Vissa dagar känns det som att man bara behöver prata med någon. Kanske lite senare, möjligtvis imorgon, men allra helst just precis nu. Idag var faktiskt inte en sådan dag, att få lätta på trycket kom istället helt spontant, till en av de människorna här på ön som jag verkligen kommit till att tycka om. Finna någon form av trygghet i. Hon känns ju ganska så lik mig. Vi skruvade i möbler när samtalsämnet kom upp. Relationen till föräldrar, sjukdomar, skolgång och prestation. Om press och viljan att vara bäst, och om ätstörningar. Hur hon så enkelt och rakt frågade om det var anorexi eller bulimi. Att berätta. Att säga tack för att hon lyssnade, det är ju så tabubelagt och känns på något sätt så fel, nästan pinsamt. Att höra henne svara att hon också haft ätstörningar. Bulimi. Att få höra någon annans berättelse av ett så likt helvete som ens eget, bara med olika inslag. Grunden i sjukdomen är till så stor del densamma, även om faktorerna runt omkring är så fruktansvärt olika. Hon vann ännu en del respekt där. Att veta att någon varit i samma sits. Någon som inte dömer. Det är så skönt, betyder så otroligt mycket. Jag är så tacksam över det. Över min möjlighet till så fina människor i mitt liv. Det är dags för fler sådana nu. För att välja och våga. För att leva.
Att få prata jobb med någon, få lätta på trycket inför någon som faktiskt är i precis samma sits som en själv. Att få mötas av någon som lyssnar och respekterar, det är så viktigt. Särskilt när man lever såhär. Tacksamheten till dem. Tacksamheten till mig själv, som faktiskt valt det här, som för en gångs skull litade så mycket på mig själv och min egen förmåga att jag valde livet, och upptäckandet framför något annat. Lyckan över att ibland få finnas till, även om livet alldeles för ofta känns allt för svårt. Det blir bättre. Det vet jag nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar