Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Att ha blivit så otroligt älskad av någon, att ha behövt någon så fruktansvärt mycket i sitt liv, att tidigare varit så beroende av någon, och sedan sakta men säkert börja stå på egna ben. Att hitta sig själv som enskild individ och person, och inte enbart som en del av en tvåsamhet eller en sjukdom. Att växa som människa och bli hel, ensamt hel, inte hel tillsammans med någon. När en relation snarare utvecklas till ett förbivuxet föräldraskap, istället för den kärleksrelation den var menad att vara. Att älska en människa som är svårt sjuk i ätstörningar, depression, självdestruktiva beteenden och suicidtankar är mycket svårt. Ifall personen du är kär i var frisk i början av ert förhållande och sedan blir sjuk, är människan du nu lever med så otroligt långt ifrån den du en gång blev förälskad i. En människa som sakta men säkert har försvunnit. En sjukdom som kommit istället. Att vara tillsammans med en psykiskt sjuk person är som att vara pojkvän, förälder, bästa vän, vårdare och psykolog på samma gång. Att försöka väcka livsgnista blir plötsligt ditt ansvar, liksom att se till att någon äter, andas, inte skadar sig, inte är allt för ledsen. Att finnas för att trösta, och ditt liv blir en allt större del av dennes, den sjuka personen går under ditt ansvar. Visst, du känner dig kanske behövd, bekräftad, stark och trygg, men hur friskt är detta ur ditt perspektiv? En svårt ätstörd person är uppäten av sin sjukdom, och har ytterst lite, eller kanske ännu bättre, knappt någon kärlek alls att dela med sig utav. Dennes liv går ut på att tillfredsställa en sjukdom som aldrig kommer kunna sprida glädje, att viga sitt liv åt att räkna kalorier, träna som en idiot för att få bekräftelse ifrån en diagnos är ingenting du kan mäta dig med. Anorexin är det viktigaste i dennes liv, och jag lovar, ingenting annat kan slå den, oavsett hur mycket kärlek, tid och energi du plöjer ner. Inte så länge personen ifråga är svårt sjuk i sin ätstörning. Visst, hon kommer uppskatta att du fanns där för henne, efteråt, men just nu är du enbart ett hot emot hennes livs stora kärlek, sjukdomen. Du kommer försöka hindra henne för att följa den, kommer försöka tvinga henne att äta, stoppa henne från att träna. Du kommer bli sparkad, hatad, föraktad. Du förstör ju för meningen med hennes liv. Hon kommer vara så beroende av dig, och du kommer vara så otroligt viktig i hennes liv när hon är påväg mot friheten. Ett allt. Den tryggaste punkten som finns, meningen med kampen, och så vidare. 

Frågan är dock vad som händer sedan? När personen i fråga blivit friskförklarad, självständig och stark i sig själv, utan sin sjukdom. Kan du lita på henne, nu när du inte längre behöver kontrollera henne. Kan du hantera att du inte längre är ensam om att vara viktig i hennes liv, att hon inte längre behöver dig för att rent fysiskt kunna överleva. Kan du glädja dig med henne, eller känns det svårt att bli lite undanskuffad? Att lita på henne, att tro på henne, och att veta att hon klarar sig. Hur ofta håller förhållandet när beroendefasen passerat? Hur långt går det att komma efter att ha vandrat igenom helvetet tillsammans?