Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Ja, hur definierar man det där med att må bra egentligen? Jag såg ett program igår på datorn som granskade självskadebeteende, och jag kände mig så stolt över att den världen är så fruktansvärt långt borta idag. Stolt över att inte leva med ett konstant behov av blåmärken över hela kroppen, av att nypa, riva och slita i mig själv. Jag lever inte längre i ett destruktivt helvete tillsammans med en ångest som hotar att spränga kroppen inifrån och ut så fort jag inte gör som den säger. Jag lever inte heller med ett behov av att svälta för att få bekräftelse, med en sjukdom som aldrig kommer få mig lycklig. Inte heller med ett pockande behov av att straffa mig själv för allt jag inte har gjort, eller alla fel jag kommer att göra. Jag är frisk och fri nu, till 98 % av all min tid. Det gör mig så jävla stolt. Jag har hittat nya vägar till bekräftelse, bortom destruktivitetens tjocka väggar, nya vägar för att bli uppskattad, sedd och respekterad. Det är nog få som uppskattar lättnaden i det livet lika mycket som jag. Det värsta är hur långsamt en tillfrisknad går, hur lurad man hela tiden blir över hur allt känns. Det som jag för två år sedan såg som den största friheten, är idag en del av ett sjukdomsförlopp så långt borta. Det liv jag levde för fyra år sedan är en mardröm jag aldrig kommer att glömma, även om jag förträngt de värsta delarna. Ibland slår det mig. Att jag har tagit mig såhär långt ifrån mitt eget helvete, att min kropp är helt otroligt amazing som har klarat det här. Att den fortfarande tar mig framåt. Hur grymt får någonting vara egentligen? Fascination på högsta nivå. Jag tillåter mig just nu att skryta över mig själv, att vara så otroligt jävla stolt över vad jag har åstadkommit. Det har tagit tid, men varenda minut av det har varit värt det. Att slippa leva ett liv, där milslånga promenader är det enda som kan bota rastlösheten, där svält ger endorfinkickar icke jämförbara med någonting annat, och där det destruktiva beteendet känns som den enda vägen till överlevnad. Att gå ifrån det livet är det absolut värsta jag någonsin har gjort. Att komma hit där jag är idag är det absolut bästa. Jag är frisk idag. Frisk och fri, och framförallt så otroligt jävla lycklig i jämförelse. Det är så värt att må bra, på riktigt, och att faktiskt kunna se gnistan i ögonen. Att se livet speglas i ett uttryck, att inte se ångesten genom ett panikslaget ansikte. Där ögonen är själens spegel vill jag för all framtid slippa se bottenlös ångest och panik. Jag vill se nyfikenhet och lycka. Jag vill leva det liv som är mitt, medan det är mitt. Jag har fått en plats och en tid här på jorden. Det gäller trots allt att ta vara på den. Lärdomarna som min sjukdom gett mig hade jag aldrig någonsin velat vara utan, men det gäller också att släppa taget och inse att det är över nu, inte hålla fast i den trygga handen. Det går inte att leva fri, och samtidigt finna tryggheten i en ondskefull sjukdom. Det gäller att gå vidare, inte titta bakåt, och framförallt inte börja sakna. För innerst inne vet jag ju, att den sjukdomen inte är någonting alls att sakna, även om den gav mig den identitet som jag just då behövde. Jag är så mycket starkare nu. Jag kan själv.