Vet egentligen inte vad felet varit idag. Triggat mig själv till dåliga saker nu i några dagar, som en slags bestraffning för att mitt liv är så fint just nu, som ett straff till mig själv för att jag njutit, jag är ju inte värd det. Inte värd att må bra när jag vet att andra i min närhet mår dåligt. Jag börjar känna mig energilös nu, på två dygn har jag ätit två läkerol, lite vattenmelon, en banan och en smörgås. Jag borde kvida av hunger, istället känner jag seger. Segerkänslan jag levde på när ätstörningen höll mig i sin hand. Jag känner igen den så väl, vet att det är så fel, ändå kan jag inte låta bli att utmana den just nu. För att jag kan. Jag känner direkt hur jag triggas. Om jag klarat mig på såhär lite idag, då klarar jag ju att göra detsamma imorgon, och dagen efter det. Då klarar jag kanske att jobba mig neråt. Mot målet. Det där målet som jag just i min måbraperiod förträngt att jag brukar ha. Jag vill ju inte vara sjuk längre, jag vill ju få leva. Leva frisk. Fri. Ändå känner jag mig lockad till det där livet som på något sätt känns så bekant, trots att jag gjort allt i min makt för att förtränga det. Döva hungern med matbilder på instagram, döva yrseln med te och resorb. Jag har ju gjort det så många gånger förr. Jag saknar det egentligen inte, faller bara in i vanan. Det är ju de första dagarna som är värst. Usch. Jag blir arg på mig själv för att jag lockas. Vill ju bara bort ifrån det. Med sjukdomen hade jag ju aldrig kunnat leva det liv som jag nu lever. Det hade varit fullkomligt omöjligt. Det är ju för att komma ifrån den som jag kämpat alla dessa dagar. Samtidigt är den ju min stora trygghet. På något sätt är jag säker på att jag någon gång i mitt liv kommer komma tillbaka till den. Jag lägger all min kraft och vilja på att se till att det inte blir nu. Nu ska jag må bra. Nu ska jag leva.
Gjorde en webbutbilning idag, för att kunna vara en del av skyddsnätet som upptäcker ätstörningar i tid. Det var en ganska basic utbildning, jag kunde nog redan allt ifrån början, men det kan vara bra att ha gått igenom det. Det gjorde lite ont faktiskt. Högg till i hjärtat och påminde mig om saker som jag förträngt. Det var fiktiva filmer ifrån så kallade ätstörda, och hjälp vad jag kände igen mig. Hur jag skrek på mina föräldrar, vägrade äta mer än vad jag hade bestämt mig för. En mamma som bad dottern smaka det nybakade brödet, för hennes skull. Dottern som tvärvägrar, i panik. I ångest. Jag har själv varit där. Lögnen om att man alltid hade ätit, eller skulle äta någon annanstans, någon annan gång. I något annat liv. Alla oroliga blickar runt omkring en, besattheten, och den inre kontrollen. Kan jag styra mitt matintag och min vikt, så duger jag ju till någonting iallafall. Känslan av att bedöma sig själv efter vad vågen pekade på, och hur många kalorier man fått i sig under dagen. Skammen. Ständigt denna skam. Känslan av att inte duga, varken för sig själv eller någon annan.
Att läsa om symptomen gjorde ont. Det är ju allt sånt där som man förtränger, så snabbt som möjligt. Inte vill vara en del av. Inte vill minnas. Kylan. Att alltid frysa. Att vara kall om händer och fötter, att ha blå tår och fingrar. Blåa naglar och kalla armar och ben. Kroppens sätt att spara energi. Långsam puls. Hur vi kollade pulsen i skolan och min slutade på 43. Paniken i lärarens ögon, och mitt ursäktande svar, något måste ha blivit fel. Allt hår jag tappade. Jag har aldrig haft så tunt hår förut. När det sedan växte ut. Bebishåret överallt. Precis som en liten gloria, av nytt frissigt hår. De insjunkna kinderna och den tomma blicken. Den maniska träningen, som orsakade skavsår på ryggen efter alla situps, blodfläckar på vita tröjor när ryggraden och det hårda golvet skavt sönder huden. Alla blåmärken, precis överallt. Höftbenen som stack ut. Alla kläder som var alldeles för stora. Kampen att klä sig så att kroppen doldes så mycket som möjligt. Alla vägningar. Allt vatten jag gick upp och drack, varje morgon, minst en liter. Det kunde ju hjälpa mig med något kilo på vågen, ifall mamma vägde. Träning mitt i natten. Den ständiga stressen. Det enorma hatet. Att låta det gå två dygn helt utan mat var inte ovanligt, långt därifrån. Att planera när jag skulle kunna äta en apelsin. Jag minns det så väl. Hur skulle jag kunna få plats med den i mitt strikta matschema. Apelsin till lunch istället för gurka? Vilket skulle ge mig mest kalorier? Hur jag iakttog kompisar som helt spontant åt ett päron. Hur gick det till? Begrep de inte att man inte kunde göra så? Allt vatten jag drack innan jag skulle in till skolsköterskan och väga mig. Alla frågor om hur mycket jag åt. Till frukost, till lunch och till middag. Mellanmål? Alla tårar, över någonting så onödigt som mat. Besattheten av att planera mitt liv. Mina måltider kunde planeras in en vecka i förväg, om mamma och pappa ändrade någonting i matplaneringen gick hela livet i stöpet. All jävla ångest. All smärta. Viljan att baka och laga mat, för att se andra äta. För att styra vad som stoppades i. Googlade recept på chokladbollar gjorda på lättmargarin. Gjorde dem på vatten istället, och lite kvarg. Hur sjukt är inte det? Planerade hela veckan för vad jag skulle äta till frukost på helgen, det var ju bara då jag kunde äta. Skulle det bli en tallrik fil, eller kanske en smörgås? Var gröt det nyttigaste? Alla joggingrundor och långa omvägspromenader. Varje dag. Varje ledig minut. Situpsen på skoltoaletten. Squatsen och tåhävningarna på samma ställe. Mitt hemgjorda träningsschema, varje kväll i badrummet. Alla rörelser, alla tyngder som användes. Minst en timme varje kväll. Minst.
Den värsta tiden i mitt liv, helt utan tvekan. Det vidrigaste jag någonsin varit med om. Jag trodde att jag insett hemligheten med livet, med lyckan och med friheten. I själva verket hade jag fastnat i spiralen som tog allt jag ville ha ifrån mig. Jag kunde inte fokusera på någon annan än mig själv, om ens det. Egoistisk. Svårt psykiskt sjuk. Helt tom på livslust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar