Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Var på gymmet en sväng nu i eftermiddag, och jag kan bara säga att det var ett otroligt klokt val. Ensam i en gymlokal, lite rodd och en hel del enkla men funktionella övningar, såsom squats, plankor av olika slag, situps, olika övningar med hantlar, marklyft och liknande. Så härligt. Jag känner verkligen att jag saknar pumpen hemifrån, helt klart bästa träningen varje vecka. Saknar mina bra instruktörer och att verkligen hinna och prioritera träningen, för MIN egen skull, inte för någon tvingande sjukdoms skull. För att jag vill, kan och orkar. Step. Pump. Zumba. Löpning. Cykling. Simning. Afrodans. Cirkelträning. Det finns så otroligt mycket roligt i rörelsevärlden, så länge man tränar och rör sig av rätt anledningar. För att det är roligt, för att det ger energi i en trött vardag, och för att kroppen faktiskt ska kunna vara tillräckligt stark för att orka med just det livet jag vill leva. Att orka. Jag blir ibland imponerad av min kropp, som faktiskt är här, trots all skit jag låtit den vara med om. Att jag har hyfsat regelbunden mens varje månad, trots att jag var utan den i nästan två år. Att mitt hår på huvudet idag är tjockt och glansigt igen, liksom att mina naglar är hårda, till skillnad från förut när naglarna gick av konstant och då håret var tunnare än någonsin och alldeles livlöst. Att musklerna idag faktiskt bär på någon form av styrka, trots att jag tränar alldeles för sällan, och att mina ben faktiskt orkar springa en mil med mig på, även om jag joggar oregelbundet. Då tränade jag konstant, men orkade ändå ingenting. Bröt ner kroppen totalt men gav den aldrig tid att byggas upp. Gav den ingen som helst näring. Att den fungerar precis som den ska idag gör mig tacksam. Att man kan få så otroligt mycket tillbaka, trots att man en gång förstört allt man haft.