Jag sitter här nu med en molande ångest. En ångest och en besvikelse över att den bästa sommaren i mitt liv är slut, över att jag inte längre har något arbete att gå till eller några kollegor att umgås med. Att i stort sett alla av mina närmsta vänner ifrån i sommar kommer från helt andra delar av Sverige, delar som jag alldeles för sällan passerar. Jag känner en tacksamhet över att ha kvar några av mina kollegor ifrån förra sommaren, men också en besvikelse över hur få det är man lyckas behålla. Jag har min extramorsa. Hon som alltid tvingas lyssna på mig när jag pratar, som ger mig goda råd, som är seriös och social, och som allt som oftast får mig att våga. Ändå har jag så svårt att lita på henne, eftersom jag aldrig vet hur nära hon står och på vilket sätt hon finns. Vill hon finnas, eller är hon bara tvingad? Hon är så otroligt saknad att det inte finns, och det är det som gör det så svårt. Antagligen är jag ju bara vem som helst för henne, medan hon är min mentor i livet typ, den som har gjort allt jag överväger att göra några år innan mig, den som kan det allra mesta om allt jag någonsin kommer ta mig för. Den som är vuxen. Som nu när jag pratade om att jag känner mig så misslyckad och efter ganska så konstant, att ha henne där som kan berätta om hur mina erfarenheter fått mig att växa som människa, att utvecklas och ligga långt före min egentliga ålder. Trots att jag lagt mina erfarenheter på ätstörningar och ångest, så är det ändå kunskaper och utveckling...Hon är för bra på att vinkla saker åt rätt håll hon.
I övrigt har jag världens ångest över vad som hände igår kväll, och vilka det var som såg mig sådär alldeles för full. Det känns så pinsamt på något sätt. M har sätt mig full, J, och i stort sett alla mina kollegor. En roll som jag inte brukar ha, men som jag uppenbarligen verkar vara jävligt rolig i. Alltid någonting bra i det iallafall... Ändå känns det skamligt. En ledare är inte full på det sättet, oavsett om det gör mig roligare och mänskligare eller hur det nu är. Jag och J stod och pratade typ hur länge som helst, och jag vet att jag frågade hur mycket han druckit för att kunna utröna hur relevant informationen var för mig, problemet är bara att jag knappt minns vad som hände och vad som sas. Det är nog mest det jag avskyr. Känslan av att inte riktigt kunna hantera situationen. Att inte se, att inte säkert veta. Jag skäms över att ha kramat honom, över att han sa "Tack som fan, du vet vad jag tycker om dig" och för att han stod och pratade på om det hur länge som helst. Jag gråter för att jag förlorat majoriteten av alla säsongsvänner från denna sommaren redan nu, att de försvunnit, flytt till nya håll, att vi alla aldrig någonsin mer kommer träffas igen. Alla såna saker gör så otroligt ont. Jag mår skit för att jag fyller tjugo om knappt två månader, och över att jag inte ser något liv fram tills dess. Att inte vilja bli äldre, att ha ångest över att man inte har några vänner där man befinner sig, att man står ensam och utan. Det är alla såna saker som gör hela situationen så mycket värre. All ångest och osäkerhet, allt som inte går att föreställa sig. Allt jag inte kan styra över just precis nu. ADHD-aktig. Så blev jag beskriven igår av J. För att han inte kom på ett bättre ord i den situationen, alldeles för berusad för djupare konversationer. Precis som jag. Jag vet att det stämmer, ändå gör det ont att höra någon annan säga det. Att bli beskriven så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar