Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Fick en sådan otrolig lust att tatuera mig nu. Karva in någonting som ska finnas på mig under resten av mitt liv. Varför ångra en tatuering. Varför inte vara stolt över vad man en gång tyckt varit så vackert att man vill ha det med sig under hela sitt liv. Tatueringsporr typ. Är så sugen, men samtidigt så feg. Inte inför smärtan, utan inför vad andra ska tycka. För hur jag ska försvara vad JAG väljer att göra med MIN kropp. Hur sjukt är inte det egentligen? Råkade avslöja på jobbet att jag varit sjuk. Ämnet har varit så brännande nära så många gånger, och helt plötsligt gick det inte att hålla sig längre. Vill så gärna igen, samtidigt som jag är så sjukt tacksam över att vara så långt borta ifrån den skiten nu. 

Fick värsta ångesten just när jag skrev detta. Egentligen vet jag varför. Krigande tankar och ett katastrofalt matintag är liksom bäddat för ångest. Avskyr hur jag mår. Att jag aldrig låter mig själv må bra. Att jag aldrig kan ta in att också jag jobbar bra ibland, att också jag är en okej människa. Nej. Det finns någon inbyggd spärr för det. Värdelös är ju vad jag är. Oacceptabel. Äcklig. Fet och vidrig. Det värsta är ju att jag vet att det är sant. Jag kan ju se mig själv i spegeln, allt för ofta. Jag hatar att jag inte kan prata med någon om detta. Att ingen människa orkar bära, eller iallafall dela en annan människas ångest. Samtidigt förstår jag det. Jag själv skulle ju aldrig orka med det. Har fullt upp med mitt eget. Tror att jag fick min första ångestattack på länge idag. Skäms så. Vill ju så gärna vara högpresterande, men lyckas helt enkelt inte längre. En knegare fick jag höra att jag var. Jag kan omöjligt avgöra ifall det är positivt eller negativt. Vill ju vara någonting vettigt. Någonting viktigt. Viktig för iallafall någon. Och lite ömtålig. Skör. Smal. Anorektisk. Vissa dagar, som idag, saknar jag sjukdomens skal och hinna så otroligt mycket. Saknar tryggheten i anorexin. Att veta vad man skulle göra för att få känna någonting annat än självhat. Samtidigt var det bara ett ökat självhat jag födde. Livet blev så mycket svårare, när jag bestämde mig för att lita på mig själv och inte på ätstörningen. Livet blev så mycket jobbigare när det var jag och inte anorexin som skulle stå för alla beslut. Antagligen är det därför jag fortfarande inte kommit vidare.