Ofta känner jag mig stressad över att mitt liv mer eller mindre bara rinner iväg, utan att jag varken hinner reagera eller ens försöka göra någonting åt det. Jag är mer än väl medveten om att jag aldrig kan stoppa tiden, enbart arbeta på att försöka göra det allra bästa utav den tiden som passerar, ändå är det så svårt att acceptera att mitt liv bara ska passera såhär, nästan helt utan meningsfullt innehåll. Just nu är jag redo för jul, mer än redo. Jag har en jul att ta igen. och jag har verkligen längtat efter detta. Ändå är det så svårt att stanna upp och njuta, att känna att det jag gör duger, och att känna att jag har rätt att leva i denna situationen, att jag faktiskt får och måste ta tillvara på detta nu. Jag är rädd för att låta mina dagar passera i något meningslöst fladder, samtidigt som jag också är rädd för att planera upp dem och sedan inte känna att jag hunnit njuta. Det känns så barnsligt på något vis. Så fånigt. Ibland känner jag mig så otroligt gammal och åldersnojig, och ibland känns det som att hela livet verkligen väntar på mig.
Häromdagen tänkte jag tillbaka på mitt liv sådär som jag ibland gör. Jag tänkte över förebilder jag haft och har, tänkte på mig själv i olika lägen, och började gråta. Av tanken på livet då, för fyra år sedan, då jag var överlycklig över att det snöat på julafton, eftersom jag då var tvungen att skotta snö och fick motion tack vare det. Över såren längs med ryggraden av alla situpsen. Över den lilla lilla flickan som levde med så mycket ångest, så långt bort ifrån det liv hon själv önskat sig. Ibland undrar jag när jag egentligen är färdig med detta, när bearbetningen är klar och jag på riktigt kan återgå till mitt liv. Eller övergå. Hitta den nya mig själv. Hon som faktiskt finns. Ibland känns det så för evigt avlägset, ibland känns det som att hon borde varit här för längesen. Jag tänkte på Rhodos häromdagen, på S där, som fick mig att vilja smaka pommes igen, att våga äta utanför ramarna, att ta glass till lunchdessert, en helt vanlig tisdag, och att våga prova på livet ytterligare lite mer. Jag kände hur jag utvecklades där, hur hon mer och mer kom att bli min förebild. Hon hade vågat. Så mycket mer än vad jag själv gjort. Hej livet, nu är det dags för mig att ta revansch, du har varit borta lite för länge nu vännen. Vi ska ju uppleva en hel massa saker tillsammans du och jag. Kom igen!
Ibland är jag stark. Målmedveten, framåt, krävande och tacksam. Tacksam över att min kropp och jag faktiskt kan vara vänner, över att vi upplevt så mycket tillsammans och över att den fortfarande bär mig, överallt, hela tiden. Att den orkar och ställer upp, trots all misshandel jag utsatt den för genom åren. Det är så sällan vi varit vänner, så sällan jag haft vett att uppskatta dess funktioner. Samtidigt kan jag bli så arg. Så frustrerad över att kroppen inte alltid gör vad jag vill att den ska göra, över att jag i vissa fall helt saknar den teknik och koordination som vissa övningar kräver, över att den ser så annorlunda ut, jämfört med hur jag vill ha den. För drygt ett år sedan rensade jag ut mina försmå jeans. Jeans som var för stora när jag var som sjukast. Igår la jag in dem i garderoben igen. Målbyxor. Målstorlek. Målvikt. Jag skäms över att jag ens tänker de tankarna. Över att jag ibland är beredd på att fullständigt förstöra mig själv igen. Över att jag inte kommit längre med mig själv och mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar