Just nu är jag mest bara tacksam. Tacksam till livet och möjligheten att få leva tillsammans med de jag älskar allra mest. Livet har fått sig en liten kullerbytta, och insikten om hur snabbt någonting kan vända har slagit mig. Efter en vecka uppe i Idre, där jag framförallt trivts väldigt bra, men också känt mig trängd och fylld av hemlängtan hände det där som inte får hända. Jag körde vår bil, vi var snart framme i Älvdalen, kom ur en kurva och såg framför oss en bil som körde långsamt. Vi saktade in, men när vi närmade oss insåg jag att jag var tvungen att köra om för att inte krocka med bilen som bogserade en annan bil. Vi körde ut i den andra filen, samtidigt som bilen framför oss öppnar förardörren. En olycka kanske? Sekunden efter tappade vår bil fästet och vi började sladda runt på vägen, snurra ett varv och så småningom hamna i diket på vår sida, i motsatt färdriktning, med bilen på högkant. En riktigt skrämmande upplevelse, men ja, vi alla mår ju bra som tur är. Chocken som kom, tårarna som rann när jag fick en kram, sjuktransport, besök på vårdcentralen och så hyrbil hem. Det har inte riktigt lagt sig än, och jag tror inte att det slagit mig hur nära det var att allt gick så mycket värre just då. Det finns ju ingen garanti.
Det skrämmer mig hur lätt allting kan avslutas, och egentligen borde detta ha varit ett uppvaknande för just det här. Så småningom kommer det nog att slå mig, men just nu är jag mest tacksam över vår änglavakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar