Idag kikade jag på det program som visades på TV i precis samma veva som min ätstörning bröt ut. Ett program som jag associerar otroligt många känslor med, och som väcker en del ångest och tankeverksamhet. Det var knappast den TV-serien som gjorde mig sjuk, däremot fann jag väldigt mycket stöd och trygghet i den, på väg in i min sjukdom. Tonårsliv. Tre artonåriga tjejer med helt olika liv. Den ena kämpade på med skolan, cheerleading och dyslexi, pojkvän, en strulig far och fina vänner, den andra var mamma till en sju månader gammal tös, var lite på och av med tösens far, hade själv haft en strulig tonår med droger och alkohol, och försökte planera sitt liv på bästa sätt. Den tredje tjejen var en svårt sjuk anorektiker. En tjej som åt runt 600 kcal per dag och som hatade sitt eget utseende och sin fixering kring mat. En tjej som faktiskt ville bli frisk efter sex år av sjukdom och ångest, och som nu kom in på sin fjärde behandling, för att lyckas. Hon blev min största förebild just då. Hennes storlek, hennes matintag, hennes ångest. Jag ville lyckas. Lyckas med att bli smalast, och därmed också sjuk. Jag såg någonting glamouröst i livet med sjukdomen, någonting beundransvärt i att bryta ihop för en knäckemacka med keso till frukost. Jag kunde inte begripa hur man kunde ta sig så långt ner i sjukdomen, såg det som bekräftelse på att man lyckats i sina försök att avstå maten. Jag trodde att det var någonting vackert. I efterhand vet jag att den ångesten finns, utan tvekan. Jag har lidit av den så många gånger. Drömt mardrömmar om mat, vaknat mitt i natten för att kunna träna, och ljugit ihop diverse historier om mitt matintag. Att leva med en ätstörning är som att leva i en enda stor lögn.
Att se detta väckte stora känslor i mig. Att verkligen inse och få lite perspektiv på hur sjuk en faktiskt har varit är både viktigt och skrämmande. Att jag legat där nere på botten och ropat efter hjälp. Att det var så få som hörde och ville lyssna, desto fler som såg men inte riktigt orkade bry sig. Att jag faktiskt har suttit i det där helvetet, från det att jag var fjorton år, till nitton. Det är skrämmande. Så sjukt många år som gått till spillo. Så mycket som jag fortfarande kan känna mig lockad utav, när den inre demonen väljer att ropa mitt namn.
För att trotsa mig själv och min tidigare ångest idag gjorde jag faktiskt något oväntat. När jag såg den här dokumentären igen, insåg jag ju verkligen att jag ju vill vara frisk, inte sjuk, och bestämde mig för att trotsa min hjärna som redan njöt av svältendorfinerna. Det blev att ta sig en minitrip ner till restaurangen, få tag på en macka och lite smör, köpa cola, och faktiskt äta. Ännu mer såhär sent på kvällen, bara för att visa monstret att det minsann inte kan få tag på mig nu. JAG bestämmer över mitt liv, mitt matintag och mina val. Sådeså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar