Tror att jag hamnat i en ny identitetskris, precis som jag brukar göra på somrarna. Saknaden efter tryggheten i någonting, efter kicken i vardagslivet. Det är så svårt att hitta den nu. Förut fick jag min bekräftelse ifrån ätstörningen, ifrån bra betyg och provresultat, eller efter fina idrottsresultat. Idag har jag ingenting utav det kvar. Det är det som ibland kan vara så krångligt. Trots att jag medvetet eliminerat flera utav de stressmomenten, är det just dessa jag saknar. Kicken och bekräftelsen när jag gjort någonting som utav omvärlden kan tolkas som bra. Saknaden efter endorfinerna. Efter lättnaden. Efter känslan av att kanske, möjligtvis, eventuellt vara iallafall lite värdefull.
Just nu vill jag nog egentligen vara någon annan. Någon starkare, snyggare och bättre. Så mycket smalare. Får ångest av att se mig själv i spegeln, samtidigt som jag på något sätt är likgiltig. Ätstörningen och jag är inte längre ett. Ibland saknar jag det, men på det stora hela är jag oändligt tacksam. Tacksam över att ha lyckats återerövra mitt liv, och faktiskt lyckats hitta en egen verklighet, en bit ifrån anorexins hårda ord och tuffa förmaningstal. En verklighet där det faktiskt är JAG som vågar leva, iallafall lite grann. För samtidigt som det ibland känns som att jag vunnit allt, är jag nästan lika säker på att jag förlorat allt som vore värt att ha. Vänner, självkänsla och en grundtrygghet. Kanske är det saker som jag aldrig haft, just eftersom jag inte vågat. Inte vågat förlora, och därför inte heller vågat vinna. Egentligen står jag ganska så naken. Utan det allra mesta som så många andra ser som självklarheter. Ett normalt tonårsliv har jag knappt hunnit ha, och nu är det strax alldeles för sent. Tjugo år. Hur gammal är det egentligen okej att bli? Jag känner mig borttappad. Som det lilla barnet i för stora skor, ensam i världen. Lite vilsen. Frånvarande. Och alldeles konstig. För ibland saknar jag att vara liten och ha livet framför mig. Att alltid veta vad jag ska göra, och veta att det finns andra som kommer att processa och hantera saker åt mig. På den tiden när ansvaret för mitt liv inte var mitt, utan ödets, mina föräldrars och framtidens. Visst är jag tacksam över att ha kommit ifrån det stadiet då jag inte kunde påverka min situation, men ibland blir alla val bara lite för mycket. Jag orkar inte alltid vara stark. Jag orkar inte alltid existera.
För drygt ett år sedan hatade jag fortfarande livet. Jag hade ångest inför student, bal och avslut, ångest inför den framtid som sas vara min. Jag skulle ju inte leva, det hade jag ju bestämt. Livrädd för att leva och dödsrädd för att dö. Idag är jag vidare, och ja, jag är jävligt stolt över det. Över att ha besegrat mina demoner. Över att ha blivit en människa. En människa med viljan att existera. För att jag kämpat. För att jag velat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar