Egentligen vet jag att det finns någon mer psykologisk störning i bilden. Det kan inte vara normalt att känna så kraftigt för allting. Jag vet att jag är högkänslig, jag uppfyller varenda kriterium för det, men någonting mer måste det vara. Annars borde väl inte livet gå så extremt mycket upp och ner hela tiden. Jag borde inte kunna få extrem ångest när som helst, av helt olika orsaker. Det känns liksom inte som att alla andra också utkämpar detta ständiga krig, eller gör de det? Är de bara så otroligt mycket bättre än jag på att dölja kampen som ständigt finns där? Jag vet faktiskt inte. Det känns liksom som att jag tappat verklighetsuppfattningen lite. Lever precis som alltid i min lilla egna värld, där alltför mycket saknas. Det håller inte att leva ett helt liv i den världen. Det fungerar liksom inte. Jag har insett det nu.
Det är inte normalt att ena dagen inte vilja leva, att få stå framför spegeln och ständigt intala sig själv att också idag är en bra dag, att jag ska fortsätta leva för att det är det jag vill, att jag klarar av alla situationer, att jag faktiskt mår bra. Nästa dag står jag istället och hoppar framför spegeln av glädje och engagemang, har hur mycket energi som helst att ge, och är allmänt nyfiken på livet. Ett enda ord kan få båda av dessa dagar att rasa. Ett enda ord kan få mig att vilja dö en bra dag, och att vilja leva en dålig dag. För jag är livrädd för att leva, och dödsrädd för att dö. Jag orkar inte med det längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar