Livet börjar bli så konstigt nu framåt hösten, och jag känner att jag inte riktigt hänger med i någonting som händer just nu. Jobbet som jag haft ända sedan maj börjar nu lida mot sitt slut, och det skär lite i hjärtat på mig när mina finaste kollegor börjar sluta och säga tack för sig. Jag vill ju ha samma team igen och igen och igen. Att veta att vi alla aldrig mer kommer arbeta tillsammans känns hårt, liksom att ingenting kommer att bli som det varit. Jag märker att min ledare också börjar känna sig sentimental över detta, vilket gör honom något mer mänsklig.
Jag har fått höra så otroligt mycket fina ord ifrån honom under de senaste dagarna, och det känns som en skön bekräftelse. Jag har gjort ett bra jobb, jag förstår det nu. Ändå har jag under hela sommaren känt mig tveksam på min egen kompetens, på vad jag kan och inte kan, samtidigt som han säger att han märkt hur jag undan för undan blivit tryggare både i mig själv och i mitt arbete. Det känns så roligt att höra.
Samtidigt börjar paniken sakta smyga sig fram, vad händer efter den här sommaren? Hur kommer hösten och det fortsatta livet att bli? Vad kommer jag göra i vinter? Jag vet att jag egentligen inte behöver stressa, att jag söker på för fullt och egentligen inte kan göra sådär väldigt mycket mer just nu, att allt faktiskt brukar lösa sig till slut, men ändå blir jag stressad. Inte desto mindre stressad när vännen min tjatar om ett tanzania långt där borta, och när jag faktiskt är sugen blir det ännu svårare. Vad ska man egentligen göra av sitt liv? Vad kommer egentligen hända med allt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar