För att det ibland är så otroligt svårt att bara vara. Att leva upp till sina egna krav och faktiskt vara någon som är stolt över sig själv. Att lära sig uppskatta sig själv. Att lära sig leva med sig själv, och inte emot. Det är så mycket svårare än jag någonsin trott, så mycket mer ansträngande än någon hade kunnat föreställa sig. Det är ju jag själv som sätter käppar i hjulet. Jag själv som vägrar låta mig uppskattas. För varför skulle jag vara värd det.
På jobbet nu är det så svårt. Jag känner mig så kluven till kollegor, och funderar på vem jag själv var för ett år sedan. Hade jobbat två veckor på jobbet. Vet att onsdag är den magiska dagen när isen spräcktes mellan mig och några av dem som står mig närmast nu. Den magiska möteskvällen. Jag kan sakna känslan ifrån då. Känslan av att vara alldeles ny och vilsen, och rädd för världen. Känslan av att växa med nya människor, att förändras och bli någon annan. Den man är ämnad för att vara. Undrar om jag var lika vilsen som tjejen på mitt jobb är nu. Hon som kommer ifrån samma håla som mig, hon som borde vara så mycket modigare. Jag tvivlar faktiskt. Kanske för att jag är förändrad nu. Kanske tack vare människorna som bidrog till min förändring. De människorna som jag älskar så otroligt mycket. Dem jag har att tacka för en del utav mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar