Jag är på något sätt så rädd för mitt liv att jag inte vågar leva på riktigt. Jag saknar modet att leva livet fullt ut, att njuta av dagar utan ångest och självhat, och att se mig själv i spegeln och le med hela ansiktet. Istället kallar jag på det, det där livet jag känner till, som jag levt så många år i. Jag behöver inte locka länge innan det kommer tillbaka. Ångesten, föraktet och hatet mot mig själv. Viljan att skada mig själv, jag är ju inte värd någonting bättre. Det finns där i mitt bakhuvud hela tiden, redo att plockas fram, och oftare och oftare gör jag just det. Jag går tillbaka i min personliga utveckling, tar fram ätstörningen som vapen mot livet och gräver ner mig i ångestens förakt och starka smärta. Det är ju min trygghet, den värld jag levt i under större delen av mina tonår. Jag vet inte hur jag ska bete mig utan min räddare, mina mattankar och min självdestruktiva livsstil. Knappast så att jag skär mig eller skadar mig fysiskt mer än att skapa blåmärken och skrapsår, men psykiskt är jag egentligen ett vrak. Jag har karvat på min själ mer än någon annan jag känner nära, brutit ned, byggt upp och förstört igen. Gång på gång, samma visa. För varje gång blir den lite mer ärrad, lite mindre hel. På något sätt är det ju så jag vill ha det.
Mina vänner säger ibland att jag är en ond människa. Att jag tycker illa om folk utan att de gjort mig någonting, och att jag kan skada genom mina tankar. Om de bara visste att det är mig själv jag skadar mest av allt. Det är min insida jag förstör och karvar sönder, för det är ju jag som inte är värd livet. Jag som inte får vara lycklig. Det är ju därför jag kämpar så hårt med att fortsätta förstöra mitt liv när jag i själva verket borde ha gått vidare för länge sen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar