Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Just nu är jag inne i någon total ångestperiod när det gäller att skiljas ifrån människor jag älskar. Jag går runt med mer eller mindre panik över att någonting ska hända med någon i min familj, vill bara få vara nära dem hela tiden och leva i en vardag så som man gjorde när man var liten. Jag saknar rutiner som är mysiga, trygga och fasta. Rutiner jag kan utan och innan. Det är någonting jag älskar. Just nu känns det snarare som att jag svävar runt i ett virrvarr överallt och att allt bara blir fel. Jag vill ju ha roligt, men stänger ändå ute andra. Trygghet. En punkt som är viktigare än någonting annat i mitt liv. Liksom frihet, och här uppe är jag allt annat än fri. Jag kan inte ta mig någonstans, sitter fast i ett måndag till fredag jobb som jag knappt vågar tänka på eftersom jag tagit mig sånt vatten över huvudet. Jag är ledsen konstant och saknar min familj och våra rutiner. Det är absolut inte så att jag vantrivs, såsom jag gjorde i Sälen, snarare så att jag inte riktigt trivs än, och inte riktigt orkar kämpa för att börja trivas heller.

Jag längtar efter att bli uttråkad, det säger jag ofta, och det är så sant, så sant. Mitt liv har rullat på i ultrarapid hur länge som helst och jag bara undrar när det ska stanna upp. När jag har tid att känna att dagar får slösas, eftersom de ändå inte behöver fyllas med allt för mycket viktigt. Jag vill att min inre stress ska få dö ut, utplånas, och att jag ska känna att jag inte har tillräckligt med sysselsättning för att fylla mina dagar. Att få känna att tiden går långsamt. Den känslan har jag nog inte riktigt haft sedan högstadiet. Ständigt stressad och ständigt någonting som behöver göras, men som jag skjuter på eftersom jag inte har energin till det. Jag har tretton veckor kvar här uppe, och sedan bara några få veckor hemma innan det är dags att fortsätta och vara iväg i ett helt halvår. Jag frågar mig själv ifall det är det jag vill, och på något sätt undrar jag vad jag skulle ha för alternativ? Vad har jag för framtid hemma när jag går och skrotar och väntar på att bli uttråkad, jämfört med vad jag kan göra när jag tvingas utvecklas och träffa nya människor och lära mig en hel massa saker och ting.