Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Idag fick jag beskedet att en nära gymnasieväns pappa gått bort. 7 oktober. Tänker på vad jag gjorde då, hur meningslöst och ytligt mitt liv ter sig, när jag tänker på att hon i dessa dagar har gått runt med världens ångest och stor sorg efter att ha förlorat sin far. En av de viktigaste man har. Jag satt senast igår och började gråta, när jag insåg att en människa som dött är borta, för alltid. Inte bara en begravning bort, utan snarare det faktum att man aldrig mer kommer kunna krama denna människa, aldrig mer höra den prata, aldrig känna dennes lukt. Aldrig skratta tillsammans, eller bli tröstad. Aldrig få reta någon. Aldrig få dela den där vardagen med någon av alla de människor som betyder så otroligt mycket. Tack och lov har aldrig någon utav dem som står mig allra närmast försvunnit. Jag har förlorat en vän till döden, men det var år sedan nu. Ingen annan har behövt gå den vägen. Att då veta att hon vakat över sin far i sjuksängen under tiden som jag funderat på jobb som skidguide eller skidlärare känns så fel. Att hon samma dag som jag höll på att lära mig namnen på alla veckans barn i kidsclub förlorade sin pappa. Att han försvann. Att hon aldrig någonsin mer kommer kunna höra hans röst på riktigt, aldrig mer får krama hans hans. Tänk om det hade varit min far. Jag skulle kunna börja gråta utav bara tanken, precis så som jag gjorde igår. Innan jag ens visste om att detta hänt. Ens pappa. Någon som verkligen funnits med en under hela livet. Någon man vet måste älska en i alla lägen. Någon som jag själv älskar och värderar så otroligt högt. Det är så tragiskt.