På ett sätt känns det som att alla mina möjligheter inför vintersäsongen är borta. Jag har INGENTING, och det gör ont. Att veta att det är jag som sabbat för mig själv. Eller om man kan säga att man sabbar när man söker vägar utanför det man enbart kan. Jag vill ju utvecklas och lära mig så mycket mer, inte bara sitta fast i trygga hjulspår där jag inte kommer någon vart. Ändå är det just det beslutet som är så svårt. Hur kommer jag egentligen vidare nu? Jag vågade, chansade och vann och sitter nu i Grekland tillsammans med ett helt gäng sköna personer, vilket jag är så otroligt tacksam över. Att det kunde gå så otroligt snabbt. Att jag verkligen fick den möjligheten och upplevelsen. Det känns stort. Hur bra jag än trivs är det trots det svårt att släppa osäkerheten inför vintern. Vad händer ifall jag faktiskt inte får något jobb? Vad gör man då egentligen? Att leva på och med mor och far en hel vinter utan jobb känns inte som någon rimlig möjlighet, men vad har jag annars för alternativ? Visst jag kan åka till Sydafrika en sväng, men där kan jag ju inte stanna och terrorisera mina fina vänner hur länge som helst. De har ju också rättigheten till ett vettigt liv, och inte bara till att hänga med mig för att jag är arbetslös. Det är en jobbig fråga som tar mycket energi just nu, eftersom jag vet att det är nu jag måste försöka påverka situationen, när jag kommer hem härifrån är det ju redan för sent. Vetskapen om att det bara är jag som påverkar min situation och kan styra den känns tung.
Dock har jag utvecklats så otroligt mycket personligt nu under det senaste halvåret. Jag har inte mått alls så dåligt psykiskt som jag tidigare gjort utan allt som oftast känt mig stark. Jag tror att jag genom jobben fått känna mig behövd, fått vara stark och alltid varit sysselsatt, så att rastlösheten inte kunnat komma och sätta sina käppar i hjulet för mig. Jag har fått känna mig delaktig och meningsfull, och jag tror att det var precis vad jag behövde. Mitt arbete i sommar var helt enkelt helt rätt för mig just då, och just det. Jag är så tacksam över att livet hade andra planer för mig än vad jag själv hade just då, och att omständigheterna såg till att jag hamnade där jag från början tackat nej till att hamna. Att ha fått lära känna alla mina fina kollegor och fått vara en del av deras och alla gästers upplevelse i denna älskade park. Det gör mig stolt, över både mig själv och vart jag har kommit i mitt liv, samt över mina kollegor och vänners stora utveckling. Tacksamheten över att ha fått lära känna dem är enorm. I och med detta tror jag att jag mer och mer släppte tvivlet kring min egen existens, varför jag skulle finnas och vilken mening som det var tänkt att jag skulle bidra med. Varför älta om det liksom, när jag har ett helt liv att leva och lägga energi på istället. Att bli frisk från psykiska problem tar tid, lång lång tid, jag har mått dåligt i snart sex år, men nu, äntligen, känns det mer och mer som att jag börjar komma ifatt mig själv. Det gör mig så jävla stolt. Det är mitt liv, och min förtjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar