten som väntar. Så länge jag "lyder" vet jag att allt känns bra, men minsta lilla snedsteg hindrar mitt välmående något extremt. Just sådana dagar känner jag bara att jag minst sagt avskyr denna helvetes ätstörning!

Har ångest och känner mig äckligast i världen just nu. Värst. Dagen har liksom inte blivit riktigt som jag hade tänkt mig, vilket förstör allting. Jag klarar inte av förändringar i mitt tilltänkta schema, utan vill att allt ska vara som jag förväntat mig... Sjukt, men med ett alltför stort kontrollbehov efter månader av tvång kan jag omöjligtvis släppa det. Någon form av trygghet måste jag ju få ha kvar. Eller måste jag verkligen släppa allt på en och samma gång?

Annars känner jag bara för att gräva ner mig just nu. Är alldeles för tjock för att vara värd något, alldeles för lat för att kunna uppskattas, och alldeles för misslyckad för att någonsin lyckas med något igen. Jag drömmer om evig lycka och sanna tankar. Om en alldeles för låg vikt, och ett vackert skal. Insidan kan jag väl inte göra någonting åt... Jag vill se en framtid då jag är säker på vad jag vill, och vad jag kan. Jag vill nå någonstans, komma långt, och jag vill vara glad. Alltid glad.

Jag har bestämt mig för att börja se livet lite mer positivt, och jag tror verkligen att det kan vara bra för mig. Jag är alldeles för duktig på att se det dåliga i allting, men aldrig det bra, och behöver minst sagt lära mig det. Prioritera skolarbeten och träning framför onödiga saker, och se livet som något positivt, och inte bara som ett helvete jag måste ta mig igenom. Livet är roligt, iallafall bra mycket roligare nu än för ett år sedan. Det känns hårt att säga, men det är ju ändå så uppenbart att ja mår bättre nu än vad jag gjort på många många år. Jag trivs inte i den situationen, jag trivs inte i den kroppen, och jag har svårt att unna mig själv att faktiskt må bra, känna glädje, frihet och lycka igen. Någon som jag förtjänar inget sånt.

Usch vad jag känner mig äcklig idag. Vidrig. Inte värd att leva. Vill bara försvinna, gå och dö just nu, eller springa tusen mil och förbränna varenda äcklig kalori jag fått i mig idag. Jag avskyr verkligen mat, mer än något annat. Hemsk.

Jag avskyr mig själv också, för att jag inte kan bestämma mig för var jag vill vara. Ett tjockt liv fyllt av ångest är knappast ett liv, ångesten är bara accepterad på smala. Jag mår verkligen skit just nu, har failat totalt på nationella proven i engelska B, och kommer misslyckas minst lika mycket på mitt nationella muntliga i svenska B. Ingenting kommer att gå att förstå, och allt kommer bara bli snurrigt och huller om buller. Vill erkänna något, vet inte vad. Vill berätta, men inte allt. Skäms av att äta igen, det går åt alla möjliga håll just nu. Min högsta önskan är att bli den jag var förut...

Mormor sa dessutom igår att jag alltid ser så pigg och glad ut nu för tiden. Full av energi, vilket är alldeles sant med tanke på att hemsk mat jag äter. Hur kan vi vara gjorda för att äta tre gånger per dag egentligen? Det känns så sjukt mycket bara. Ångest att höra att jag ser pigg ut. Jag vill vara liten, svag, sjuk och skör. Är det för mycket begärt?

Retro

Ny sextiotaling som sitter lite väl tight över rumpa och höfter, en helkväll hos mormor och morfar, och en massa ångest på det. Det är en perfekt sammanfattning på min kväll. Mysig, men jobbig. Hatad men älskad. Att klänningen satt som en smäck för ett år och 18 kg sedan är något jag måste försöka bortse från. Ingenting kan göras ogjort, och nu är istället det ända rätta att ta tag i allt igen. Det är dags att börja gå åt rätt håll på riktigt.

En timme på gymmet gav minst sagt sitt för min kvällsenergi. Sammanlagt 26 minuter på Crosstrainern, 2000 meter på roddmaskinen och lite olika benövningar gjorde verkligen susen. Känner att jag orkar plugga hur länge som helst just nu. 26 minuter tillsammans med mormor kanske också fick upp min fart en del.

För tillfället har jag nämligen massa tankar och idéer till mitt tal i svenska B, som är en del av det nationella provet. Den inre resan blir samtalsämnet, och ska handla om den resan jag påstår ha avslutat, om att släppa mina höga krav på mig själv och mina enorma ambitioner. Mina drömmar om anorexi kommer aldrig någonsin komma med där!

Jag känner mig stressad igen, det blev lite för mycket att göra på lite för kort tid. Samtidigt känner jag mig lycklig. Sommaren är verkligen på väg just nu. Vi befinner oss mitt i den allra underbaraste våren, och jag njuter. De tidigaste veckorna var kantade av vårångest, stress och den så kallade vårdepressionen. Det är svårt att hinna med allt jag vill göra, uppleva och se. Hinna gå alla de promenaderna jag drömmer om, springa alla de milen som jag önskar att jag hade gjort, och framför allt, hinna gå ner alla de där kilona som jag minst sagt borde ha gjort. Jag misslyckades denna vår också...

- 29%

När jag bestämde mig för att tappa kilon, gick jag i åttan. Jag grät på morgonen till min konfirmationsdag, eftersom jag inte gått ner tillräckligt mycket. Jag kände mig tjockast i världen på min körresa, för att jag inte var tillräckligt smal, och kunde omöjligt begripa hur mina körkompisar och min ledare såg att jag gått ner i vikt, eller varför ledaren så varnande talade om anorexi och hur hon varit nära att försvinna på högstadiet. Jag var ju tjock.
Ännu fler kilon försvann under resans gång, och jag minns när en kompis mamma sa att jag nästan höll på att försvinna, när hon såg mig efter nästan ett halvår. Inte konstigt, med tanke på att jag då tappat 12 kilogram. Ändå såg jag själv ingen skillnad. Från det att jag var som störst, till att jag var som smalast, men såg mig själv som ännu större, försvann knappa 20 kilo. 18 kilo av fett, muskler och vilja. 18 kilo av liv och lust, glädje och lycka, stolthet och motivation. 18 kilo Linna. 29 procent av min kropp försvann, på relativt kort tid. Det är vad jag kallar läskigt. Nästan en tredjedel av mig försvann. Nästan allt av min gamla personlighet gick upp i rök. Hela mitt normala tankesätt var spårlöst borta. Allt som fanns kvar var tankar om siffror, kilogram, kalorier, mått, träning och mat. Mat, mat och ännu mera mat. Det finns inga så ätfixerade människor som ätstörda. Jag lovar.

Livets stora frågor var inte längre djupa och avancerade, utan handlade istället om hur lite jag skulle kunna äta utan att bli upptäckt, hur jag skulle kunna träna mer och tystare på mitt rum, hur mycket jag skulle behöva gå/springa/cykla för att förbränna teet, och så vidare. Jag bedömde mig själv, livet och varenda situation efter vad vågen visade på morgonen, drack enorma mängder vatten för att dels hålla mig mätt, men också för att väga mer, och föraktade mig själv och min lathet varenda sekund jag inte tränade. Till och med på semestern simmade jag 1500 meter varje dag, smygtränade massor, och cyklade på träningscykel i x antal minuter varenda dag. Stört.

Så sjukt, så tragiskt. 18 kilo tyngre ser jag tillbaka till helvetet, och saknar det något fruktansvärt. Saknar de bleka kinderna och den döda blicken, och känner att jag verkligen längtar tillbaka. Det var ju mitt liv, en viktig del av mitt liv. Just nu skulle jag ge mycket för den kroppen, kroppen som trots de förlorade kilona aldrig dög, och som antagligen heller aldrig kommer duga. Jag vill verkligen tillbaka. Jag har ju fortfarande ångest. Varför ha tjockångest, när jag likväl kan ha ångest och vara smal samtidigt?

Också idag krossas hela mitt förhållande till mat och motion mer än en gång...
Jag kände nämligen ett extremt behov av att röra mig, och funderar länge på om jag ska springa en runda, för att förbränna så mycket som möjligt, eller om jag ska fråga mamma om hon vill gå en promenad med mig, för att kunna prata lite med henne. Efter mycket om och men, alternativa kompensationstankar och en massa dealande mellan mig och ätstörningen, slutar allt med att jag väljer promenaden med mamma, och i ganska rask takt börjar vi gå en sväng. Vi kommer ca 500 meter innan fina Amanda och hennes mamma stoppar vår väg, och vi pratar på så i ungefär 40 minuter. När vi sedan är färdiga upptäcker mamma att vi inte hinner gå en promenad, eftersom vi måste laga middag. Ingen promenad! Hur jobbigt kändes inte det egentligen? Hela min planering förstördes, och jag gick upp på mitt rum och försökte andas så normalt som möjligt. Ingen promenad.

Visst, jag kan hantera sådana situationer utan problem, så länge jag är förberedd på det. Det är liksom när jag förväntar mig att göra något som hela min bild och föreställning går i kras, och paniken och ångesten kommer. samtidigt märker jag hur otroligt långt jag har kommit sedan bara i höstas, då jag utan tvekan hade börjat gråta om något liknande hänt. Vi växer som människor, säger så många. Kanske växer vi också ifrån helvetet? Eller iallafall klättrar upp några steg på stegen?

Igår fattade jag ett så icke-ätstört beslut att det inte är klokt. Det läskiga är verkligen hur mycket det tog emot att göra... På kvällen skulle jag nämligen till fina Fia, och det var sedan flera dagar tillbaka bestämt att vi hemma skulle äta grillad kyckling med bulgursallad och sås. Mums filibabba, och dessutom väldigt säker och trygg mat. Dock blev maten senare än vi trodde, och när jag hade tänkt sticka iväg till Fia hade vi inte ens börjat laga maten. Då kom erbjudandet om att äta där, jag hade inte en aning om vad, när eller hur, mer än att också jag kunde serveras det de åt. Jag velade länge... Skulle jag säga till Sofia att jag åt hemma, och till mamma och pappa att jag åt där, som så många gånger förut, eller skulle jag för en gångs skull äta?

Resultatet blev att jag åkte till Fia, åt grillad hamburgare där, och faktiskt inte ljög om någonting. Livet fattade ett beslut, och inte den ätstörda sidan. Omöjligt för ett halvår sedan. Så himla läskigt!

En sådan där alldeles för jobbig dag har passerat. En dag fylld av ångest, panik över mig själv och ätstörda tankar. Sådana dagar som kommer antingen för ofta, eller för sällan. Aldrig lagom. Nationella prov i Engelska B, och en ordentlig frukost fick igång karusellen idag. Lunchen fortsatte, liksom idrotten och historian. Fika hemma, liksom pizza till middag fick den dessutom att snurra ännu snabbare. Så snabbt att jag bara ville hoppa av och kräkas. Bli av med all ångest. Slippa alla bekymmer och panikartade tankar. När ska hela jag påverkas av dem?

Vissa dagar är bra dagar, jag tror att livet är till också för mig, medan andra dagar är fyllda av ångest, panik och ätstörning. Det går upp och ner hela hela tiden. När ska jag komma in i något mellanläge?

3 Maj

Fortfarande röd i ansiktet efter två varv runt huseby. Sex kilometer, alltid något. Jag känner mig dock så missnöjd med mig själv när jag svart på vitt ser hur långsamt jag joggar nu för tiden. När ska min toppkondition komma tillbaka? Jag saknar känslan av att aldrig vara svettig, av att vara lätt när jag sprang. Det jag inte saknar är den ständiga yrseln, det låga blodsockret, och känslan av att kunna svimma vilken sekund som helst. Större delen av mina dagar präglades av den känslan. Rädsla. Vad skulle hända om jag svimmade så att någon såg?

De gångerna jag svimmade i min ensamhet var knappast några större problem. Fruktansvärt obehagligt. Tjutande i öronen. Yrsel, och panik. Likadant var det för mig i morse, och med tanke på att jag inte längre är van, var det så otroligt jobbigt. Flashbacks om något. Minns exempelvis när jag svimmade på morgonen när jag pluggat engelska halva natten, inte ätit varken frukost, lunch eller middag ordentligt under hela dagen innan, och bara middag innan dess. Jag hade panik. Ville vara perfekt, inte sitta på en stol i köket och vänta på att falla ännu än gång. Livrädd för att någon annan i familjen skulle vakna. Vad skulle de säga eller göra?

Förutom svimningskänslor och en envis förkylning har dagen varit bra. Matten var dock lite jobbig, med tanke på att vi helt oförberett fick reda på att vi skulle göra ett litet Matte C prov... inte lite panik där alltså!
Eftermiddagen spenderades ute i solen, tillsammans med kemiböcker, och jag lyckades skicka in en av mina två rest-labbrapporter, vilken egentligen skulle varit inne den nionde februari. Men men, bättre sent än aldrig!

Åt en av brors nybakade bullar också, vilket var lättare sagt en gjort. Jag var otroligt sugen, men sen när jag väl satt med bullen framför mig, så riktigt tvingade jag i mig den, fylld av ångest. God var den kanske, jag vet inte säkert. Kunde inte fokusera på smaken, kände bara kaloriernas smak. Fettets smak, kolhydraterna. Äcklade mig själv. Hatade mig själv. Hatar fortfarande mig själv.

För ett år sedan var jag hemma från skolan och hade ont i magen. Ute snöade det, och min morgonvikt var 47 kg. Jag tyckte att jag var gigantisk, och grät när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade precis kommit hem från en vecka i Budapest, och en helg i Köpenhamn tillsammans med vänner. En resa där jag undvikit så mycket mat som bara var möjligt, hade bott på femstjärnigt hotell en natt, och åkt varenda läskig bergochdalbana på Tivoli, dött i fritt fall, och frusit sönder mina fingrar en kall valborgsnatt. Jag hade ljugit, gråtit, tränat i smyg och gömt undan massor med mat. En resa jag aldrig kommer att glömma. En resa fylld av ångest.

Just idag har jag bakat, bakat och bakat lite till. Ätit minitwister i solen och njutit av det underbara sommarvädret. Lagat mat och varit livrädd för att bita mig själv i svansen, och laga något fruktansvärt onyttigt. Klassas sallad, tomat, gurka, paprika och majs, tillsammans med kassler, philadelphia light med smak av tomat och pesto, samt grova baguetter som det? Det måste det göra. Alla måste höra hur mycket det låter, hur fet maten måste ha varit, och hur äcklig jag är som en kunnat tänka på att laga något sådant. Fetto, äcklig. Försvinn.

Jag har gått runt i min pappas gamla Lee rider från artonhundratalet, tillsammans med min mysiga och alldeles underbara blåa pippitröja har den gjort sig perfekt. Patina, kult, och alldeles underbara tankar. Älskad, sliten och välanvänd. Tydliga lagningar, breda axlar, och så mycket "inte min stil" att det inte är klokt. Ändå är jag kär.

Annars har dagen mest varit som andra dagar. Jag har träffat mina fina körisar, pratat massor med en saknad René, och pluggat lite svenska, rättat uppsatser, och njutit. Skolavslutningen närmar sig, vilket iochförsig medför lite smått panik över mina två labbrapporter som ännu inte skickats in... Men men, man lever väl bara en gång?

Mina tankar går verkligen huller om buller och bakochfram hela tiden. Ena sekunden vill jag inget annat än att tappa varenda kilo jag gått upp i vikt, bli smal, smalare, smalast, vacker och stolt. För för mig, är smalhet skönhet, och så kommer det alltid att vara.
Samtidigt är jag så äckligt medveten om vad jag förlorar på att välja det alternativet. Normala relationer, vänner, förtroende, ja, och så otroligt mycket mer som verkligen förloras av en ätstörnings ondska och hårda kamp. Om jag tittar tillbaka på mitt första gymnasieår, ser jag allt det fattas. Jag vet att jag kan förlora det ännu en gång, om jag vill. Det svåraste är att välja.

Jag vill vara både mager, och ha vänner omkring mig. Vara mätt men smal. Ha kontroll men vara avslappnad. Glad och vacker. Hur svårt ska det egentligen vara att kunna vara allt på en och samma gång?

Den förväntade springrundan slutade med svimningskänslor och en promenix med fina Amanda istället. Inte riktigt som jag hade tänkt mig, men bra det också. Lite drygt en timme fylld av motion, inte toppenmotion, men ändå någon. Det är ju faktiskt det allra viktigaste.

Annars har jag redan ätit alldeles för mycket, trots att sommaren kommer med stormsteg. Jag har haft sommarångest i många många år. Drömmarna om magerhet har alltid varit som starkast då, och det är då tankarna och kroppen ständigt har samarbetat. Bara ett kilo ner till, när jag väger 55 kg är jag nöjd. Bara 2 kg till, under femtio till sommarlovet, då är allt som det ska vara. Bara lite till, 45 kg till skolan börjar, det är det enda rätta. Sommaren innan gymnasiet var fylld av sådana tankar. Under semestern gick jag ner tre kilo, tre kilo av skräck inför att ha ätit för mycket, tränat för lite, och inte kunnat väga mig på länge. Inte kunnat ha någon form av kontroll. Jag tränade på toaletten hos pappas kompisar, låtsades gå vilse med min syster, bara för att få gå en lång runda, och lekte med henne på lekplatsen en halvtimme bort i över en timme varje kväll, bara för att få motion. Cyklade på långa upptäcksrundor, och visste inte när det var okej att sluta, anorexin var ju aldrig nöjd, och köpte klänningar i 36, som hängde och klängde på min smala rygg. Ändå såg jag bara ett fetto i spegeln.

Jag strävar också denna sommaren efter en smalare kropp, mer synliga ben, och muskulösa armar. Samtidigt vet jag att mina tidigare viktmål är omöjliga att nå, hur mycket jag än kämpar, så vet också jag att det är omöjligt att gå ner 20 kilo på mindre än två månader. Helt omöjligt. Frågan är hur jag ska göra för att lyckas gå ner tio?

Lördag-Ångest
Söndag-Ångest
Måndag-Ångest
Tisdag-Ångest

Ångest varenda ledig dag. Panik över att inte klara av att leva upp till mina egna höga krav. Inte klara av att uppfylla ätstörningens mål. Inte klara av att vara den jag ska vara. Så himla läskigt. Bygger upp en fasad, en fasad som inte representerar en enda del av mig. Tror att jag är deprimerad igen. Ser inget positivt, börjar gråta för minsta lilla, och klarar inte av att se folk i ögonen. Tror på fullaste allvar att alla skulle vara lyckliga och glada utan mig, utan mina problem, och utan mina äckliga tankar. Känner hur folk tittar konstigt på mig, önskar att jag vore någon annan. Umgås med mig, eftersom det är synd om mig. Klarar inte av att få MVG, trots att det är det ända riktiga betyget. Gråter på natten, gråter på morgonen och gråter på kvällen. Ler på dagen, låtsas att jag mår bra. Orkar inte engagera mig i någonting, inte ta något på allvar, inte bry mig. Bara finns. Räcker det att bara finnas?