Har precis sträckkollat på en av mina absoluta favoriter, Gardells allra vackraste historia. Den gör ont i mig, lika ont varje gång. Berör mig på ett sätt man knappt tror att någonting kan göra. Ger mig tårar i ögonen, varendaste gång. Jag gråter över Benjamins förlust av föräldrar och kärlek, över ödet att som död bli inpackad i en sopsäck och märkt som smittorisk, över minnena, när alla vännerna börjar ta slut. När knappt någon längre finns kvar. Smärtan. All denna otroliga smärtan, på både in och utsida. De är ju så vackra. Kärleken. Så otroligt bra beskriven. Så stark. Jag älskar den, har sett serien jag vet inte hur många gånger, och kan inte låta bli att fortsätta. Livets slut.
Jag är så sentimental just nu, över allt och ingenting, och kan omöjligt begripa varför. Saker berör mig så mycket. Är det kanske ålderskrisen som är på väg. 20 år. Idag har jag exakt två veckor kvar som tonåring. Det känns sorgligt. Aldrig mera ung. Vad tusan har jag hunnit med under de tjugo åren jag har levat. Inte är det ens i närheten av allt jag hade önskat fått plats i den tiden. Att ha slösat bort sitt liv känns det som. Bortkastad tid. Så mycket som gått förlorat. Ännu mer tid just nu. När jag låter bli att tänka framåt. När jag låter bli att leva i nuet. Jag måste arbeta mer på det. Lära mig att leva idag, inte imorgon eller igår. Nu är ju faktiskt nu, och som det är nu har jag enbart 11 dagar kvar här på Rhodos. Det känns sorgligt. Tid är lömskt. En vecka kan vara en hel evighet. Två år kan passera på en sekund. Likaså har mitt liv gjort, fram till nu. Jag minns när jag för ett år sedan hade världens ångest över att fylla 19. Så gammal. En sådan meningslös ålder. Nu är det ännu värre. När man är över 20 har man passerat gränsen. Den magiska. In i vuxenlivet.
Jag har fått lite mer framtidsångest nu. För drygt ett år sedan lovade jag mig själv att ta ETT sabbatsår. Nu är jag redan inne på mitt andra och kan omöjligt se framför mig vad jag kommer ägna mig åt i framtiden. Jag är så fruktansvärt omotiverad för att studera, klarar inte av tentor, skolpress och livet med plugg. Vill inte. Hela mitt hjärta vridet sig av bara tanken på det. Jag känner mig uråldrig som snart är 20 år och helt saknar framtidsplaner, nu när i stort sett alla mina vänner är mitt uppe i studier, vissa till och med färdiga snart. På något sätt känner jag mig så värdelös då. Så misslyckad. Jag som hade så höga ambitioner. Vad blev det egentligen av mig? Ibland tänker jag att livet kanske hade varit enklare för några årtionden sedan. Att allting var lite mer självklart då. Samtidigt undrar jag hur många av de människorna som verkligen arbetar med någonting de brinner för just nu? Gör de precis vad de i själva verket verkligen vill? Jag vet inte. Frågan är väl fortfarande densamma. Hur många idag gör vad de verkligen vill? Oavsett hur mycket möjligheter som finns är det ju svårt att hitta meningen med just sitt liv. Vad är min högsta önskan här i livet? Jag blir så imponerad av min syssling, som reste till Australien för ett år sedan, och som är kvar där nere. Det livet känns så häftigt. Så otroligt modig hon var som verkligen tog den chansen. Som vågade. Jag är så mycket fegare. Vågade inte ens följa med fina vännen på volontärresa. Nu kom ju ebolan i vägen, så resan hade väl ändå inte blivit av, men just min feghet. Jag skäms sådant. Istället blir det ännu en säsong. I Sverige. För fega jag vågade knappt tacka ja till erbjudandet i Österrike. Visst. Jag har mina principer. Och i dem finns värdighet. Jag vill inte slita häcken av mig för noll och ingenting. Jag mår inte bra av det, och jag kan inte stå för det. I det läget var rättvisa arbetsförhållanden viktiga. Skidlärare. Vad gör egentligen en sådan? Hur tusan ska jag lyckas med det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar