Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Vet inte riktigt vad livet håller på med just nu. Tiden bara rinner iväg och jag hinner knappt tänka, ändå känns det som att en hel del faktiskt hinns med. Lite middagar med fina vänner, stranddagar på vårt kära öland, kattungemys, simturer, promenader med vänner och hundar, föreställningar i min park, marknader, brända ben och en hel del jobb på det. Kan kanske låta lite tråkigt, men nej, på det stora hela är det väldigt roligt. Jag trivs med mitt jobb, även om jag ofta känner mig maktlös och inte riktigt vet vad som väntas av mig, så har jag för det mesta ganska så roligt, och tycker om mina kollegor. Samtidigt har jag insett att jag inte bara kan irra runt såhär. Jag kan ju ingenting, och jag har ju ingenting efter augusti. Då står jag där, helt utan liv och utan möjlighet till fortsättning. Vad gör jag då? Hur ska resten av mitt år egentligen se ut? Blir det jobb och fjäll, eller blir det resa? Arbetslös och hemmavandrande? Ångestfylld eller glad? Meningsfull eller icke? Det är så svårt. Jag vill ju egentligen så mycket, men kommer liksom ingen vart. Det känns lite som att jag går runt i ett vakuum...