Jag skriver alltid så mycket på mina fridagar. Det är då jag får tiden att tänka, och stanna upp lite. Till viss del tror jag verkligen att vi människor behöver det. Tänka igenom våra liv, väga fördelar mot nackdelar, lära oss att utvecklas med hjälp av våra egna erfarenheter. Samtidigt har jag svårt att tro att man ska grubbla och älta så mycket som jag ibland gör. Antagligen gör jag det för att mina problem inte riktigt är färdigbearbetade, vilket jag iochförsig förstår. Jag kan fortfarande behöva råd, hjälp och stöd ibland, och ja, innerst inne tror jag nog att terapi vore ganska så bra. Ett sätt att verkligen förstå varför jag agerar och reagerar som jag gör. Vad mina tidigare erfarenheter har bidragit till, vad mitt liv har lärt mig och på vilket sätt jag har lyckats utvecklas som människa. Jag vill ju så mycket, men kommer trots det inte så långt som jag ofta vill. Samtidigt kan jag tänka tillbaka på den lilla lilla Linna som fanns för några år sedan. Hon som var den enda som fanns då. Så rädd för livet. Akta dig för människor, människor gör dig illa. Akta dig för dig själv, ingen kan skada dig så mycket som du. Hon som inte litade på någon, och då definitivt inte på sig själv. Hon som var så skadad, av just sig själv, som använde maten och träningen som maktfaktorer över sitt eget mående. Hon som var tvungen att förtjäna att lyssna på musik. Förtjäna. Hur sjukt är inte det. Långa promenader vid lunchtid, skakande armar och darrande ben. Rädslan. För vuxna, för vännerna, för maten, men framförallt för sig själv. Att inte kunna bli allt det hon ville vara. Att inte kunna leva upp till de egna förväntningarna. Att kanske fortfarande inte kunna det. Det är ofta det som kan göra så ont. Att faktiskt inte ha blivit så mycket bättre.
Otryggheten som fanns då är oftast borta. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och vad jag kan åstadkomma. Att en människa kan nå precis hur långt hon vill, bara hon försöker. Rädslan för att inte lyckas. Rädslan som ibland faktiskt ser till att inte ens försöka. Ifall att liksom. Hur vore ännu ett misslyckande på skalan? Vad skulle det egentligen bidra till. Att gå ifrån självhatande till självtolererande är svårt, gör ont och är otroligt jobbigt. Att få ifrån tolerans till acceptans är ännu jobbigare, och att så småningom faktiskt komma till att gilla läget och faktiskt börja tycka om sig själv är något av det svåraste som finns. Jag är inte där, inte riktigt än, men jag är faktiskt på god väg. Mot livet och försöken att lära mig att leva för min egen skull, och inte för alla andras. Det är ju jag som är herre i mitt eget liv. För mig ska det bli bra. Mig ska det passa. Jag ska inte behöva vända kappan efter vinden för att nå upp till krav som inte är ämnade för mig, och för att lyckas bli någon jag faktiskt inte kan eller vill vara. Jag ska ju kunna vara mig själv, och vara nöjd och glad över det. Den stora frågan fortfarande kan dock vara vem jag är när jag är mig själv. Linna. Jag vill så gärna känna att jag kan leva ut mitt jag på alla sätt och vis. Oftast kan jag faktiskt det, kanske eftersom jag valt att umgås med människor som oftast kan se min potential och som välkomnat mig att vara just jag. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska fungera. Linna. Glad. Sprallig. Energisk. Envis. Målmedveten. Bestämd. Principfast. Lojal. Rastlös. Viljestark. Högpresterande. Snäll. Självupptagen. Fokuserad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar