Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jag hade nog en av tidernas roligaste kvällar igår. Avslutningsfest med alla de fina människor som jag fått den äran att jobba med i sommar. Alla jag fått möta, lära känna, arbeta med, umgås med och bara ha roligt tillsammans med. Alla de fina människorna som jag tycker så mycket om. Att inte längre träffa dem varje dag känns så himla jobbigt, jag kommer ju sakna dem så mycket. Festen började med ledarträff och champagneskål, lyxigt och fint, och en massa prat och lite för mycket dricka. Jag var överglad redan där, och snurrade på för fullt i min glädjebubbla. Efter det blev det mat, och en massa snack med fina tjejerna, rökpaus, ännu mer öl och så lite skrattrundor överallt. Det var hyllningstal och tacktal och filmer ifrån de olika avdelningarna, vilket var superroligt, och efter det var det dans och öl som gällde. En massa snack med fina tjejer ifrån förra året, fina A och M, en hel massa öl för mycket, fika, skuttrundor och tacktal, ledare som spelade och sjöng i bandet, en massa konstiga diskussioner om allt möjligt skumt, terapisamtal med majsan, halsblosskurs med min knäppis, en hel del håkandans och dans till gt, och så alldeles för mycket kramar och konstiga snack med en hel massa folk som jag verkligen inte borde krama över huvud taget... vill knappt tänka på det samtidigt som jag på något sätt borde göra det. Så otroligt rolig fest i vilket fall som, utan tvekan den bästa under min tid på jobbet. Älskade saknade jobb, jag vill bara vara kvar för evigt.