Jag kommer inte slippa det här idag, inte alls. Det är den vetskapen som gör mig så panikslagen. Jag hör fettet i köttet puttra på spisen, fettet som köttet steks i, som köttet innehåller, och som köttet består av. Jag känner lukten av kalorier, av ångest och av ensam gråt.
Varför kan jag aldrig se mat som vad det är, näring som krävs för att vi ska överleva. Istället ser jag bara mat som en oformlig massa av kalorier. Kalorier som jag tvingas äta, som människor kräver att jag ska "njuta" av, och som de försöker pränta in att jag behöver. Att jag också måste bli tjock, fet och äcklig. Att jag också behöver rulla fram. Jag vill inte.
Jag orkar inte, och jag vill inte. Just nu vill jag bara vara frisk, slippa tänka på allt som får mig att gråta och vilja dö. Slippa se ångesten som plågar mig, slippa känna, inte höra. För innerst inne vet jag ju att jag inte ska känna sånt. Det är inte naturligt, alla människor har inte ångest över mat hela tiden, det är inget normaltillstånd. Det är bara jag och alla andra ätstörda som ständigt lider av den. Som hör ätstörningens varnande klockor ringa, och känner anorexins hatiska röst. För fet, för äcklig, för meningslös. Kan inte längre leva upp till mina krav, och förtjänar inte livet. Får inte ta del av livet. Måste försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar