Jag känner mest att livet är alldeles för komplicerat just nu. Jag har inte en aning om vad jag vill eller på vilket sätt jag vill lösa saker och ting, samtidigt som jag absolut inte bara vill drälla. Det hela slutar med ett varv i likgiltighetens karusell och jag känner mig sämre än någonsin, varje gång. Värdelös, även fast det ordet är ett av de värsta jag vet. Blir äcklad av mig själv och min egen oförmåga till att fatta ett eget beslut. Hur dålig är det ens möjligt att vara?
Jag som trodde att jag passerat den gränsen nu, att jag kommit ut på andra sidan, självständig på riktigt, och inte enbart som en illusion utåt sett. Att vara fri. Det låter så vackert. Jag vill så gärna säga att jag är där, att jag har gått vidare. Att mitt liv numera är ett liv, och inte enbart en verklighet. Jag vill ju få ut så mycket av livet, hinna med allt jag drömt om, och våga leva på riktigt. Kunna se tillbaka på åren som gått med glädje och stolthet, inte med självförakt och ångest. Jag kan ju så jävla mycket bättre än det här. Visst är jag väl ändå värd något bättre? Eller kanske det bara är vad jag intalat mig, helt utan vetskap eller kontroll på min egen prestation. Att leva i ett prestationssamhälle, jag som trodde att jag kommit ifrån också den biten, slutat jämföra mig med allt och alla och faktiskt hittat min egen rytm i livet. Jag trodde att jag hittat en ny verklighet. Så egendomligt naiv. Det är så lätt att konstatera nu. Samtidigt som jag är friare än någonsin är jag också mer och mer fast i ett bekräftelsebehov som till slut kommer att kväva mig. Jag kommer aldrig att kunna bli den jag vill vara, eller ens bli sedd som den, det är på något sätt lönlöst att kämpa för någonting som ändå aldrig kommer gå att uppnå. Ibland gör det ont i hjärtat när jag tänker på mitt liv. På allt skamligt, allt som jag själv alltid föraktat och skämts för, allt som egentligen bara är en helt vanlig barndom. Allt jag trodde var fult och fel.
Det lilla barnet kanske aldrig kommer att växa upp helt, jag vet inte. Jag kan omöjligt avgöra vad som förväntas utav mig i livet. Hur människor vill eller kan betrakta mig, och vilken tolkning de väljer att göra. Det ska ju inte behöva spela en endaste jävla roll, för jag är ju jag oavsett vad omgivningen tycker eller tänker om mig, och oavsett vilka behov omgivningen kan tänkas visa prov på. Att en så enkel sak ska kunna vara så jävla svår att få in i sin lilla trånga skalle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar