Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Just nu känns ganska så mycket uppochner. Någon som jag kommit alldeles för nära är sjuk. Har fått sin diagnos som ett ovälkommet brev på posten. En sjukdom jag inte ens vill önska min värsta fiende. En sjukdom som inte garanterar någon som helst överlevnad. Cancer. Skelettcancer. En tumör på höftbenet. Att han ska vara sjuk gör så otroligt ont i mig. Skär i hjärtat, en smärta som inte går att ta sig förbi. Som en kniv. Jag har gråtit en hel del. Velat bli kramad. Velat krama. Men han finns inte här, är inte ens i närheten, och jag vet egentligen inte ens om jag får finnas i hans liv just nu. Om jag har rätt till det. Han vill inte ha mig i närheten, inte göra det svåra svårare än vad det är. Till viss del förstår jag honom. På ett annat sätt vill jag bara få finnas där, få försöka. Samtidigt vet jag att jag nog inte är ett så vidare bra stöd i det läget, det är ju så svårt att vara stark när ens inre gråter av smärta och oro. Oron är det värsta. Att man aldrig kan veta. Att det inte finns någon säkerhet, mer än vetskapen om att det är cancer. Att det alltid finns en risk med den sjukdomen. Att bara namnet får mig att känna lukten av död.