Sitter fast i meningslöshetens tomrum och kan inte hitta någonting som får mig att vilja gå vidare. Tomrummet, platsen där min blotta existens gör så ont att jag knappt kan tackla det, är den enda känslan och platsen som jag är värd, det är här jag hör hemma. Jag ska plågas, pinas och skadas. Utav mig själv eller utav andra spelar ingen roll, inte så länge det gör ont. Samtidigt är jag livrädd för smärta, vill inte känna trots att jag vet att jag måste. Jag kommer ingen vart som det är nu, står bara och trampar i mina egna rädslor, fast och klarar inte av att gå vidare. Låtsas att jag lever, att jag har ett liv, men har egentligen ingenting att leva för. Känner mig ständigt så patetisk, så tragisk. Vad är det här egentligen för verklighet? Folk säger att allt är bra nu, att det jobbiga är över och att jag kan blicka framåt. Framåt mot vad, frågar jag då. Mot livet, verkligheten och meningen, får jag till svar. Vilken mening? Hur är det tänkt att man ska kunna hitta den?
Livet, vad innebär det egentligen att leva? När kampen inte längre kretsar kring psykisk överlevnad har allt blivit så mycket svårare. Hur ska man leva, och hur ska jag leva? Vad är kriterierna för att kallas levande? Jag hoppas inte att jag lever i ordets rätta bemärkelse just nu, för isåfall är livet otroligt meningslöst. Det är mörkt, otryggt och jobbigt. Jag vill inte att mitt liv ska se ut så, jag vill vara fri. Fri och trygg i mig själv. Säker på mitt liv och min vilja, inte gå runt såhär i ambivalensens grådisiga universum. Det är inte det livet jag väntat mig, förväntat mig, drömt om. Sjukdomen gav mig en ursäkt till att inte leva, till att vara frånvarande och befinna mig någon annanstans. När inte längre den finns att skylla på står jag ensam, övergiven och tom. Jag tappade ju den trygghet jag fått, den säkerheten som jag med hjälp av den byggt upp. Min plats, mitt liv och min nya verklighet. Platsen där det är tänkt att jag ska befinna mig, var ligger den? Existerar den ens? Antagligen inte. Jag tror inte att tanken är att jag ska leva. Det kan omöjligt vara så. Jag menar, om det hade varit tänkt att livet skulle vara öppet för mig, varför gör det då så otroligt ont att bara existera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar