Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Mina känslor just nu är svåra att beskriva. På ett sätt har jag ju fått det precis som jag vill. Jag har fått jobbet som jag vill ha på ett alldeles för enkelt sätt, vilket borde vara världens glädje och trygghet, men istället är det en besvikelse. Sökandet är på något vis avslutat, spänningen och förväntan är borta. Är en säsong till det jag vill? På något sätt är jag ju ändå redo för ett lite mer rutinerat liv. Samtidigt så vet jag ju, rutiner kommer resten av mitt liv handla om, varför inte njuta av glädjen och livet som det är just nu istället, nu medan jag är fri? Än så länge är det ju faktiskt min egna vilja och egna förmåga som är det enda som sätter gränser för mig i mitt liv. Just därför ser jag allt för ofta till att jag inte vill. För att jag inte vågar förlora. Jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen till en vinter i Österrike, ändå velar jag. Antagligen bara för velandets skull. Egentligen vill jag ju fira jul, men vad skulle jag i så fall göra under resten av vintern? Jag kan ju inte hänga upp allt på en liten jul. Min favorithögtid. Att missa den för andra året i rad känns ju sorgligt. Tänk om jag redan nu har firat min sista jul med mormor eller morfar? Farmor? Fast jag vet att jag inte får tänka så, så gör jag det ändå. Det är ju trots allt bland det bästa jag vet. En arbetssäsong på fem månader. Ett halvår. Egentligen inte så länge, samtidigt som det är en evighet ifall man vantrivs. Samtidigt vet jag ju att jag inte får tänka så. Allt blir ju vad man gör det till. Jag vill ju så gärna. Tror jag iallafall. Varför skulle jag inte vilja, när det är just det här jag sökt och snackat in mig på på intervjun. Just detta jag promotat mig själv för, och ändå tvekar jag. För att jag är feg, så jävla feg just nu. För att det känns så långt hemifrån. Jag får inte sabba den här möjligheten. Inte gå miste om det här chansen. Det kan vara något av det häftigaste jag gjort. Det kan också vara något av det jobbigaste. Jag vet att livet formar än, och ja, på något sätt tror jag att Linnas liv behöver den touchen, den erfarenheten och den formen, för det finns ingenting som utvecklar oss så mycket som utmaningar. Ingenting som kan överträffa visheten som utvecklas utav dem. Livet är för kort för att slösa bort tid, får man så ofta höra. Är mitt liv just nu slöseri, eller är det att ta vara på livet i allra högsta grad? Jag har svårt att avgöra skillnaden i det läget. Jag tror att jag lever, medan andra ser det som slöseri. Samtidigt vet jag ju det, att jag just nu gör precis det jag vill. Vad hade hänt ifall jag börjat plugga, som min första så säkra tanke var? Var hade jag då befunnit mig i livet?